GHS/Eurohorse 2026 i bilder

Jag och Morsan tog tåget mot Göteborg och Eurohorse klockan åtta på morgonen. Vi blev serverade frukost och kaffe på tåget. Verkligen bland det mysigaste jag vet. Och VR levererar som alltid.

Dagens fejs. 

Dagens look. Har verkligen bott i de där skinnbrallorna sedan jag köpte dem.

Gjorde dagens mest skrymmande inköp ca 15 min efter att vi kom in på Eurohorse - två schabrak från Equestrian Stockholm. Men jag behövde tröst efter att ha kämpat mig genom februari-Göteborg i 2 km från tågstationen. Täppt och snorig dessutom. Behövde tröst, som sagt. Och proteinshaken är min givna följeslagare.

En till som är min givna följeslagare. Här inne på AllIn Equestrian, H&M:s nya hästbrand - riktigt nice grejer! Blev en leotisha som ni ser.

Snubblade över en utställare som hade hästgodis - för diabeteshästar! Vilken bingo! Kollade givetvis alla innehållsförteckningar, men det var inga konstigheter. Sen ska jag bara ge 1-2 per dag och endast i samband med ridning/promenad, men ändå. Gissa om en liten Bellis kommer att bli glad för detta.

Dags för vinlunch på Heaven23! Vinlunch är sjukt underskattat. Man känner verkligen att det är semester.

Förrätt - pilgrimsmussla med jordärtskocka, äpple och hasselnötter. Lika gött som det låter. 

Världens bästa mami.

Huvudrätt - torskrygg, potatispuré, ostronsås och picklad rättika. Helt galet bra.

Äppelcidersorbet till dessert med vispad cheesecake-kräm och äpplechips. Heaven23 imponerade stort!

Hissen upp/ned till Heaven23 är djävulskt obehaglig för oss höjdrädda men lite fint är det med utsikten. Kanske.  

Tillbaka på Eurohorse sprang vi på en annorlunda utställare. Anthon är helt galen i såna där små korvar, så jag tog ett kort och frågade om han ville ha. Han hälsade att det var en otroligt märklig sak att servera på en hästmässa men att han gärna ville ha ett smakprov. Den förskräckta försäljaren intygade att det inte var det minsta hästkött i korven. 

Till slut var vi nöjda och belåtna med mässan och det var dags att ta tåget hem till Skövde igen. En otroligt härlig dag! Visar mina inköp i ett annat inlägg. Eurohorse, vi ses 2027!

 

Jag saknar hästsporten

Nu vet hur vissa saker, hemska händelser, ändå på något sätt kan ha en viss förlösande effekt? Så har det varit med Pippis senaste, obotliga, skada på det redan skadade knät. Sedan den där söndagen har jag tillåtit mig själv att tänka tankar som jag har skjutit bort i fem år. Minst. En av dem handlar om att jag faktiskt saknar sporten, idrotten. Tränandet och tävlandet. Lägga upp planer. Träna. Nöta. Fundera. Rannsaka sig själv och sitt upplägg. Göra om. Göra nytt. Lyckas. Misslyckas. Det är del av en värld som jag har befunnit mig i sedan jag var åtta år gammal och startade mina första tävlingar. Jag minns så väl när jag hade ridit min andra dressyrtävling i livet och stod spänd som en fiolsträng och tittade på när min ärkerival red sitt program. Allting går perfekt fram till den andra galoppvolten i LC. Ponnyn tar fel galopp och jag visste att det var avgjort. Den känslan har jag nog jagat sedan dess. 

