Fredagskostymen

För ett tag sedan såg jag en sån jävla snygg typ pyjamaskostym på Linda Hallbergs Instagram. Pyjamaskostym... Låter betydligt sämre än vad det är. Jag kände i alla fall direkt att den tomma galgen i min garderob skrek efter just den kostymen. Linda hade visst köpt den på Lindex och dit kan man ju ta sig. Så igår eftermiddag, när jag gav upp på Excelfilen med sammanställningen över Skaraborgs Sjukhus vårdutbudspunkter, drog jag in till Elins Esplanad med kaffet i högsta hugg. Sen bar det sig inte bättre än att kostymen satt som en jävla smäck, både uppknäppt och knäppt. Och så var det 25 % rabatt. Ja, ibland har man fan universum med sig. Förbered er på att se många kickass outfits med denna framöver!

Annars då? Nu är det lördag förmiddag och jag ska snart ge mig ut på långpass. Bloggar hela dagen så ni får se vad jag ägnar mig åt. Tjoflöjt och rock on!

Det här med att lära sig nåt nytt

Ni vet vad man brukar säga om att lära gamla hundar att sitta? Jag är inte ens gammal. Inte är jag hund heller. Men sitta ska jag lära mig, eller rättare sagt, programmera i Java. Jag har aldrig läst en endaste liten kurs i objektorienterad programmering. Hur man nu kan ha undvikit det som ingenjör är en bra fråga, men nu är det så, okej? Mina programmeringskunskaper sträcker sig till HTML, utöver det allra mest basic. Och varken HTML eller the basics är någon livboj att hålla sig i nu när jag håller på och lär mig en ny simuleringsmjukvara som programmeras i (gissa vad?) Java. 

Jag går en onlinekurs i mjukvaran denna vecka och såhär efter dag tre av fem kan vi konstatera att jag kommer nowhere i denna mjukvara utan att kunna Java. Visst, själva mjukvaran i sig är jävligt komplex, så det tar en stund att lära sig även den, men styrkan i programmet är liksom att man ska kunna göra allt. Och då menar jag verkligen ALLT. I mitt doktorandprojekt är detta en stor förutsättning - det är inte en liten enkel simuleringsmodell över hela vårt sjukvårdssystem som ska produceras... Så med andra ord blir nog detta alldeles strålande när jag väl fattar. Men vet ni vad? Jag fattar fan inte. JAG FATTAR INTE. Kursledaren gör tusen saker i hundra kilometer i timman och jag hänger inte med ett smack. När jag frågar om man kan göra en viss sak säger han bara att javisst, det är bara att programmera det. YEAH BRO, BUT HOW?????

Aja. Det är två dagar kvar. Kanske trillar polletten ned även i den tröga Aerimes lilla hjärna till sist. Eller så är det jag som får signa upp mig på en sommarkurs i grundläggande Java. 

Forwards and backwards...

Det sabla gräset alltså. Vi var uppe i tre timmars gräs på mager mark och fem minuters trav per ridpass innan sockret fällde krokben för oss ännu en gång. Nej, Bellis har inte fått något fullt utvecklat fånganfall, tack och lov, men absolut en känning i höger fram (den hov hon fick rotation i) som inte gav med sig trots att vi ströp grästillgången direkt. Så nu står hon på Metacam och sjukhage igen. Jag skulle kunna skriva "SUCK!!!" här, men vet ni vad? Jag är fan lättad. Lättad över att hon bara har lite svag digitalpuls och ingenting mer. Ingen hälta, ingen ovilja att röra sig, ingen värme. Det blev inte heller värre och värre på de fyra dagarna, men pulsen försvann inte heller. Och nu är den helt borta. Så vad gör då en veckas sjukhage? Sedan kan vi väl konstatera i efterhand att tre timmars majgräs + obegränsad tillgång på torrhö var en dålig kombination. Men who could've known? Laminitis en jävligt svår sjukdom alltså, inte helt kartlagd och med extremt stora individuella skillnader. Så nu backar vi några steg. To be continued...

