Summer office queen

Hej. Hej! Det är precis som det ser ut - Aerime är tillbaka på kontoret och har egentligen massor att uppdatera er om. Men när väskan från Åre fortfarande inte är uppackad och skorna fortfarande är dränkta i lera från myren så kanske ni är med på att jag inte ligger helt i fas. Oavsett om jag hänger med i mitt eget liv eller inte så är semestern slut för den här gången och jag är tillbaka och smygjobbar lite (jaaaa, ni ska även få en ny tour på mitt nya kontor, promise, måste bara köpa lite nya växter först. Råkade ju ha ihjäl alla förutom garderobsblomman (surprise)). Idag fick jag ett litet genombrott i mitt simuleringsmodellbyggande när jag äntligen fick programmet att fatta vad jag ville. Tydligen var det så enkelt som att bara dra ett objekt in till rätt frame... Inte lätt när man är dum i huvudet osv.

Men även om jag är korkad kan jag åtminstone trösta mig med att jag hade en jävligt snygg outfit idag. Jag var bara tvungen att knäppa några snabba bilder, lite extra piffigt med blommig kjol och lockigt hår såhär första måndagen i augusti. Jag hade aldrig fått för mig att slänga på mig något blommigt i oktober så det vill till att passa på. Jag försökte mig också på heatless curls och sov med en sån där korvmojäng på huvudet inatt, extremt obekvämt, drog ut den i morse och det var typ... en halv böj på en topp. Fullständig misär. Vid det laget var jag emellertid så taggad på stora lockar att jag snällt fick ta fram locktången istället. Suck. Men fint blev det tillslut. Tusen gånger roligare att fixa med håret nu när jag har en rejäl kalufs. 

Aja, nog käbblat om absolut ingenting, dags att jobba på min race report från Åre och även recensionen av Testament. Vi höressss!

New hair who dis

Eller ja, nytt och nytt. Egentligen är det bara uppfräschat, förtjockat och förlängt, men det känns onekligen nytt när man inte har orkat färga sin jävla utväxt på typ fyra månader. Till mitt försvar ska det sägas att det är ett förfärligt meckande att fixa till detta hår. Nu ska ni få höra: 1. Sortera ut det blonda från det svarta. Hårstrå för hårstrå. Här får Anthon hjälpa, för Aerimes tålamod could never. 2. Blanda blekning. 3. Daska i blekningen i håret och låt verka 45 min, OH WAIT, har man inte blekt utväxten på 4 månader går det verkligen inte bara att slaska i allt och sätta timern, nejnej, då blir det hot roots och det vill vi icke. Således blir det 15 min på all utväxt utöver centimetern närmast hårbotten, SEN ytterligare 15 min på allt oblekt hår, och sen 15 minuter till även på det jag blekte sist men tydligen tvättade bort för tidigt (gult). Så ja. Totalt 45 min. 4. Skölj ur blekningen. 5. Schamponera två gånger, först med vanligt schampo och sen med silverschampo. 6. Kleta in Olaplex no 2 i hela kycklinggula härligheten, låt verka 20 min. 7. Skölj ur. 8. Föna. 9. Blanda toner. 10. Lägg i tonern i håret, låt verka MAX 5 minuter annars blir det mörkgrått. 11. Skölj ur tonern. 12. Blanda den svarta färgen. 13. Applicera MYCKET försiktigt på resten av håret för att ej kontaminera det blonda och låt verka i 30 min. 14. Skölj ur i sju svåra år med huvudet i en mycket märklig vinkel för att undvika att det svarta rinner ned i det blonda. 15. Efterbehandling, men här är man nästan redo för att bli inlagd på psyket så behandla det som optional. 16. Torka och ja, där någonstans är håret färdigFÄRGAT. Återstår att sätta i extensions. I did it, och det blev bra som fan (se sneak peek ovan!), men även det tog förstås sju svåra år, om inte sjuttio. En heldag i hårets och kemikaliernas tecken helt enkelt. Fantastiskt. Tur att det åtminstone blev snyggt.

