New hair who dis

Eller ja, nytt och nytt. Egentligen är det bara uppfräschat, förtjockat och förlängt, men det känns onekligen nytt när man inte har orkat färga sin jävla utväxt på typ fyra månader. Till mitt försvar ska det sägas att det är ett förfärligt meckande att fixa till detta hår. Nu ska ni få höra: 1. Sortera ut det blonda från det svarta. Hårstrå för hårstrå. Här får Anthon hjälpa, för Aerimes tålamod could never. 2. Blanda blekning. 3. Daska i blekningen i håret och låt verka 45 min, OH WAIT, har man inte blekt utväxten på 4 månader går det verkligen inte bara att slaska i allt och sätta timern, nejnej, då blir det hot roots och det vill vi icke. Således blir det 15 min på all utväxt utöver centimetern närmast hårbotten, SEN ytterligare 15 min på allt oblekt hår, och sen 15 minuter till även på det jag blekte sist men tydligen tvättade bort för tidigt (gult). Så ja. Totalt 45 min. 4. Skölj ur blekningen. 5. Schamponera två gånger, först med vanligt schampo och sen med silverschampo. 6. Kleta in Olaplex no 2 i hela kycklinggula härligheten, låt verka 20 min. 7. Skölj ur. 8. Föna. 9. Blanda toner. 10. Lägg i tonern i håret, låt verka MAX 5 minuter annars blir det mörkgrått. 11. Skölj ur tonern. 12. Blanda den svarta färgen. 13. Applicera MYCKET försiktigt på resten av håret för att ej kontaminera det blonda och låt verka i 30 min. 14. Skölj ur i sju svåra år med huvudet i en mycket märklig vinkel för att undvika att det svarta rinner ned i det blonda. 15. Efterbehandling, men här är man nästan redo för att bli inlagd på psyket så behandla det som optional. 16. Torka och ja, där någonstans är håret färdigFÄRGAT. Återstår att sätta i extensions. I did it, och det blev bra som fan (se sneak peek ovan!), men även det tog förstås sju svåra år, om inte sjuttio. En heldag i hårets och kemikaliernas tecken helt enkelt. Fantastiskt. Tur att det åtminstone blev snyggt.

Nå, nog om det. Jag befinner mig just nu i Åre och imorgon är det dags för Salomon 27k. Jag och Morsan har kollat in första delen på banan och det börjar med en vägg rakt upp. Kul... Men skönt att få det värsta överstökat de första kilometerna, I guess. Det höll dock på att inte bli något lopp för min del då min anmälan tydligen inte hade gått igenom och jag alltså inte fanns med i startlistan. I ett fullt lopp som inte tog fler anmälningar. Helvete!!! Fattar ni paniken? Men de var så jävla gulliga här och löste allt, tusen miljoner tack till er för att jag inte hade kört bil 10 timmar i onödan. Så imorgon kör vi så det stänker i leran. Hell yeah!

Take me to church

I lördags besökte vi Österplana Agriturismo, vilket alltså är före detta Österplana kyrka som numera inte är en kyrka utan en restaurang. Tydligen är kyrkan "avkristnad", vad nu det ska innebära. Nåväl. Ett ypperligt tillfälle att bära min nya pyjamaskostym och mina nya spikemules. En fantastisk fyrarätters franskinspirerad meny fick vi avsmaka. Slurp! Fräsiga bilder fick jag också trots isvindar och spöregn mitt i juli och en sambo som skulle ta bilder. Beviset på att ingen är bra på allt och att även solen har sina fläckar. När ens stativ är en bättre fotograf, då vet man... "Blir bilderna bra?" "Ja det blir jättefint älskling", så kollar man och så det det ut som att jag är 1 cm lång och har tre armar och ett ben. Jaha. Jag knäpper EN bild på honom och han ser ut som en grekisk gud i kostym. Orättvist som fan.

Spikey spike

Från leriga löpardojor till sylvassa stilettklackar. Jag såg en tjej på Instagram pimpa ett par i övrigt rätt trista mules och kände genast att jag var tvungen att härma mästerverket. Sagt och gjort - trista mules inhandlades, perforerades och utsmyckades med långa spikes. Förlåt, men hur snygga??? DIY is the shit.