No championships for me

Såhär skulle jag ha sett ut imorgon 30 min innan start på SM i traillöpning - men nope. Aerime drar sitt livs första DNS. Någon gång ska väl bli den första, ja ja, men var det tvunget att vara just SM? Det lopp jag har tränat för i tio jävla månader? Och så kommer en litet idiotiskt italienskt virus och förstör alltihop. Jag ville inte inse faktum i början av veckan, men frankly, det var kört redan när jag vaknade på söndag morgon med en hals brännande som om någon hade dragit ett strykjärn genom den. Visst, jag har inte fått hög feber till skillnad från de senaste sjukdomsvändorna, men frisk är jag inte. Och sen är det stor skillnad på den tänkta insatsen och var man befinner sig i sjukdomsförloppet. Jogga runt 28 km? Hade jag kanske kunnat även i nuläget. Satsa hårt, fullt ös medvetslös, gasen i bott start till mål? Aldrig i helvete. Och då sparar jag hellre på kroppen, fokuserar på återhämtning och tar nya tag till Blue Mountain Trailrun 21k om tre veckor. Nej, det är inte SM. Men det är en tuff halvmara som jag definitivt är sugen på att ge mig i kast med igen (och helst inte GT-bakis denna gång... don't try it at home, boys and girls, just don't).

En annan positiv aspekt med att jag strök morgondagens start (*greppar efter halmstrån med gråten i halsen*) är att jag och Anthon har bokat in Vemdalen i september. Ni ser inte kopplingen? Okej, så här blev det: Vi skulle boka av hotellrummet i Mora. Det visade sig att det var en avgift för att få boka av kalaset. Anthon undrade om det inte gick att boka om till ett annat datum, i september kanske, för att slippa nyss nämnda avgift? Jo, det gick det ju förstås, men även ombokningen innebar en avgift som var nästan lika hög som den första avgiften. Avgiftsfritt blev det alltså inte, hur vi än vände och vred på saken. Då föreslog jag att vi skulle åka någon annan stans i stället, typ Vemdalen där jag spenderade en stor del av min uppväxt men inte har besökt på snart 20 år. Så en kort vandringssemester i september i Vemdalen blev bokad istället för helgens tilltänkta två nätter i Mora. Tänk vilka idéer man kommer på bara för att man är snål.  Om vi kom undan den berömda avgiften? Redan dragen på kortet. 

Eftersom det inte blir någon race report efter morgondagens lopp (lite eftersom jag inte kommer att springa något lopp imorgon) postar jag en bildbomb från förra tävlingen, LinnéMarschen 42 km. Enjoy och godnatt.

16 years later I got my f*cking t-shirt

I april 2010 skrev jag följande på min dåvarande blogg, i samband med att Enforcer hade släppt Midnight Vice: "Men en sak undrar jag nu när jag besökte deras myspace. Var har de apsnygga jerseytröjorna tagit vägen? Jag har tänkt att jag skulle beställa en med röda sleeves i evigheter. Den vill jag fan inte vara utan. De får lägga ut dem till försäljning igen, annars blir jag jääävligt sur." 

Och "jääävligt sur" fick jag förbi. I 16 år. 16 år!!! Då har man fan väntat för länge på en jävla t-shirt. Sedan får jag väl medge att jag kanske inte har funderat varje dag de senaste 16 åren på denna tröja. Okej då, så här är det: jag hade helt och hållet glömt bort att jag hade spanat in den back in the days men inte fått tag på den då. Minnet är ju inte det bästa, som bekant. Men det var ett sjukt sammanträffande att jag kände att "fan vad snygg, den tar vi" nu när jag fick tummen ur och skulle klicka hem några Enforcer-tröjor efter konserten och först när jag hade fått hem dem upptäckte det briljanta citatet ovan. Uppenbarligen har min smak förändrats 0 sedan jag var 17 år gammal. Eller jo, det har den ju. Men den har hittat tillbaka, så att säga. 

Ja, vad finns det mer att säga än välkommen, o du fagra röda Enforcer-jersey. Som Aerime har väntat. Äntligen. ÄNTLIGEN!

