Att leva framåt eller bakåt

En sak jag har reflekterat en del över det senaste är det här med att leva framåt eller bakåt. Hur fan menar hon nu, undrar ni. Jo, det har nämligen skett en stor förändring hos mig sedan några år tillbaka då jag blev vuxen "på riktigt" (ja, ja, vissa mognar sent, okej?). Den här förändringen påverkar min livskvalitet på ett sätt som jag inte är helt bekväm med. Slutsatsen jag har landat i, och det som alltså till största delen är roten till det onda, är att jag har slutat leva mitt liv i framåtanda och börjat älta allt som redan har hänt istället. Om någon hade sagt detta till mig för 15 år sedan hade jag hånskrattat personen rakt i ansiktet. Då fanns bara all förväntan inför det som komma skulle. Nu tänker jag med nostalgi på allt som har varit och glömmer bort att livet är här och nu. Som om jag redan hade levt majoriteten av mitt liv och bara hade minnena kvar. Vid 32 års ålder? Say what? 

Det är med andra ord dags att hitta strategier för att sluta älta bakåt och börja blicka framåt igen. När jag var barn och tonåring var det kanske inte så märkligt att jag bara såg framåt, eftersom man helt enkelt inte har varit med om så mycket när man är så ung. Nu har jag förvisso en hel del att se tillbaka på, både bra och dåliga saker, men problemet är att det här förbannade ältandet tar tid, kraft och energi från livet jag lever just nu. Dessutom ser jag tillbaka på det mesta med ett visst mått av vemod - det dåliga för att, ja, jag har mått piss, och det bra för att jag inte kan få det tillbaka. Men det här är inte produktivt. Det är inte positivt. Det tar mig ingenstans och det ger mig verkligen ingenting. Det tar utan att ge och nu är jag less. 

På det viset är förvisso löpningen något positivt. Det är ett så pass nyfunnet intresse, och jag har faktiskt bara sprungit regelbundet (dvs varje vecka) i ett ynka år i januari, vilket betyder att jag av naturliga skäl har mer att se fram emot än bakåt på när det gäller just löpningen. Men bara för att löpningen inte är bakåtsträvande betyder det inte att problemet är löst. Det betyder bara att just det inte är ett problem. Men allt annat? Skjut mig. I grund och botten handlar det nog om att jag inte gillar förändringar. Jag menar, vem gör det? Det är emot den mänskliga naturen att ändra sig. Men livet är ju i ständig förändring, oavsett om man gillar det eller inte. Och man behöver lära sig att leva, trots det. 

Nu ska jag klura ut vad jag ska göra för att vända mitt tänkande. Jag återkommer!

Fast det är helt okej att se tillbaka på gamla bilder om man hade en kickass outfit. Säger vi.

Träning v 52

Mån: Styrka, 50 min

Tis: Löpning kvalitet, 3x8min tröskel, 8 km

Ons: Hike, 12 km

Tor: Löpning långpass, 17 km 

Fre: Styrka, 60 min

Lör: Löpning kvalitet, 8x2min VO2max, 9 km

Sön: Vila

Jaha hörni. Då smackar vi ihop offseason 2025 med denna produktiva träningsvecka och går in i pre-season 2026 istället (ursäkta alla töntiga uttryck, men sorry not sorry...). Den här offseason har väl inte riktigt blivit som planerad, men å andra sidan har jag varit sjuk denna tid på året tre år i rad så det var nästan givet att jag även denna höst skulle åka på en sjukdomsperiod. 

Den här veckan har jag försökt trycka in så mycket kvalitet som möjligt för att försöka rädda mitt planerade laktattest om 1,5 vecka. Rädda det som räddas kan efter tre veckors sjukdom... Lördagens VO2max-pass gav fin känsla dock så nu är jag försiktigt positiv (även om jag höll på att dö av att springa över 170 i puls - man vänjer av sig snabbt). Nästa vecka blir något liknande upplägg om mina underben inte säger upp sig fullständigt av alla fartpass. Jag ska inte förneka att det är rätt skoj att springa på lite emellanåt, även om mina långsiktiga mål mer handlar om att springa långt och sakta...

