Race report - Bocksten Trailrun Ultra 44k

Vi kan konstatera en sak. Training prepares you for the race - nothing prepares you for 44 km trail i +31 C i skuggan. Det finns förstås en anledning till att jag hittills inte har sprungit några lopp i södra Sverige på sommaren tidigare, och den anledningen är risken för att exakt detta skulle ske. Alltså att man får springa loppet i en bastu. Fjälloppen brukar ju ligga på trevliga +2 till +10, +15 på sin höjd, och då är man ju fortfarande människa. Men +31? Det är fan inte rimligt. Jag hatar värme, jag klarar inte av värme och jag kan absolut inte träna i värme. Men nu var det som det var. Och jag tänkte samtidigt inte banga på förhand, utan att ens ha försökt. 

Sagt och gjort. Loppet drog igång kl 08:00 på morgonen och ingen av de få deltagarna i ultran såg särskilt sugna ut att sätta igång med uppvärmningen. Alla stod bara och hängde i skuggan och inväntade starten. Redan vid sju på morgonen var det olidligt hett och kvavt, luften stod nästan stilla och svetten rann konstant. Jag blötte ned mig precis före start och sedan bar det av. Jag la mig medvetet nästan längst bak i startfältet för att jag inte skulle bli triggad av folk som rusar iväg i starten och försöka hålla ett tempo som inte är mitt. Det funkade fint och snart hade jag hittat en ansträngningsnivå som kändes rimlig. Men värmen alltså... Pulsen var inte särskilt hög, benen kändes pigga men det var som att något tog emot. Som att luften var mycket svårare att ta sig fram igenom än vanligt. Den känslan blev värre och värre under första timmen och jag tänkte att hur fan ska detta gå? Det var tungt bara. Så jävla tungt. Men så kom jag fram till den första vätskekontrollen efter 9 km, fick några kannor vatten över mig och piggnade till avsevärt. Då fattade jag att jag var tvungen att svalka mig så ofta det bara gick.

Resterande del av första varvet på 22 km-banan var definitivt lättare än den där första timmen. Jag kastade mig i varenda bäck, sjö och vattendrag jag hittade och lyckades hålla överhettningen i schack så att jag åtminstone kunde hålla mig springandes. Jag längtade efter att få komma in till varvningen, där jag hade planerat att sätta mig lite och vila. Men en rolig grej hände när jag närmade mig varvningen som livade upp mig lite. Tydligen hade 5 km-loppet precis startat och de sista tre kilometerna in mot mål/varvning delade vi bana, för plötsligt springer jag in i en stor folksamling. "Vad är det som händer?" frågade jag någon längst bak, som muttrade något om "blött". När de såg min nummerlapp släppte de dock förbi mig och jag såg hur ett gäng personer balanserade på en spång över ett litet surhål. Vad fan, tänkte jag, här kan man ju inte stå. Så jag klafsar på bredvid spången för att komma om alla människor med lerfobi. Precis när jag passerar ett gäng clean girls försvinner mitt högerben rakt ner i dyn - alltså verkligen hela benet upp till höften. Tjejerna skriker rakt ut i förfäran, jag kravlar mig upp, garvar lite och fortsätter. Förhoppningsvis blev de inspirerade till egna lerbad, men antagligen blev de bara ännu mer avskräckta. Aja. Vill man inte smutsa ned skorna finns det stadslopp man kan springa...

Jag kom in till varvningen och stannade där i över en kvart, tuggade salttabletter och försökte få ned pulsen. Jag hade börjat få lite värk i fotsulorna men i övrigt kändes benen bra, så efter ett tag kände jag att nä, jag är absolut inte i tillräckligt dåligt skick för att bryta. Så jag gav mig iväg igen. Varv nummer två. Men vet ni vad, det gjorde faktiskt ingenting. Banan var otroligt fin och väldigt varierande, nästan den ultimata trailbanan. Man hann aldrig tröttna på omgivningarna innan de ändrades och kuperingen - 500 höjdmeter per varv - var också i form av ganska snälla backar. En variation av bokskog, grusväg, granskog och öppna fält. I +15 C hade det nog varit en bana som hade passat mig utomordentligt. Men nu var det ju inte det, som bekant. Andra varvet tog jag det därför väldigt lugnt för att inte riskera kollaps och höll pulsen i hög zon 2-låg zon 3 hela vägen. Lite segt var det allt vid km 32-33, men det har jag botemedel mot i form av koffein och musik. Works every time. Det lönar sig att hålla lite på koffeingelsen, för fan vad det slår när man tar det sent.  