Shoe price blindness

Det finns en enda sak jag är lite posh med när det kommer till kläder och accessoarer (ja, förutom att all merch ska vara officially licensed förstås) - och det är skor. Aerime ska ha äkta märken, inga skitkopior här inte, och det är nästan så att Aerime anser att ju dyrare skorna är, desto bättre. Desto mer vill hon i alla fall ha dem, den haggan. Jag är fullt medveten om knapphetseffekten i våra dumma savannhjärnor som gör att vi värderar saker högre om vi upplever tillgången på dem som begränsade, men it doesn't fucking matter, jag kommer inte börja köpa fejk-Martens på Temu ändå, så är det bara. Men jag känner själv att detta är på god väg att eskalera. Ni vet hur man pratar om lip filler blindness och att man vänjer sig vid effekten över tid och bara vill lägga in mer och mer? Så håller det på att bli med mitt skoinhandlande om jag inte tar ett rejält tag i nödbromsen här och nu. När jag köpte mina Dr Martens Jetta Hi Max (som jag förvisso har BOTT i sen jag köpte dem) och de gick på över tre lax kände jag att 1) detta är inte en rimlig summa att lägga på ett par skor, men 2) jag. måste. ha. dem. Så de fick komma hem till mig and the rest is history. 

Men nu har jag spanat in ett annat skopar från en annat märke och det är verkligen love at first sight. New Rock alltså, vilka skor, vilken edge, vilken rå fullständig I-don't-give-a-single-fuck-attityd. Jag såg en tjej på Instagram ha dessa till nån vit kjol, bandtröja och korsett och kände bara att jahapp, där var jag såld. Skorna är sålda! Till mig! Jag klickade mig ivrigt in för att add to cart men tappade kaffekoppen i chock. 5200 riksdaler går djävulskapen på. Tyvärr gör detta bara att jag känner att jag måste ha dem ännu mer. Som en nobbad snubbe som efter att ha blivit ombedd att dra åt helvete bara blir tusen gånger mer övertygad om att det är just hon som är min fru, ni vet? Det är jag. Och mina tilltänkta älskade New Rocks. I was made for loving you and you were made for loving me. Inget kan skilja oss åt osv osv. Bara min sketna doktorandlön då kanske. Damn you doktorandlön. Jag får helt enkelt försöka komma åt ett fräscht par på Vinted istället (även begagnade kostar de dock en hutlös summa). De ska i alla fall bli mina, punkt och fucking slut. 

Ny vecka och nya omöjligheter

Det är nästan att jag inte kan med att skriva detta, men nu har det alltså hänt igen. Helt jävla otroligt. På det sämsta av alla tänkbara sätt. Jag är alltså sjuk igen. Det är fan ORIMLIGT. Vad har hänt med mitt immunförsvar? Har alla stackars vita blodkroppar gått och kolat vippen eller? Det låter förvisso priviligierat när man "bara" är förkyld/har någon influensaskit, alltså, jag kunde ju vara döende på riktigt, men jag tappar fan all motivation till hela livet. SM är om fyra dagar. FYRA DAGAR. Jag vägrar tro att det är kört än, jag är hittills bara snuvig/ont i halsen/trött, men det känns inte särskilt lovande. Nu är det ju inte så att jag har chans på medalj eller liknande, så jag ska försöka att inte ta mig själv på alltför stort allvar här, men jag har trots allt satsat på och tränat för detta i tio månader. Klart att det då suger getpung att missa skiten med några dagar till godo. Om det nu blir så. Inte ta ut något i förskott än, det kan fortfarande lösa sig *önsketänker*...