När Pippi kom in i mitt liv blev det givetvis något helt annat, även om jag har tränat och tävlat nästan hela livet. Tillsammans har vi gjort det omöjliga. Hon, fem år, inriden med nöd och näppe, betäckt och sedan borträknad på grund av ett uselt treårstest. Jag, nitton år, hade startat MSVC som högst, kunde inte göra varken slutor eller galoppombyten. Tillsammans tog vi oss från ingenting till Grand Prix. Det är en hisnande tanke. Samtidigt hade hon så mycket mer att ge när hon blev skadad första gången 2020. Men efter den där skadan och den efterföljande operationen har hon aldrig kommit tillbaka i full träning under mer än korta perioder. Osäkerheten och den varierande dagsformen har gjort att det inte har varit möjligt att träna för tävling. Jag har fått acceptera det, och Pippi har fått acceptera det, även om jag kan se nu att det har tagit mycket på hennes psyke att inte livet är som förut. Det är smärtsamt när man inte kan ge sina djur det som de egentligen hade mått bäst av. Jag har gjort mitt bästa, men ibland finns det saker som inte ens min enorma viljestyrka kan ändra på.

Detsamma gäller egentligen även Ella, även om det är på ett helt annat sätt. Efter den första förskräckta framgången i hennes allra första tävling har det visat sig att hon inte alls har tyckt att tävling är särskilt roligt. Hon gillar att träna, absolut, men inte på samma nivå som Pippi. Ella är nog mer som en normal häst som gillar att träna dressyr, men som behöver variation i träningen för psykets skull. Det här med tävlandet lyckades jag emellertid aldrig få henne att gilla. Jag lade ned försöken 2023 och sedan dess har det varit stiltje. Jag stod då med en häst som på sin höjd gick att motionsrida. En annan som jag inte kunde sätta upp några mål med. Och vad är ett projekt utan projektmål? Mitt hästintresse svalnade. Allting sammantaget, all besvikelse, frustration och maktlöshet har gjort att hästarna har blivit som katterna är för mig. Det är djur jag älskar som om jag hade fött dem själv, det är mina familjemedlemmar, vi bor ihop på vår fantastiska gård och jag är oerhört tacksam för att de berikar mitt liv varje dag. Men något dressyrintresse? Intresset för sporten? Borta.

Paradoxalt nog har detta erkännande fört med sig en liten känsla av nytändning för mig. Inte fan ska jag ge upp så lätt, eller hur? Pippi är det ju som det är med, förstås, det finns det ingenting som någon kan göra något åt. Jag får försöka glädja mig åt de åren vi fick som varandras träningskompisar och att jag har fått uppleva något så stort som resan med henne. Men Ella? Hon är verkligen inte körd. Just nu kan hon inte ridas eftersom hoven behöver växa ut, men när hovbensrotationen är utläkt ska hon förhoppningsvis tåla full träning igen. Och vem vet, hon kanske kan lära sig att uppskatta tävlingsbanan när hon är lite äldre? Den som lever får se. Jag har i alla fall inte gett upp hoppet utan ser fram emot att få sätta igång henne under 2026. Vi kanske till och med kan göra någon start i LB i höst om allting går som det ska. Hästsporten kommer att komma tillbaka till mig, förr eller senare, you can be sure of that.

Sneak peek

Alla ni som styrketränar, alternativt av oklara skäl har mycket muskler på benen - räkna med att er lårtatueringsresa inte blir den allra snabbaste. Tanken var att jag skulle tatuera mig idag, men istället har tre män stirrat på mitt ben samtidigt som jag drack kaffe. Men det är ju också en sysselsättning. "Det är snett", "den är för stor", "det är för långt ut", "det är för långt upp"... Helt ärligt såg jag knappt någon skillnad på de 3000 olika placeringarna som utvärderades. Men det blir ju i alla fall bra i slutändan. Här är en liten sneak peek på the moth of death som ska pryda mitt lår. Så jävla fett, visst? Idag hann Max konturer + nedre delen på ena vingen. Om tre veckor kör vi igen!