The last studio album of Megadeth...

Jag måste erkänna att jag inte har hängt med överdrivet mycket i Megadeth's havanden och göranden efter släppet av Endgame (2009). Men nu är det alltså slut. De ska lägga ner verksamheten för gott. De avslutar sin karriär med ett självbetitlat studioalbum med tillhörande farewell tour. Albumet släpps 23 januari och här har ni en som kommer hänga på låset (nåväl, på Spotify i alla fall) denna dag. Nej, jag kommer inte att lyssna på de släppta singlarna före. Visst. Jag har många plattor att ta igen. Fyra plattor, to be exact. Men skitsamma. Vem har sagt att man måste lyssna i kronologisk ordning? Utan att riktigt veta hur de har låtit de senaste femton åren får jag ändå säga att jag har en del förväntningar. Detta ska ju vara Megadeth, själva kärnan i det som är dem. Det sista kapitlet. Det måste ju bara bli episkt, eller hur?

Är det någon som kommer ihåg min panik inför att Maiden skulle släppa The Final Frontier (2010)? I någon intervju på 80-talet hade Steve Harris sagt att de skulle släppa 15 studioalbum, punkt slut. När jag upptäckte Maiden då jag var tolv (!) år gammal hade de släppt 14 album (det senaste var då A Matter of Life and Death, 2006). Då det närmade sig release av det femtonde albumet var jag så ledsen över att det skulle bli det sista. När vi senare fick reda på titeln tyckte jag att saken var klappat och klart - detta skulle verkligen bli det sista albumet. De släppte plattan, min besvikelse var monumental och jag tappade allt hopp om mänskligheten (åtminstone musikvärlden). För helt ärligt... Final Frontier sög. Och efter detta påstådda sista album har de alltså släppt två till plattor. 

Med det sagt känner jag mig inte helt övertygad om att detta verkligen blir Megadeth's sista album. Eller deras sista turné. Den som lever får se. Det hade i alla fall varit kul att få se den där rödhåriga amerikanen live igen innan han drar sig tillbaka för gott.

>> Now playing: Megadeth - Into the Lungs of Hell

Yule 2025

Här kommer en julhälsning från Aerime. Håll i er, för nu kommer en bildbomb utan dess like. Vi börjar bakifrån för att, well, varför inte? 

Juldagsruset 17 km runt sjön Lången. Hade inte riktigt fattat att "loppet" bara gick på stora vägar (detta var ca 500 m gångväg, resten var på bilvägar). Förbannat vad jävla tråkigt det är att springa på vägar. Alla ni som springer typ Stockholm Maraton, hur fan gör ni för att inte dö av tristess? 

Mot slutet sprang vi förbi en slalombacke som jag var tvungen att lubba uppför. DET var åtminstone kul! Nu syns det ju inte hur brant det var, men ändå. 

Vägar. Ni fattar. Inget för Aerime. Men det är alltid gött med långpass.

På julaftonskvällen åt vi löjromspizza och drack champagne. Det ni. Behåll era prinskorvar, för all del.

Alltså löjrom är verkligen något av det godaste jag vet. Och vi hade shitloads. Verkligen löjrom med pizza. Anthon hade kommit över "billigt". Jag var i seventh heaven.

Vi badade och drack bärtz. Här ser Anthon ut att vara full like a kastrull, men han bara råkade blinka påstår han :D

Mini skulle såklart vara med. Men han ville inte bada, bara titta på.

 Anthon startade en liten brasa som vi skulle ha och kolla på när vi badade, men sen såg man den inte ens från tunnan. Haha... Aja, vi fick höra sprakandet i alla fall. 

Det blev lite glögg och värmefilt framför Kalle. Jävla gött efter att ha varit ute hela dagen. Borde dricka varmt vin oftare.

Jag och min lilla familj på julaftonshike.