Anyways. Två saker glädjer mig i alla fall. Vi har äntligen blivit med både ny spis/ugn och nygammal robotgräsklippare (som har stått i ladugården och bidat sin tid i tre år). Båda två var verkligen på tiden. Den tidigare spisen/ugnen har betett sig otroligt schizofrent det senaste året och man har nästan fått summon seven demons varje gång man ska koka pasta. Därtill har inte den största plattan fungerat på evigheter och ni kan ju tänka er hur populärt det har varit i detta matsnobbiga hushåll. Kan inte fatta hur vi har klarat oss såhär länge med det där härket till spis. Men nu är misären ett minne blott då Anthon har installerat Mr Fancy Stove. Kolla vad snygg han är. Saknas bara handtag till luckorna, men satan vad bra det blev?! Efter ett misslyckat halloumistekningsförsök (doomed to fail på en ny spis man inte känner) har han också levererat ypperligt. Det värsta är bara att nu blir jag så jävla taggad på att slita ut de äckliga vita luckorna i övriga köket och få the kitchen of my dreams. Men det är icke prioritet. Så jag lär få stå ut några år till. 

Home office

Här sitter jag och jäser med min köpp, dunkar Anthrax' Among the Living och njuter av mitt nya hemmakontor. Kommer fler bilder när det är klart, lovar. Det ska bara upp lite grejer på väggarna först och jag måste lösa sminkstationssituationen (jag har bara kastat ut mitt tidigare sminkbord och smackat in det nya skrivbordet, utan en tanke på var jag nu ska sminka mig...). Men det här med hemmakontor var fan en av mina bättre idéer. Ni skulle storkna om ni visste hur många hundratals timmar jag har spenderat i soffan med laptopen i knät. Och så undrar jag varför jag får ont i ryggen... Well, nu är det löst och ryggen är glad.

Annars är det full fart med odlingen här på gården. Jag har planterat om gurkorna och snart är det tomaternas tur. I helgen ska jag även så första odlingslådan. Jag får erkänna att jag har ett mycket komplicerat förhållande till mitt odlande. Innan det är dags att så/plantera om tycker jag att det ska bli hur kul som helst, men sen när jag sitter där som Gollum täckt med jord och den berömda ryggen värkade som på vilken fräsch 84-åring som helst känner jag att det nog kanske inte är så jävla roligt trots allt. Detta hinner jag emellertid glömma bort lagom till att det är dags nästa gång. Och det är verkligen glömt när jag får skörda mina alldeles egenodlade grönsaker. Ett litet mirakel varje gång. Komplicerat, som sagt. 

New skincare routine

För ett tag sedan beställde jag hem ett gäng nya produkter, som jag nu har använt tillräckligt länge för att landa i en första utvärdering. Jag fick till mig (av min best buddy ChatGPT förstås) att jag bör periodisera vissa produkter och inte smacka på med allt på en gång (det är verkligen min stil annars). Jag känner ändå att det finns anledning att testa något nytt, då min hy har varit lite irriterad/ojämn/rödflammig det senaste och jag har dessutom känt ett stort behov av exfoliering, vilket tydligen betyder att man exfolierar för mycket. Jaha... Dessutom var det visst viktigt att inte köra med starka retinolprodukter varje dag. Men rynkorna då?! Hallå, vem ska mota dem i grind om inte min Super3 Booster står där med svärdet i högsta hugg? Trots dessa tvivel på min nya rutin har jag nu alltså kört på ett tag och faktiskt bara märkt av positiva effekter - jämnare hudton, lugnare hy, mer återfuktad och inga fler rynkor vad jag kan se. Så here you go, min veckohudvårdsrutin.

Varje morgon är densamma, tack och lov. Som rengöring kör jag först med micellärvatten på bomullsrondell, sedan en rondell med bara lite vatten på efteråt, därefter toner (Enriching Calming Toner från Paula's Choice), niacinamidserum (från Jorgobé), ögonkräm (från Maria Åkerberg) samt ansiktskräm med SPF (från Paula's Choice). Tonern är jag väl egentligen inte jätteförtjust i på grund av konistensen (för vattnig), kommer inte köpa igen. Ögonkrämen är oklart hur mycket skillnad den gör. Men sminket rullar åtminstone inte av, alltid något. Älskar ansiktskrämen med SPF 50 sedan många år tillbaka och jag tycker nog att niacinamidserumet gör vad den ska. 