Årets första halvmara

Nope. Jag är fortfarande inte helt frisk. Inte alls störigt, eller så. Nejdå, jag är inte alls på dåligt humör. Inte alls stressad över allt jobb som ligger i enorma högar eller mina träningsresultat som rinner som vatten mellan mina fingrar... Om fem veckor väntar säsongsdebuten i traillöpning och det känns längre bort än någonsin. En hel vintersäsong bortkastad - nästan... Men vad fan ska man göra? Det är vad det är. Idag har jag i alla fall orkat jobba på kontoret (med hjälp av mina vänner Alvedon, Ipren, Stepsils och Otrivin) och ikväll ska vi gå ut och käka. Imorgon ska jag gadda mig. På fredag har jag semester, för då bär det av till Göteborg Horse Show för första gången på typ sju år. Så ja, det finns väl ändå några positiva aspekter av detta influensadrabbade skitliv. Men jag saknar träningen, att ha energi och att kunna andas genom näsan. Så är det.

Nåväl - här kommer lite bilder från helgen innan jag blev sjuk, som inleddes med årets första halvmara på träning och avslutades med datenight med babe. En riktig pangdag med andra ord. Alldeles för bra för att inte publiceras i efterhand. Enjoy!

Jag och Morsan började vår resa på Kvantumparkeringen i Skövde för att ta oss löpandes hem till Väring. Vädret var strålande och krispigt. Min favorit!

En del asfalt blev det dock. Svårt att undvika såhär års. Lång väg mot Säter här

Umara har släppt en ny gel! Behändig storlek, lite mindre än vanligt (20g kolhydrater). Men sorry guys, den smakade fan diskmedel... Sen är de så dyra så jag kommer givetvis trycka i mig alla ändå. Får se om jag vänjer mig. 

Man kan tro att cykelvägen mellan Stöpen och Ulvåker är kort, men icke, det tog fan en halvtimme att springa. Det lär bli mycket gnetande på denna cykelväg framöver då jag planerar att köpa rullskidor och köra en gång i veckan som alternativträning (och förberedelse inför vasan). 

Torkad mango! Världens bästa ultralöparmat!

21,3 km senare landade jag i badet med en Pucko. Benen var rätt möra efter att ha blivit hamrade på asfalten i flera timmar. 

Sedan svidade jag om till klänning, kavaj och intog Den Lilla Krogen med min kärlek. Carpaccio till förrätt!

Varmrätt + babe!

Outfit i skitig spegel. Slip dress och kavaj är fan aldrig fel. Röda läppar till det. Vamp

Dessert och kaffedrink. Slurp. Lika bra på Den Lilla Krogen som alltid, 666/666! Tycker inte jättesynd om mig själv som ska käka där ikväll igen. 

 

Influensa from hell

Jahapp, så gick det med början av februari. Träningsplaner, jobbplaner och tatueringsplaner har fått strykas fullkomligt till förmån för sängliggande, feber och slemhosta från helvetet självt. Hej influensan, du är inte det minsta välkommen, vänligen GTFO. Min ork och energi är tämligen obefintliga trots att vi nu är inne på dag 6 och vi får se hur mycket jag orkar uppdatera här, men jag hade några inlägg som utkast som jag kanske orkar trycka "publicera" på. 

På hästfronten finns det faktiskt något positivt att rapportera. Pippi har inte blivit sämre trots att hon inte längre äter Metacam och har fått gå i en något större hage på veterinärens inrådan. Även detta har hon fixat fint och när hon för några dagar sedan tog några travsteg såg hon inte ens halt ut i trav, hur nu detta är möjligt. Det är ju inte mindre än ett mirakel? Jag vågar inte spekulera i vad det kan betyda men för dagen ser det i alla fall ljust ut. Från och med idag får jag börja promenera henne, 5 min per dag, och bara det lilla känns helt otroligt. Ellas värmeskillnad i höger framhov verkar också ha gett med sig nu efter flera månader och det är därmed dags att skritta igång även henne. Något bra! Yes!

Inte så kuligt för hästar med skridskobana + sjukhage men det kanske blir ändring på det framöver!