Det här med löptempo

Sommarens sista semestervecka har inletts och på söndag tronar Åre Fjällmaraton 27k som en glittrig trofé. Fast särskilt glamoröst kommer det knappast att vara att halka runt de där 27 kilometerna med tanke på att det ska regna hela veckan däruppe. Äsch, Årelera har jag upplevt en gång, jag är förberedd. Igår körde jag och Morsan sista lugna långpasset på Billingen och lite lera fick vi uppleva även här i söder. Men mest var det bara fantastiskt att få springa i 11 grader och regn. Halle-fucking-luja. Nu får det vara bra med löpning i 35 grader för i år, Aerime needs a break. Fler tretimmarspass av långsam cruising i blöta skogar tack. 

Något som jag har reflekterat över är att som traillöpare är jag ganska förskonad från är hetsen kring tempo i löpningen. När det handlar om att ta sig i mål/överleva blir kilometertiderna ganska ointressanta, särskilt eftersom det kan variera mellan 16 min/km och 4 min/km på ett lopp beroende på underlag, kupering, värder och annat som kan ställa till det. Samma sak med att gå - ALLA går under traillopp. Det är inga konstigheter. För att en backe är brant. För att det är sjukt stenigt. För att man bara kände för att gå lite. What's the fuzz? Vill man gå så går man. 

Men ibland får jag upp klipp på sociala medier om tjejer som springer typ sitt första (stads)maraton i runt 9-tempo och blir helt jävla slaktade i kommentarsfältet. "Marathons are for fit people", "congratulations, you walked a marathon", "there should be a 4-hour limit on marathons", "you are in the way of real runners trying to beat their PBs" och annan bullshit. Som om det inte räckte får dessa kommentarer tusentals likes. Jag fattar inte. Jag fattar verkligen ingenting. Samtidigt som slowrunning-trenden får fler anhängare så växer sig även dessa röster starkare och starkare. Det är oerhört skrämmande. Vad är poängen med att exkludera? Nedvärdera andras sjuka prestationer, som ett maraton är helt oavsett sluttid? 

Något jag också stör mig på som fan är löpcoacher, tränare och liknande som påstår sig vara "så inkluderande" men samtidigt anser att 6-tempo är ungefär det långsammaste en människa kan springa utan att få börja gå. Vet ni vad, you delusional pricks, det går alldeles utmärkt att springa i 9-tempo. 10-tempo. Även om DIN zon 2 är i 5:00 min/km så betyder det inte att du plötsligt har glömt hur man springer långsamt, det är bara din äckliga stolthet som står ivägen. De flesta motionärer kan knappt springa i zon 2 över huvud taget för at pulsen sticker iväg och det är HELT NORMALT. Kan vi prata mer om det istället?

Det finns mycket att säga om detta men med det klimatet som verkar råda inom asfaltslöpningen håller jag mig nog så långt borta jag kan tills vidare. 

Aerime in white

En vit spetsklänning - kanske inte det mest on brand-plagget i min garderob. Inget som inte blir smashing med en harness, nätisar och platform boots dock (vad blir INTE smashing av det liksom). Förbered er dessutom på mer vitt, för nu har jag även lagt vantarna på en vit spetskjol. "Bakelse", kommenterade Morsan skeptiskt när hon såg den. Men nu är det så att jag har en kickass jävla idé för denna bakelse - tänk er stor svartvit bandtröja, lite bälten, boots och ja, där någonstans är vi hemma. Inspiration till detta tilltänkta mästerverk är kontot Mallasme på Instagram. Cred to you girlll. Men den kombon får ni se någon annan gång. Kan ju inte bomba på med vita outfits här från ingenstans, då tror ni väl att jag har gått och fått en psykos och blivit en basic bitch igen (inget fel med det, no hate, men det är verkligen inte jag). 