På kvällen har vi då som sagt ett veckoschema, som innebär att jag kör BHA (från Paula's Choice) måndagar och torsdagar, Super3 Booster (från Beauté Pacifique) tisdagar, onsdagar, fredagar och lördagar. På söndagar ska tydligen även huden vila. De dagar jag kör med BHA, eller när huden vilar då, använder jag nattkrämen Replenishing Moisturizer (från Paula's Choice) och de dagar jag inte kör med BHA använder jag istället fuktserumet Rich Moist Soothing Serum (från Klairs). Varje dag blir det rengöring med Soft Foaming Cleanser (från SkinCity Skincare) och har jag haft smink blir det även Cleansing Balm (från Paula's Choice) före. Och varje dag använder jag förstås även toner och ögonkräm. Nattkrämen och fuktserumet är nya för mig, men de har överraskat positivt hittills. Så det är nog egentligen bara tonern jag är missnöjd med, när det kommer till kritan. 

Nu hoppas jag förstås att jag på sikt ska få ännu bättre resultat i form av ännu jämnare hudton och lugnare hud. Det ska bli intressant att följa utvecklingen av detta och om jag behöver göra några justeringar. To be continued!
 

Veckan med dubbelfredag

När man är ledig på torsdagen blir även onsdagen en fredag, right? Det är i alla fall den känslan jag har i kroppen och nog fan blir det välbehövligt med långhelg. Jag har inte riktigt känt mig i balans det senaste, vilket förmodligen beror på att jag faktiskt har börjat ett nytt (krävande) jobb, vilket är svårt att banka in i huvudet när man har samma kontor som man har haft i många år, samma kollegor och delvis samma arbetsuppgifter. Jag är så van vid att jobba i projektform och att allting har en tydlig början och ett fast avslut, men när fan slutar ett doktorandprojekt? Jo, med disputationen. Inte ens jag river av det på en eftermiddag. Känslan av att vara klar behöver jag skaka av mig och istället mäta progression i tid jag lägger. Men det har varit svårt att ställa om. Just nu håller jag dessutom på att lär mig en ny mjukvara som jag håller på att bli galen på eftersom jag inte fattar hur den funkar. En insikt i detta skulle eventuellt kunna vara att det var alldeles för länge sedan som jag gav mig i kast med något där jag faktiskt får känna mig lite korkad. Det är säkert nyttigt emellanåt. Men inte fan är det roligt.

När jag har slutat för dagen, dragit min löprunda (distans dagen till ära) och ridit mina hästar ska jag försöka att få ned blommorna ovan i jorden innan de ledsnar fullständigt på Aerimes misshandel och vissnar och dör. Som jag har längtat efter mina black velvet petunias. Våren är verkligen här och nu har vi dragit igång odlingssäsongen 2026 på Hållaregården med buller och bång, men mer om det i ett annat inlägg. So loooong!

A burning ambition

Ja, nog finns det en burning ambition för Iron Maiden alltid. Jag har många gånger försökt förklara vad det är med Maiden som får mig att känna det där, vad det nu är, det som överstiger allt sunt förnuft och får mig att vilja spy, skrika, gråta och skratta, allt på samma gång. Det är konst som är så långt över "bra musik" att det befinner sig i ett annat universum. Jag upptäckte Maiden 2005 och sedan dess har inte mitt liv varit sig likt. Jag kan förstå att det är svårt att greppa. Jag förväntar mig inte förståelse. Men likväl är det så det är. Efter alla dessa år berör de mig fortfarande på ett sätt som inget annat kan. 

Igår var det alltså Sverigepremiär för dokumentären Burning Ambition, som utlovade ett mer utomståendeperspektiv på Maidens oerhörda karriär och historia. Jag och Anthon satt givetvis bänkade i biosalongen, men jag måste säga att jag besviken på Skövdes så kallade metalheads. Var var hypen? "Maiden, maiden, maiden!!!"? En halvfull salong med folk som satt snällt och väntade, som om det hade varit vilken film som helst. Fnys. Enda skillnaden var att det var några Maidentröjor bland biobesökarna. När jag var på premiären av Flight 666 i Göteborg vill jag minnas att det var lite mer uppståndelse i alla fall. Antingen har folk blivit mer blasé över lag, eller så är det något jävla fel på Skövde trots allt.