Vi gick 12 km på Billingen och förvånande nog var det ca 75 % dittills oupptäckta stigar för mig. Jag är ju trots allt uppvuxen här och springer ofta på Billingen. Vi följer boken Vandra i Skaraborg mycket, både för hike och traillöpning, recommend!

Vi hade gjort potatis/purjolök/broccolisoppa på morgonen som vi tog med ut som lunch (bacontoppingen är ett måste). Älskar att äta utomhus - japp, även i minusgrader. Soppmuggarna från Thermos är dessutom helt outstanding.

På uppesittarkvällen blev jag rik på Bingolotto. 

Pippi rids numera ca 4-5 dagar i veckan i skritt och trav. Det är förfärligt långsam igångsättning på artros i ett framknä. Men vi kämpar på. Skönt att kunna rida när det är ljust ute för en gångs skull. 

Nu har Ella börjat få gå några timmar om dagen i hela hagen och hon är SÅ GLAD. Fångrehabilitering är inte heller något som går fort precis...

Vintern kom till gården lagom till den 23:e.

Det var min jul det. Hoppas att er har varit lika kickass!

Social media detox fail

I samband med att jag började blogga igen tog jag också en paus från sociala medier på obestämd framtid. Så hur har det då gått på avvänjningskliniken? Well, på ett sätt har det gått bättre än jag trodde och på ett sätt har det faktiskt gått sämre än väntat. Let me explain. 

Det jag ville bli av med var dels mitt automatiserat beteende kring sociala medier (plötsligt hamnade jag bara på TikTok utan att ha den minsta aning om att jag ens hade fått upp telefonen ur fickan), dels att jag ville sluta scrolla bort mitt liv. ”Jaha, nu ligger du här på din dödsbädd, är det något särskilt du vill lyfta fram från ditt liv?” ”Jo men jag scrollade ju en hel del, var riktigt duktig faktiskt, minst fyra timmar varje dag!” Hmmm. Helst inte, va? Och jag får ändå säga att dessa två punkter har jag blivit av med på den här korta tiden. Jag har slutat att ta upp Instagram så fort jag får 30 sekunders väntetid mellan aktiviteter och jag har inte scrollat en enda gång. Men än är inte problemet löst. Min listiga beroendehjärna har lurat mig. Igen! 

Jag har inte riktigt känt att jag har fått den där energiboosten som jag hade hoppats skulle infinna sig nu när min hjärna inte är upptagen med att sortera intryck längre. Och det är inte så konstigt. Min skärmtid har nämligen inte gått ned ett skvatt. Fast nu spenderar jag istället tiden i anteckningar, i Chrome, på ChatGPT… men det är ju inte sociala medier, så det räknas ju inte, right?! Suck! Min hjärna suger. Jag suger. Nu blir det ett rejält omtag. Skärmtiden ska minska! Energin ska återvända! Punkt!

Detta hade jag tänkt posta på TikTok, men nu får det bli här istället. En look från när det var fint väder i oktober och jag ville visa min otroliga väska från Dr Martens.

Long run Saturday

Finns det något bättre sätt att ägna sin lördag åt än att springa i skogen i flera timmar? Nä, trodde väl inte det. Jag och Morsan åkte till mina gamla hoods i Skultorp och sprang en 14 km lång slinga på båda sidor om byn. Just nu är det verkligen perfekt löparväder i min mening så det vill till att passa på innan det blir -20 och meterhögt med snö. Jag har egentligen ingenting emot varken snö eller kyla men det blir onekligen krångligare med exakt allt, särskilt när man bor på gård. Och hur man ska klä sig för en löparrunda i -15 ska vi inte ens gå in på. Nåväl. Nu är det +8C här i södra Sverige och ingen behöver bry sig än.

Min och Morsans klockor mätte dock höjdmeterna på rundan extremt olika. Min angav bestämt 320 höjdmeter och Morsans angav lika bestämt 460... Kuperat var det i alla fall och bortsett från att jag hatar när statistiken diffar börjar jag åtminstone känna mig rätt stark uppför. Helt klart en förbättring det sista året. 2026 kanske blir året då jag inte blir omsprungen i alla backar på loppen? Vem vet. 