I sista backen upp mot mål stod morsan och hejade på mig och sprang med en bit, och i målet stod Anthon och väntade på mig. Medalj om halsen, fyra muggar vatten över huvudet och en festis i handen. Klar. Färdig! Lyckan! Jag är fortfarande i chock över att jag klarade av det över huvud taget. Men jag tror också att en stor del i det var mitt höga kolhydratintag - jag höll ca 95-100g kolhydrater i timmen hela loppet igenom och fick givetvis även i mig en jävla massa elektrolyter i gels, sportdryck och salttabletter. Så det är nog en förutsättning. Och benen hade betydligt mer att ge, vilket är rätt sjukt när man ändå har sprungit 44 km. Så om detta var min sista ultra? Knappast. Men förhoppningsvis mitt första och sista lopp i tropikvärme, i alla fall om jag får vara med och bestämma. 

Starten. Inte skitmånga som gav sig på 44 km i värmen. 

Åkulla bokskogar ÄR magiska. Magiskt fina i alla fall. Försökte ta fler kort, men skärmen på mobilen var konstant blöt och därför blev det inte mer än såhär. 

Trött, varm, blöt, svullen - men utsikten var i alla fall fin...

Burgaren i mål får avsluta årets Bocksten Trailrun. Tack för en grym ultradebut! Vi ses garanterat igen!

Ultramaraton nästa

Vi är incheckade på Ästad Vingård, pölen (iskall!!) är givetvis provbadad, middagen är intagen och oändligt med salt, kolhydrater och vätska har konsumerats. Nu återstår det att se om jag smälter bort i Åkulla bokskogar imorgon eller om jag tar mig helskinnad över mållinjen. Det är trots allt 44 km och 1000 höjdmeter trail ska besegras i över 30 grader värme. Anthon tyckte att jag borde göra något mer lagom för en gångs skull, men lagom finns tyvärr inte i min vokabulär. Klockan står på 04:45. Wish me luck!

 

Above all, be original

I'm not gonna do it, i'm just thinking about it, i'm not gonna do it... I did it. Ser ni vad jag ser?! Världens genom tiderna häftigaste platåboots är nu i Aerimes ägo. Jag är så nöjd att jag smäller AV. Nä, jag köpte dem inte till det hutlösa svenska nypriset utan lyckades hitta en sida som skickade från en liten butik i Camden Town i London där de tydligen kostade mindre än hälften (!) av priset på Zalando. Taget! Detta blev min belöning från mig till mig för allt kvälls- och helgjobb med deklarationerna. Nån jävla morot måste man ju ha. Jag funderade länge över om jag skulle köpt någon av de fortfarande dösnygga, men helt klart mesigare modellerna, men babe övertalade mig att köra på de fetaste av de feta. 16 cm klack, 13 cm platå och till och med lilla jag tornar upp mig över världen som en helt normallång person... Vänta bara vilka outfits som ska sättas ihop med dessa. AH! 

Ends and beginnings

Hej. Det var ett tag sedan. Just nu är jag i det stadiet att jag inte vet riktigt hur jag ska svara om någon frågar mig hur det är. Deklarationerna är klara och jag har sedan igår även semester från Högskolan, eller ja, första delen av min upphackade semester (kanske inte har nämnt det här, men i år provar jag ett nytt upplägg med två veckor semester, en vecka jobb, två veckor semester - vi får se vad jag tycker om det). Idag är det midsommardagen och gårdagen blev av förklarliga skäl rätt stukad då vi förlorade en familjemedlem på Anthons sida. Även om något är väntat blir det inte nödvändigtvis lättare att bära för det. Av respekt för de närmaste kommer jag inte att skriva mer om det här just nu. För att tänka på annat gick vi en sväng runt Jättadalen, jag gjorde min midsommartårta och vi drack en champage från 2005. Ibland får det räcka så.

Men tillbaka till min semesterkoma. Innan jag gick på semester har jag kört på som fan för att hinna bli klar med allt, och vi vet alla att det inte är ett optimalt sätt att påbörja en ledighet. Just nu lever jag i något slags vakuum eftersom min tidshorisont inte sträckte sig längre än till torsdag eftermiddag. And now what? Jag blev förvisso färdig i tid men efterstressen sitter kvar och jag fick hindra mig själv för att hysteriskt uppdatera mejlen igår på midsommarafton. Nu ska jag ju ägna mig åt annat. Ställa om. Men uppgiftsväxling är inte min starkaste sida precis. Jag får nog tillåta mig själv att befinna mig i detta vakuum några dagar till innan energin och hyperfokuset sparkar mig i röven igen. 