Filmen då. Det är naturligtvis svårt för mig, på ett sätt, att vara kritisk. Jag menar, hur skulle en dokumentär om Maiden någonsin kunna vara dålig? Det räcker ju med att de spelar Maidenlåtar i två timmar så är det fortfarande en bra dokumentär... Dokumentären har ett berättarperspektiv som utgår ifrån citat och intervjuer från bandmedlemmarna och deras närmaste (typ Rod Smallwood), samt ett gäng mer eller mindre kända fans. Den där biten med fansen tycker jag alltid att de kan skippa, i alla såna här sammanhang. Helt ärligt, jag skiter väl i om det är hemlösa eller kungen som också gillar Maiden? Den jag verkligen saknade en intervju ifrån var Eddies pappa Derek Riggs, så mycket som de tjatade om Eddie. Och då förstår ni säkert att de tjatade en hel del om Eddie, om till och med jag tröttnade. 

Overall var det en sevärd dokumentär. Förstås. Vi fick se visst material som kanske inte var så välkänt och jag uppskattade särskilt hur de lyfte fram Maidens betydelse för människorna bakom järnridån. Det var även intressant att se hur de porträtterade det fantastiska åttiotalet, när det kanske blev lite för mycket av framgången till slut, särskilt för Bruce då. De var även väldigt respektfulla mot Blaze Bayley-eran utan att försköna hur det faktiskt blev.  Samtidigt hade jag verkligen hoppats på en nördigare dokumentär. Nu är jag förstås väldigt biased, men de allra flesta vet väl om de stora dragen i Maidens historia, och det var bara de stora dragen vi fick se i Burning Ambition. Hemliga, hittills osläppta intervjuer från de olika erorna? Juicy details? Näpp. Burning Ambition är en folklig dokumentär som känns som att den snarare riktar sig till de som inte redan är helt frälsta, vilket blir ganska märkligt i mitt huvud. Vem försöker de övertyga? Oss med Maidentatueringar i publiken? 

Nå. Nog med klagosången. Jag fick lyssna på Maidenlåtar och Maidenintervjuer i två timmar. Vem är ledsen? Inte jag. 

Leopard print for life

Jag minns så väl när jag fattade grejen med leopardmönstrat första gången. Vad kan jag ha varit, 13? Jag höll på att utveckla det som skulle bli min klädstil och fick upp ögonen för det där brunprickiga. På mina posters från 80-talet hade folk scarves, tights, väskor och tröjor i leopardmönster. Jag var bara tvungen att ha det. Men hur skulle det gå till? 2006 fanns det inte en enda liten djurmönstrad pinal i butikerna ska ni veta. Det måste ha varit en mycket sällsynt period då leopardprint var tvärute, för ända sedan det började komma tillbaka även till mainstreammodet (2010? 2012? Minns ej) har det ju alltid funnits i mer eller begränsad tillgång. Men tillbaka till 2006. Jag visste att jag hade sett tanter i leopardpäls. Någon päls ville jag inte ha, men jag tänkte att det kanske gick att få tag på något annat leopardmönstrat där tanter köper kläder. Och var köpte tanter kläder? Jo, Cassels! Dit gick jag och fick bingo direkt. Ett par leopardmönstrade strumpbyxor. Min allra första leopardmönstrade förälskelse. 

Annars då? Det är fredag och ikväll ska jag dra på mig alla Maidenattiraljer jag äger, för då är det Sverigepremiär av Burning Ambition! Så jävla fett. Hur ska jag lyckas sitta stilla och tyst i biosalongen? Det kommer ju inte gå, det fattar väl vem som helst. 