Skogarna är så gamla på den här sidan av Billingens bergssluttning. Kolla bara mossan liksom. Den har inte vuxit dit på en kvart. 

Hallabro. Nästan lika läskigt nu som när jag var barn. 

Vi hälsade på Farsan innan vi åkte hem. Fan vad sjukt ändå, vilka saker man lär sig att leva med tillslut. Men du fattas mig varje dag.

Efter en snabb dusch och lite käk hoppade vi i vårt nya spabad. Hur gött efter en lång löprunda?

Babe joinade inte för löprundan, men däremot för badet efteråt. Dock missnöjd med frisyren: "mitt hår står ju rakt upp här"

Dagen avslutades med fiskmiddag. Väldigt trevlig kontrast mot gårdagen. SLURP!

Julbord i all ära...

...Men en gång om året är nästan en gång för mycket. Jag vill inte låta alltför negativ, för visst är det en mysig ritual, men det stannar nog där för mig. Just det här julbordet lämnade dessutom en del i övrigt att önska. Det är väl inte så mycket begärt att ha 1 grönsak på ett helt julbord (nej, den där unkna kokta rödkålen räknas icke)? Men jag antar att folk tycker att det är trevligt att bara sitta och trycka i sig kött. Min kropp fick sig nog en chock, för så dåligt som jag sov natten efter har jag nog inte sovit sen jag skulle gå upp kl 03:30 när jag skulle åka hem från Island. Oh well. Nu är det slutgnällt. 

Sällskapet (morbror+moster med delar av sina familjer) var i alla fall trevligt, men det kom inte med på bild. Aja! Jag får väl vara duktigare på att ta kort next time, när jag har hunnit glömma bort hur lite jag gillar julbord. Thank god att det är ett år till nästa gång...

Jag hade på mig en kickass grön sammetsklänning, men den kom visst knappt med på bild. Här är i alla fall kvällens smink. Även det grönt (fast det syns inte heller ser jag nu). Babe hade varit snäll och rakat min undercut så den var fresh as fuck.

Tallrik 1/2. Efter denna tröttnade jag. 

Ost är ju gött i alla fall. 

 

Bye bye kontoret

Inte för evigt, alltså. Bara hejdå för det här året. Nu har jag checkat ut från högskolans kontor och checkar därmed in på hemmakontoret fram till efter helgerna. Alla to do's före jul är äntligen avklarade och jag kan börja fokusera på annat. Sen borde man väl försöka vara lite ledig också. Typ få något gjort på sin gård. Äsch, vi ska nog hinna med bådadera.

Det blir ordentligt julfirande idag, för ikväll vankas årets julbord. Denna gång blir det på Sällskapet i Mariestad. Jag har aldrig käkat där på kvällen, så det blir spännande att se om det håller måttet. Nu är jag ju inte särskilt förtjust i julmat som sagt, men en gång om året ska det banne mig ätas julbord. Och drickas en snaps. Fast det är skitäckligt. Nejdå, jag gillar inte alls traditioner, vad får ni det ifrån?

Jag återkommer!

Jag ska börja 2026 med att kasta ut mina döda växter, lovar. Men visst är min witch cat gullig?

Till och med mina muggar har jag diskat dagen till ära. Hur duktig? Ja, jag kanske gör det LITE för sällan, men det är jobbigt, okej? Maiden-muggen är givetvis min temugg om det på något sätt var oklart. Och den jävla icke-fungerande kaffemaskinen kan ju ta sig i brasan. Det är nåt fel med vatteninmatningen. Ja, jag är ingenjör, ja, jag borde bara fixa det, men man ska palla också...

Det här med att göra avkall på sina principer

Jag har en fråga till er. Hur långt ska man egentligen sjunka för att göra sin sambo glad? Hur stort avkall förväntas man göra på sina egna principer för husfridens skull? Eller ja, friden hade nog varit intakt oavsett, men vilka skyldigheter har man egentligen? Rent moraliskt? Hmm, det där blev ju per definition fyra frågor, men ni fattar vad jag menar.