Jag är också en vecka ut från nästa stora löparutmaning, Bocksten 44 km, mitt livs första ultramaraton (well, rent tekniskt i alla fall). Förra helgens lopp Blue mountain gick för övrigt helt okej, resultatmässigt bra (synd att klaga när man sätter PB på trail 10, 15 och 20 km) men känslan var faktiskt rätt bedrövlig från start. Jag fick kriga tidigt och då blir ju upplevelsen sådär. Jag sprang i alla fall in sex minuter snabbare än förra året på samma snittpuls, trots att jag nog gick ut lite för hårt i början. Jag fick även en aggressiv energiplan testad i skarpt läge och vi kan nu konstatera att jag fixar ca 95 g kolhydrater/timme även i högre intensitet. Detta gjorde även att jag inte blev särskilt sliten efteråt, man tackar. Så nu är det bara att cruisa på fram till Bocksten med något litet kvalitetspass och ett lugnt långpass kvar. Sova, äta och göra annat än att träna.

På tal om att göra annat ska jag även ta den här helgen åt att reflektera över vad jag vill göra i sommar. Jag har som bekant svårt att hitta balansen mellan arbetsläger och total paralys men detta kanske är året då jag lyckas, vem fan vet. Nu ska jag plantera om tomater i regnet och fortsätta lyssna på Blind Guardian, Aerime over and out.

 

Odlingen i maj

Nu så! Innan maj slog över i juni hann jag faktiskt sätta alla frön (okej då, förutom zucchinin, och den är inte i jorden än...) och jag tänkte ge er en update på vad vi har odlat i år. Let's gooooo!

Odlingslådan längst fram i bild har i år fått agera rotfruktslåda och den har vi således inte gödslat alls (de ska tydligen inte ha det för lätt i livet). Där har vi nu satt flerfärgade morötter, långa rödbetor, polkabetor, gulbetor och palsternacka. Morötterna och betorna har kommit upp nu, men ingen palsternacka än. Får se om den bara är seg eller om jag får sätta något annat där istället.

I den här lådan har jag satt lite diverse egentligen. Dill, haricots verts, vaxbönor, salladslök och fyra tomatplantor som jag inte fick plats med någon annan stans. Fortfarande oklart om jag ska ha dem där eller om jag gräver upp dem igen... Jag har även här lämnat plats för grönkålen som jag har förodlat i växthus (men som vid det här laget är utplanterade). 

I den sista lådan behöver jag knappast beskriva innehållet. Utöver jordgubbarna har jag satt lite dill och ruccola i kanterna. Fast ruccolan har växt extremt sakta i år, fattar inte varför? Otacksamma fan... Automatbevattning har vi också fått till här, men nu har det regnat varje dag så det har inte riktigt behövts än så att säga.

Övervintrad citronmeliss + timjan. Timjanslådan hade ruttnat bort fullständigt, så den ryker efter denna säsong. Det är också extremt mycket kvickrot där så det är nog lika bra att det får bli utbytt. Citronmelisskrukan fick sig en ny placering efter kaoset när den stod bredvid myntan - det var mynta i citronmelissen och citronmeliss i myntan... De ville verkligen bo hos varandra, kan man säga. 

En gammal gräslöksplanta som fanns här redan när jag flyttade in 2022 och som nu har fått sig ett nytt hem.

Bellis och Pippin! Inga växter.

Men söta ändå.

Här har vi den beryktade myntan och mina två persiljeplanteringar. Kruspersilja i krukan och bladpersilja i pallkragen. 

Och så har vi växthuset då. Gurkplantorna har växt som helvete och tagit över hela växthuset. Men det gör inget - jag har redan fått säkert fyra-fem gurkor! Så kul. Tidigare år har jag inte ens fått en planta större än 30 cm. Great success.

Tomatplantorna växer på. De högväxande har dock fått flytta ut och nu har jag bara busktomaterna kvar i växthuset. 

Aubergine- och paprikaplantorna frodas. Inga blommor än dock. Vi får se om det blir något i år, denna eviga kamp... Grönkålen är som sagt utplanterad nu. Jag har även lite basilika inomhus som ska få flytta till växthuset pronto. 