Nå, nog om det. Jag befinner mig just nu i Åre och imorgon är det dags för Salomon 27k. Jag och Morsan har kollat in första delen på banan och det börjar med en vägg rakt upp. Kul... Men skönt att få det värsta överstökat de första kilometerna, I guess. Det höll dock på att inte bli något lopp för min del då min anmälan tydligen inte hade gått igenom och jag alltså inte fanns med i startlistan. I ett fullt lopp som inte tog fler anmälningar. Helvete!!! Fattar ni paniken? Men de var så jävla gulliga här och löste allt, tusen miljoner tack till er för att jag inte hade kört bil 10 timmar i onödan. Så imorgon kör vi så det stänker i leran. Hell yeah!

Take me to church

I lördags besökte vi Österplana Agriturismo, vilket alltså är före detta Österplana kyrka som numera inte är en kyrka utan en restaurang. Tydligen är kyrkan "avkristnad", vad nu det ska innebära. Nåväl. Ett ypperligt tillfälle att bära min nya pyjamaskostym och mina nya spikemules. En fantastisk fyrarätters franskinspirerad meny fick vi avsmaka. Slurp! Fräsiga bilder fick jag också trots isvindar och spöregn mitt i juli och en sambo som skulle ta bilder. Beviset på att ingen är bra på allt och att även solen har sina fläckar. När ens stativ är en bättre fotograf, då vet man... "Blir bilderna bra?" "Ja det blir jättefint älskling", så kollar man och så det det ut som att jag är 1 cm lång och har tre armar och ett ben. Jaha. Jag knäpper EN bild på honom och han ser ut som en grekisk gud i kostym. Orättvist som fan.

Spikey spike

Från leriga löpardojor till sylvassa stilettklackar. Jag såg en tjej på Instagram pimpa ett par i övrigt rätt trista mules och kände genast att jag var tvungen att härma mästerverket. Sagt och gjort - trista mules inhandlades, perforerades och utsmyckades med långa spikes. Förlåt, men hur snygga??? DIY is the shit.

Det här med löptempo

Sommarens sista semestervecka har inletts och på söndag tronar Åre Fjällmaraton 27k som en glittrig trofé. Fast särskilt glamoröst kommer det knappast att vara att halka runt de där 27 kilometerna med tanke på att det ska regna hela veckan däruppe. Äsch, Årelera har jag upplevt en gång, jag är förberedd. Igår körde jag och Morsan sista lugna långpasset på Billingen och lite lera fick vi uppleva även här i söder. Men mest var det bara fantastiskt att få springa i 11 grader och regn. Halle-fucking-luja. Nu får det vara bra med löpning i 35 grader för i år, Aerime needs a break. Fler tretimmarspass av långsam cruising i blöta skogar tack. 

Något som jag har reflekterat över är att som traillöpare är jag ganska förskonad från är hetsen kring tempo i löpningen. När det handlar om att ta sig i mål/överleva blir kilometertiderna ganska ointressanta, särskilt eftersom det kan variera mellan 16 min/km och 4 min/km på ett lopp beroende på underlag, kupering, värder och annat som kan ställa till det. Samma sak med att gå - ALLA går under traillopp. Det är inga konstigheter. För att en backe är brant. För att det är sjukt stenigt. För att man bara kände för att gå lite. What's the fuzz? Vill man gå så går man. 

Men ibland får jag upp klipp på sociala medier om tjejer som springer typ sitt första (stads)maraton i runt 9-tempo och blir helt jävla slaktade i kommentarsfältet. "Marathons are for fit people", "congratulations, you walked a marathon", "there should be a 4-hour limit on marathons", "you are in the way of real runners trying to beat their PBs" och annan bullshit. Som om det inte räckte får dessa kommentarer tusentals likes. Jag fattar inte. Jag fattar verkligen ingenting. Samtidigt som slowrunning-trenden får fler anhängare så växer sig även dessa röster starkare och starkare. Det är oerhört skrämmande. Vad är poängen med att exkludera? Nedvärdera andras sjuka prestationer, som ett maraton är helt oavsett sluttid? 