Btw! Vi har fått tummarna ur våra rumpor och bokat biljetter till Testament 1 augusti. Så jääävla kul! Så nu dunkas det Testament här på högsta volym i Anthons enorma högtalarsystem så hela byn får ta del av vår fantastiska musiksmak oavsett om de vill eller inte. Snällt va? Vi har också upptäckt att Testament är det band som faktiskt förenar min och Anthons musiksmak. Han är mer åt death metal-hållet annars (och gillar även massa metalcore-skräp) och ja, min musiksmak vet ni ju hur den är. Jag har aldrig riktigt reflekterat över saken men nu när jag lyssnar hör jag ju att Testament definitivt flörtar en hel del med death-genren - and I love it, av någon outgrundlig anledning. Så nu har vi alltså hittat vårt band. Tog bara tre år...

Vacay mode

Jag har i ärlighetens namn ingen lust alls att sitta framför en skärm en sekund mer än nödvändigt just nu. Därav uppdateringen (eller ja, avsaknaden av densamma). Vad fan har Aerime för sig då? Jo. Hon dricker kaffe. Hon tränar. Läser. Badar. Badar lite till. Rider och går med hästar. Kollar på sin karl som byter fasad på huset. Testar varenda ställe som saluför mjukglass (hittills är BK bäst och Max sämst). Äter sushi i ohälsosamma mängder och drar fler vinmiddagar än vad återhämtningen förmodligen tycker är optimalt. Betyder detta att jag har blivit bättre på att ha semester med åren? Kanske. Hmmm. Jag vet inte vad jag tycker om den här utvecklingen. Man kunde tro att jag hade blivit bättre på att slappna av, men det har nog endast och enkom med att göra att jag har gård nuförtiden och att to do-listan aldrig någonsin tar slut. Man ligger ju alltid efter med minst fem saker, det är standard. Det var uppenbarligen precis det som mitt hyperaktiva arsle behövde för att sluta hata att vara ledig. Oh well. Två veckor kvar och det ska fan maxas. 

 

The syjunta is on

Nej. Man KAN faktiskt inte få för många battle jackets. Punkt. Att pimpa gamla vintage skinnjackor och Levis jeansjackor, Aerimeify the shit outta them så att säga, har jag hållit på med since forever och tröttnar tydligen aldrig. Jag kom på i våras att jag inte äger någon blå jeansjacka, ve och fasa, så kan vi ICKE ha det! Så jag köpte en på Vinted och har samlat patches sedan dess (svartvitt tema). Nu har jag äntligen fått tummen ur och börjat sy den. Eller ja, sy är väl synd att säga. Jag lägger ut patches, backar bak och ställer mig och stirrar. Och stirrar. Och stirrar. Flyttar några. Stirrar lite till. Nålar fast, provar, skakar på huvudet, sliter loss dem, flyttar runt och stirrar ännu mer. Efer x antal timmar av detta (den kreativa processen är tämligen lång...) har jag nu äntligen en plan som känns grym och det är dags att göra placeringarna permanenta. Jag har dessutom fått hela två snilleblixtar i processen, men mer om det när allt är färdigt. Jag har även börjat med Anthons jacka (han är ej betrodd med att sy på sina egna patches), men fick avbryta processen för att få hem röd sytråd. Och fler nitar. Ah, det kommer bli så jävla fett!!! Stay tuned osv osv.

Wolf - Devil Seed (2014)

Jag har tänkt att införa en ny återkommande inläggstyp här på bloggen. Någon typ av månadens album, där jag alltså recenserar en platta, vad tror ni om det? Kan vara nysläpp eller en oldie, helt enkelt vad som faller mig in att sätta mig in i och lyssna på. En gemensam faktor behöver dock vara att det är nytt för MIG (även om plattan släpptes 1978...). Jag tänker att vi kan samordna denna premiär av Metal Album of the Month med den LP jag fick hem för några veckor sedan, nämligen Wolf's Devil Seed från 2014 (inte nytt, men åtminstone nyare än 1978). Den här recensionen skrev jag faktiskt 2024, men publicerade aldrig av någon anledning. Oh well. Min åsikt kvarstår definitivt såhär två år senare. Håll till godo!