Hur ska man summera detta då? Läget är ändå hyfsat under kontroll. Bättre än föregående år, i alla fall. Allting blir ju lite lättare när man har trädgårdsmästaren aka ChatGPT som dygnet runt-support. To be continued!

 

Enforcer mania

Ja! Okej. Jag är världens sämsta bloggare. Men jag har faktiskt skitmycket att göra. Har ni provat att doktorera på heltid, ha gård, två hästar, någon slags halvseriös löparsatsning OCH ha egen redovisningsfirma där 666 deklarationer ska göras på typ fyra dagar? Inte? Nä, då förstår jag att ni är oförstående över att bloggen inte prioriteras just nu. Jag har annars en jävla massa jag skulle vilja dela med mig av, men ett inlägg skrivs ju inte bara för att jag tänker det tyvärr... Oh well. Det blir väl tid för er med. Typ när jag går på semester (midsommar! It's closing in).

Tre saker i alla fall: 1) Imorgon åker jag till Chalmers och presenterar på pedagogisk konferens, 2) på söndag springer jag lopp och formen är nog inte så himla pjåkig trots allt, och 3) jag har fan blivit helt BESATT av Enforcer. Vad hände där liksom? Alltså, jag skrev ju om dem redan 2008 och tyckte de var bra och sådär, men på plattorna From Beyond och Nostalgia känner jag verkligen att de har hittat något alldeles särskilt. Något betydligt mer än "bra och sådär". En egen liten pärla som bara är deras. Recensioner kommer - vore synd att inte klämma ur mig något med tanke på att det är 100 % Enforcer i både min Marshall och mina lurar just nu. Sen är ju inte den gula tishan ovan (som jag klippte av) så jävla illa den heller. Matchar fint till sömmarna på mina docs och allt. Gult kanske inte är så fult ändå, trots att det rimmar.

Nä, nu blir det sängen och ladda för morgondagens runda bordssamtal, nighty night!

A Saturday in the life of Aerime

Så blev det lördag och det var dags för långpass - mitt första sedan den senaste förkylningen. Jag hade hört från Elin att Munkängarna på Kinnekulle tydligen var the place to be i dessa ramslöksblomningstider, så dit bar det av. Häng med!

Startade förstås med pannkakor. Finns ingen bättre uppladdning inför timmar på stigarna. 

Efter pannkakorna sörplade jag kaffe, bloggade, anmälde mig till Uppsala halvmaraton 17 oktober och bråkade med officepaketet. Att det alltid ska vara lika förbannat svårt? Nu orkade jag inte med 365 längre så det blev en livstidslicens utan Onedrive. 

Jag körde till Kinnekulle och väl framme sög jag i mig en gel samtidigt som Anthon fixade med håret (?).

Elin hade inte överdrivit - det var verkligen helt sjukt mycket ramslöksblommor. Kritvita hav så långt ögat nådde. Varför har ingen berättat detta för mig tidigare? Alla andra Skaraborgare var uppenbarligen informerade med tanke på att det var fler folk på stigarna än i ett köpcentrum i rusningstid och parkeringsregler inte längre existerade. 

Jag sprang alltså Råbäcksrundan som är typ 15 km och Anthon följde med på cykel. Jävligt fin runda oavsett säsong. Många lättsprungna partier men också en hel del kuperat och tekniskt. 

Gammalt stenbrott som man springer igenom på Kinnekulleleden. 

Hela vägen ned till Vänern kommer man här. Kan fortfarande inte fatta att Vänern är en sjö.

Vi tog ett pit stop vid Råbäcks hamn för kaffe + muffins. 

Fika med hjälm är viktigt. 

Stenstrand! Jobbigt!

Trappa! Ännu jobbigare!

Vi avslutade med ett varv runt brottet. Vad är det som gör att alla gamla brott som man har fyllt med vatten blir helt turkost? Vattnet alltså. Ser sjukt giftigt ut. 

Sista biten mot bilen var det nedförsbacke och jag tryckte på i 3:50-tempo. Bra klipp i benen även efter 15 kuperade kilometer måste jag säga. Det kanske finns hopp för Blue Mountain den 14/6 trots allt. 

Avslutade med Pucko+mackor innan det bar av hemåt. Pucko är ett måste efter långpass, så är det bara. Resten av dagen blev det inte mycket gjort men äh, är det helg så är det. AH, traillöpning ändå! Lyrisk. Begeistrad. Nykär. Nu jävlar sommarsäsongen kommer Aerime och tar dig.