Något jag också stör mig på som fan är löpcoacher, tränare och liknande som påstår sig vara "så inkluderande" men samtidigt anser att 6-tempo är ungefär det långsammaste en människa kan springa utan att få börja gå. Vet ni vad, you delusional pricks, det går alldeles utmärkt att springa i 9-tempo. 10-tempo. Även om DIN zon 2 är i 5:00 min/km så betyder det inte att du plötsligt har glömt hur man springer långsamt, det är bara din äckliga stolthet som står ivägen. De flesta motionärer kan knappt springa i zon 2 över huvud taget för at pulsen sticker iväg och det är HELT NORMALT. Kan vi prata mer om det istället?

Det finns mycket att säga om detta men med det klimatet som verkar råda inom asfaltslöpningen håller jag mig nog så långt borta jag kan tills vidare. 

Aerime in white

En vit spetsklänning - kanske inte det mest on brand-plagget i min garderob. Inget som inte blir smashing med en harness, nätisar och platform boots dock (vad blir INTE smashing av det liksom). Förbered er dessutom på mer vitt, för nu har jag även lagt vantarna på en vit spetskjol. "Bakelse", kommenterade Morsan skeptiskt när hon såg den. Men nu är det så att jag har en kickass jävla idé för denna bakelse - tänk er stor svartvit bandtröja, lite bälten, boots och ja, där någonstans är vi hemma. Inspiration till detta tilltänkta mästerverk är kontot Mallasme på Instagram. Cred to you girlll. Men den kombon får ni se någon annan gång. Kan ju inte bomba på med vita outfits här från ingenstans, då tror ni väl att jag har gått och fått en psykos och blivit en basic bitch igen (inget fel med det, no hate, men det är verkligen inte jag). 

Btw! Vi har fått tummarna ur våra rumpor och bokat biljetter till Testament 1 augusti. Så jääävla kul! Så nu dunkas det Testament här på högsta volym i Anthons enorma högtalarsystem så hela byn får ta del av vår fantastiska musiksmak oavsett om de vill eller inte. Snällt va? Vi har också upptäckt att Testament är det band som faktiskt förenar min och Anthons musiksmak. Han är mer åt death metal-hållet annars (och gillar även massa metalcore-skräp) och ja, min musiksmak vet ni ju hur den är. Jag har aldrig riktigt reflekterat över saken men nu när jag lyssnar hör jag ju att Testament definitivt flörtar en hel del med death-genren - and I love it, av någon outgrundlig anledning. Så nu har vi alltså hittat vårt band. Tog bara tre år...

Vacay mode

Jag har i ärlighetens namn ingen lust alls att sitta framför en skärm en sekund mer än nödvändigt just nu. Därav uppdateringen (eller ja, avsaknaden av densamma). Vad fan har Aerime för sig då? Jo. Hon dricker kaffe. Hon tränar. Läser. Badar. Badar lite till. Rider och går med hästar. Kollar på sin karl som byter fasad på huset. Testar varenda ställe som saluför mjukglass (hittills är BK bäst och Max sämst). Äter sushi i ohälsosamma mängder och drar fler vinmiddagar än vad återhämtningen förmodligen tycker är optimalt. Betyder detta att jag har blivit bättre på att ha semester med åren? Kanske. Hmmm. Jag vet inte vad jag tycker om den här utvecklingen. Man kunde tro att jag hade blivit bättre på att slappna av, men det har nog endast och enkom med att göra att jag har gård nuförtiden och att to do-listan aldrig någonsin tar slut. Man ligger ju alltid efter med minst fem saker, det är standard. Det var uppenbarligen precis det som mitt hyperaktiva arsle behövde för att sluta hata att vara ledig. Oh well. Två veckor kvar och det ska fan maxas.