Låt mig först klargöra en sak. Jag och Anthon är väldigt lika. I mycket. Detta gäller även vår musiksmak - DELVIS. Vi lyssnar båda två på hårdrock. Vi har många band som vi uppskattar gemensamt. Han lyssnar givetvis på Maiden (hur skulle jag kunna vara sambo med någon som inte lyssnar på Maiden?) och annan bra skit, MEN. Sen så finns det där andra som han också gillar. 

Nu kommer ni att tycka att jag överdriver. Det kunde ha varit värre, kommer ni att tänka. Det kunde ha varit Håkan Hellström. I det hade jag hållit med er, för absolut ingenting på denna jord kan låta värre än Håkan Hellström. Men även om det hade kunnat vara värre är det ändå illa. Det handlar trots allt om att detta är min sambos favoritband. Som han aldrig har sett live tidigare. Nu har detta band annonserat att de kommer att göra en spelning i Sverige under 2026 och Anthon kom hoppfullt till mig för ett tag sedan och undrade om vi inte skulle köpa biljetter. 

Det är inte det att jag inte har försökt, för det har jag. Åtminstone vid ett antal tillfällen. Men jag förstår mig helt enkelt inte på storheten. Jag hör inte det andra hör. Visst, det finns komponenter som borde tilltala mig, rent teoretiskt. Det är hårt. Det är melodiskt. Men det låter ju för fan som att sångaren spyr en i örat? Är det trevligt? Nej. Det är det inte. Och soundet är för modernt för mig. Det mesta som inte är 80-talsbös (eller ska efterlikna 80-talsbös) är förvisso för modernt för mig, men det här... det GÅR JU INTE ATT LYSSNA PÅ. Så hur ska jag stå ut en hel konsert? Jag fattar ju att jag borde ställa upp. Men... men... äh, jag ger upp. Jag har inga fler argument.

Vem fan vet. Jag kanske blir helt såld och gör en totalomvändning om jag väl ser dem live. Vad tror ni?

>>Now playing: Inte In Flames i alla fall

Monday office look

Veckan före jul känns alltid så märklig. Hjärnan har redan checkat ut, som förberedelse på den förlängda helgledigheten, men kroppen ska befinna sig på kontoret och förväntas uträtta... ja, knappast stordåd, men någon form av produktivitet hade väl varit på sin plats. Det är snart dags för mig att begrava mig i skrivandet av nästa forskningsartikel, men jag sparar lite på den tills vidare. Det är ju ett commitment utan dess like och då vill jag ha allt annat röjt ur vägen först. Så mycket som möjligt, i alla fall. Med andra ord är det bara att kavla upp ärmarna och börja beta av todo-listan *hurtfiskt leende och thumbs up*..........

Här kommer i alla fall dagens look, beware!

>>Now playing: Crashdïet - Shine On

Beast in Black @ Partille Arena

Det har nog framgått att jag inte är en sån där härlig, öppen människa som tar till sig ny musik till höger och vänster. I många, många år cirkulerade Iron Maiden, Megadeth, Judas Priest och Wolf i mina hörlurar. Japp, endast dessa fyra band. Nej, det är inte en överdrift. Jag försökte till och från dra på något obekant, men det slutade alltid med att jag tröttnade efter en halv låt och startade Rust in Peace igen. Även om det andra inte var dåligt (ibland var det faktiskt till och med bra) så var det ändå inte samma sak. Inte lika bra. Och varför ska jag då lyssna på något som inte får mig att känna så mycket, endast på grund av vadå? Variation? För vems skull? Nej tack. 

Tro nu inte att mina gamla beteenden har ändrats, för det har de definitivt inte. Detta handlar snarare om en Spotify-relaterad happy coincidence. Nuförtiden råkar man ju ut för rekommendationer när man har lyssnat på en låt eller platta. I 9,9 fall av 10 fnyser jag ytterst irriterat, rycker åt mig telefonen, avbryter låten som Spotify så vänligt har föreslagit för mig och byter till något bättre. Men en dag i december 2023 var det annorlunda. Plötsligt inföll sig den där 0,1:a gången av 10. Det var något som inte liknade något annat jag hade hört förut. Speedad powermetal, en jävla kraftvåg som golvade mig, en sångare med register utom denna värld, och plötsligt... synt? Något elektroniskt, mitt i allt. Eh, va? Jag fattade ingenting. Men min nyfikenhet var definitivt väckt, mot alla odds.