Accept + Enforcer @ Filmstudion Göteborg

Nacken är förvisso fortfarande stelopererad såhär två dagar senare, men herrejävlar vilken kväll vi fick! Om jag hade höga förväntningar överträffades de med råge kan jag säga. If you weren't there... så har du missat nåt, sorry. Enforcer har jag lyssnat på mycket (förstås, de är ju Sveriges näst bästa band efter Wolf) men av någon outgrundlig anledning aldrig sett live tidigare (shame on you Aerime, men när jag var i svängen sist spelade de nog mest på festivaler om jag minns rätt). Så de var jag givetvis väldigt spänd på att få uppleva. Accept har jag sett en gång tidigare, i samband med att jag intervjuade Wolf Hoffman under deras turné med Blood of the Nations - och den spelningen lämnade mig definitivt med mersmak. Nu var det 50-årsjubileum, med massor av hits från de gågna åren fick man förmoda. Anyway - vi tar det från början. 

Jag och Anthon tog bilen till Göteborg och Lindholmen och var givetvis tvungna att grunda med en rejäl platta sushi väl på plats. Gött som fan var det. 

Dagens look från Filmstudion. Provade en ny vågtång i håret dagen till ära och den sparkade rumpa. 

Jag stod och sörplade på mitt vinglas i lugn och ro när jag plötsligt hörde ett bröl från den delen av lokalen där själva spelningen skulle äga rum. Vad fan, två minuter FÖRE utsatt tid?! Det har väl aldrig skett i mannaminne? Det brukar, det SKA vara minst en kvart sent?? Halvsprang med vinet i näven och kastade mig fram till front rowen där Enforcer redan hade tagit ton med Destroyer. 

Såhär. Ljudet var lågt - men det är också det enda negativa man kan säga om Enforcers framträdande. Vilka fullblodsproffs de är. Jag får nog ändå lov att påstå att jag njöt varenda sekund. Undying Evil och Unshackle Me var fantastiskt att få ha upplevt live, men det bästa av allt var nog ändå Midnight Vice. Märkligt ändå, att det kan bli sådär när det är live - Midnight Vice är inte min favorit studio, och inte heller bäst på Diamonds (det är såklart Walk with Me, detta mästerverk). Men helvete vad ösig just den låten var i söndags. Låtarna i lite högre tempo kom också verkligen fram och man kände riktigt hur lokalen vibrerade av ursinnig energi, som taget från 1981. Jag är också väldigt positivt överraskad av frontmannen och grundaren Olof Wikstrands pipa, som jag emellanåt har tyckt kunnat låta lite tunn studio (jämfört med giganterna alltså!). Men live uppfattade jag precis det där trycket och kraften som krävs för att hans stora register skulle komma till sin rätt. Va? Om jag var nöjd? Jag var skitnöjd. Och 45 minuter var på tok för jävla kort.

Efter sista låten förkunnade Olof att de skulle sälja lite merch utanför konsertlokalen och sedan klev de helt sonika av scenen. Men hallå? Inga plektrum? Trumpinnar? Svettband? Badbollar? Paraplyn? Nä, inte en enda pinal slängdes ut till den hungrande publiken. Efter en kisspaus gick jag fram till dem vid merchbordet och sa surt "jaha, var är mitt plektrum?", varpå Olof fiskade fram ett ur fickan. Det kanske är så man får göra numera för att få tag på sin konsertmemorabilia. Nya tider osv. 

Vi stod och tjötade ett bra tag med Enforcer och plötsligt hör vi Balls to the Wall - men det är ju Udo som sjunger? De har väl inte börjat? Eller va? En andra gång fick jag och Anthon kubba genom lokalen för att upptäcka att Accept redan var i full blås med Restless and Wild och vi hade således missat både Metal Heart och Teutonic Terror - vad fan...! 

Utöver det lilla missödet var det en helt amazing spelning. Enforcer hade verkligen satt upp ribban högt för Accept, men det var inget som bekymrade de där tyskarna. Något som slog mig under spelningen var att de har oerhört många svinbra och dessutom välkända låtar - motsatsen till en one hit wonder, med andra ord. Varenda låt de spelade hade platsat i extranumret om ni förstår vad jag menar. Jag hade tjuvkikat lite på tidigare setlists (därav att jag visste att vi hade missat två...) och var förbannat taggad på alla låtar, men lite besviken på att Neon Nights inte verkade vara med. Förstå då min totala lycka när Wolf Hoffman kliver fram, river av ett solo och sedan sätter introt till just Neon Nights. Ahhh!