____________________________________________________________

Jag är fullt medveten om att jag är mer än tio år för sent ute med att ge mig åsikt om Wolf's sjunde studioplatta Devil Seed. Jag är också medveten om att de har släppt två senare album (Feeding the Machine 2020 samt Shadowland 2022) och att jag kanske borde ha börjat där istället. Men nu bar det sig inte bättre än att jag råkade klicka igång Devil Seed på Spotify av något oklara skäl och redan efter andra-tredje lyssningen var helt fast. Såld. Hänförd. Betagen. Det här är en platta i absoluta världsklass som vi måste höra mer av, och mer om, punkt slut. Jag skulle djärvt vilja påstå att det är en av 2010-talets bästa plattor och då ska vi icke förglömma att Accept's hållkäften-comeback Blood of the Nations släpptes just 2010, bland flera andra riktigt tighta album. Det är med andra ord ingen fjuttig konkurrens, även om det inte är 1980-talet vi snackar om.

Devil Seed tar sig sin första ton med instrumentala Overture in C Shark, där bara namnets fyndighet gör en på gott humör. Den övergår på ett fantastiskt brutalt vis rakt in i nästa låt, när Shark Attack sparkar in dörren och gör entré. Detta har kommit att bli den mest kända låten från plattan och det är inte undra på. Den visar prov på hur jävla tighta Wolf är och vilken musikalisk kvalitet de gång på gång lyckas leverera i låtar som bara är ös, ös, ös. Jag kan till och med förlåta dem för det banala temat på texten (säkerligen en metafor ändå) när den nu är så välskriven, ämnet till trots. Nästkommande låt Skeleton Woman är inte fullt lika lättsmält men en riktigt musikalisk fullträff. I de lugnare partierna i låten får Niclas Stålvind verkligen visa prov på sitt röstregister, något som jag förvånas över inte sker oftare i Wolf's låtar med tanke på hur mycket djup det tillför här. 

I Devil Seed upplever jag att Wolf tar ut svängarna på ett helt annat sätt än tidigare. De experimenterar med ett annat sound och andra tekniker, vilket till slut födde fram denna mörka, melodiösa och ödesmättade platta som har en helt annan, djupare, mer hotfull stämning än tidigare. Detta framkommer om något i låten Dark Passenger, som är lugn och mörk som ett eko från underjorden. De har samtidigt inte på något vis tappat det som är Wolf, utan bara tagit det till en ny dimension. I låt efter låt levererar de sina karaktäristiska ösiga riff, det ena starkare än det andra. Riffmässigt kulminerar det i en återkommande passage i Back from the Grave som får håret på armarna att ställa sig i givakt. Här får man verkligen bevis på att det inte bara är åttiotalsgiganterna som kan skriva legendariska riff. 

Även om jag tycker att plattans storhet mer ligger i helheten à la Iron Maiden's tidiga konceptalbum så måste jag ändå lyfta låten I am Pain som en av plattans bästa låtmaterial. Texten - helt klart en av Niclas Stålvinds bästa hittills - är enkel, klar och relaterbar på ett sätt jag inte trodde var möjligt. Låten innehåller precis allt det jag gillar med Wolf: snabba riff, tempobyten, melodiösa slingor och en hejdundrande refräng. När det gäller plattans svagaste låt får jag ändå utse Frozen, som till skillnad från I am Pain's storhet mest blir repetitiv och tjatig. Jag kan inte exakt sätta fingret på vad det är som utgör skillnaden (I am Pain har ju trots allt också repetitiva inslag) men det är en fingertoppskänsla som gör att I am Pain balanserar rätt på knivseggen mellan genialitet och galenskap. Den något mer matta och mediokra Frozen blir emellertid snabbt glömd och förlåten när plattans sista låt, Killing Floor, rullar in. Låtens uppbyggnad för tankarna osökt till Ravenous (2009) sista spår, Blood Angel. Inte för att det gör det allra minsta. Jag har alltid tyckt att avslutningen på otroliga Ravenous verkligen cementerar den plattans storhet och konceptet fungerar precis lika fint i Devil Seed. 

Devil Seed har minst sagt gjort ett starkt avtryck. Jag kan bara summera detta med att jag lägger mig på marken och böjer min nacke inför denna utveckling av Wolf's sound och hoppas att deras senare releaser kommer att lämna mig lika hänförd som Devil Seed har gjort. 

Bästa låt: I am Pain

Betyg: 9/10