Jag är imponerad över vilken energi de levererade under hela setet från start till mål (som vilka trettioåringar som helst. Inte kan man tro att de närmar sig/har passerat 70-sträcket!). Och på tal om att ha passerat 70-sträcket - jag har sagt det förr, men det tål att sägas igen. Mark Tornillo, vilken jävla stjärna. Han klev på inför inspelningen av den fantastiska plattan Blood of the Nations 2010 och visade redan då att Accept inte står och faller med Udo Dirkschneider, men att nu få höra honom köra 95 % låtar från Udo-tiden och göra det så jävla bra, det var en upplevelse i sig. Jag har nog inte varit med om något annat band som har kunnat plocka in en ny sångare som både lyckas leverera något eget, något unikt, samtidigt som det verkligen är i linje med bandets sound, kärna och själ. Hatten av för Mark!

Bästa låt för kvällen måste nog vara Up to the Limit. Utöver de hysteriska stämningshöjarna i extranumret då, förstås. Det är något särskilt att stå och skrika, hoppa och skråla "faaaaast as a shaaaaark!!!" samtidigt som en gigantisk uppblåsbar haj turnerar runt på publikhavet. Nä, jag har helt klart svårt att bestämma mig. Det var otroligt från början till slut. Period. Frågan är om denna spelning inte toppar den i Fryshuset 2011? Nu är mitt minne kasst, men om det är så så har de alltså gjort det omöjliga i att lyckas bli bättre (!) på över 15 år. Vansinne. Ja, inte fan är Accept redo för pension än i alla fall, ska det vara såhär har de bara börjat. 50 år till vill vi ha, minst!

Morgonen därpå, när jag satt på hotellet och drack dagens första köpp, hände det sjukaste. En man kom fram till mig och sa att han har filmat och tagit bilder för Accepts räkning under gårdagen och lagt märke till mig i publiken (jag såg någon med en kamera på scenen vid några tillfällen, så det måste ha varit han då). Men eftersom jag verkade vara ett sånt fan tyckte han att jag skulle ha detta - gårdagens setlist och Martin Motniks plektrum!!! Snälla nån, hur gulligt? Vilken jävla legend, vem det nu var. Så nu får ni hålla utkik efter ett tvåfärgat headbangande hårburr på Accepts sociala medier.

Utöver setlisten och plektrumet ovan blev detta kvällens fångst. Älskar när banden har med sig patches till merchförsäljningen.

Ja, vad finns det mer att säga? Jag låter denna hyllning till två fantastiska band tala för sig själv, och på fucking återseende. 
 

Drinkar, eld och usel löpform

Ja, nu kan ingen säga att det inte är vår i alla fall! Valborg kom och gick och nu har vi plötsligt landat i maj. Från ingenstans blev det dessutom högsommarvärme och det firades såklart med drink och chips. Slurp! Sen att jag blev helt utslagen av all värme och pollen är en annan historia... Jag har så smått börjat återhämta mig från maran förra helgen (japp, jag kom, jag såg, jag segrade... typ. Jag var i alla fall med och jag sprang hela sträckan) men gårdagens löpning visade att kroppen nog fick sig en törn efter att ha sprungit trailmaraton halvsjuk, pulsen var skyhög och benen blytunga. Men jag var glad ändå för jag fick äntligen min fina vitsipperunda på Billingen. Har ju blivit tant som sagt, och blommor är numera ett glädjeämne i livet. Sen är det kanske inte bara fun and games - SM närmar sig obönhörligen (tre veckor kvar) och formen känns allt annat än vad den borde vara. Men vad fan gör man åt att man blir sjuk och inte kan träna som planerat? Nä, just det, inget. 

Skitsamma med den usla löpformen for now - jag och Anthon har slitit oss från odlingarna och är nu på väg till Göteborg. Accept! Enforcer!!! Vröööööl! SÅ. Jävla. Taggad. Ses vi ikväll mina hårdrockande läsare?