Låten visade sig vara Blood of a Lion och bandet visade sig vara Beast in Black. Detta finska band som glatt blandar power/heavy metal med 80-talspop. Ja, du läste rätt. Lyssna om du inte tror mig. En bekant sa föraktfullt att det är "schlagermetal", och må så vara, men då är det ta mig fan den bästa schlagermetal jag har hört i hela mitt 32-åriga liv. Hejdå Lordi, ni har blivit brädade av era egna landsmän! Beast in Black har bara funnits i tio år, vilket gör att de får räknas som närmast nyfödda, och har klämt ur sig tre studioalbum hittills. Samtliga håller, enligt mig, precis lika hög kvalitet. Efter min upptäckt ägnat nästan all vaken tid (nåja, åtminstone samtliga löprundor) åt att tjata sönder dessa tre stackars album, men än är jag inte less. När jag i våras fick nys om att de skulle agera förband åt Helloween på Partille Arena var jag inte sen att köpa biljetter. 

Dagen för konserten kom och min stackars sambo Anthon vaknade upp med världens mancold. När han satt invirad i en filt och snörvlade i soffan såg jag för mitt inre hur kvällen jag hade sett fram emot så länge föll i bitar. Men så kände jag att nä, inte fan ska jag sitta hemma när Beast in Black kommer till Sverige och jag dessutom har biljetter. Skit i Helloween då. Sorry guys, men det var ändå Beast in Black jag helst ville se. Så jag förkunnade att jag skulle ta bilen till Partille, se förbandet och sen dra hem. Själv. Men då kände morsan, som också bor här på gården, att hon ville haka på. Sagt och gjort. Vi begav oss till Partille arena (två timmar i bil enkel resa, men vad gör man inte), köpte proteinchips och ställde oss för att invänta konsertens början. 

Taggade som FAN! Måste ändå säga att mina horns ser lite mer naturliga ut än Morsans, hahaha

Jag har aldrig varit på Partille Arena förut, men det var verkligen en trevlig överraskning. Lokalen var precis lagom stor - tillräckligt stor för att kännas som en arena, men inte så stor att det inte kändes som att man kom nära scenen. Nu hade ju i och för sig Helloween propsat på Golden Circle, vilket jag inte fattade förrän jag kom dit och blev nekad inträde till de innersta gemaken. Jag surade en stund över det, men när Beast in Black klev på glömde jag bort att vara grinig. 

Spelningen var bra. Riktigt bra. De hade verkligen maxat sina 45 minuter. Det bidrog förstås att det verkade vara oproportionerligt många Beast in Black-fans på plats, av tröjorna och entusiasmen att döma. Jag är inte riktigt van vid detta på förband annars; publiken brukar mest bestå av människor som uttråkat inväntar huvudakten. Men inte nu minsann. "Beast in Black! Beast in Black!" skanderade vi i kör mellan låtarna. Frontmannen Yannis Papadopoulos hade ett sätt att ta in scenen på som kändes bekant, men det var inte förrän Morsan sa det som jag insåg att det för fan är Freddie Mercury han liknar, något i utstrålningen. Väldigt bra, med andra ord. 

Det enda jag tyckte var trist var att de inte hade lejt in någon person att köra synten live. Om jag nu ska klaga på något, alltså. I och med att synten är så karaktäristisk för dem som band tyckte jag faktiskt inte att syntpartierna gjorde sig särskilt bra playback. Visst, jag fattar att inte Anton Kabanen kan dela på sig och köra både gitarr och keyboard, men vad fan, hyr in en snubba eller snubbe som kör det live då så är problemet löst. Exempelvis One Night in Tokyo vill jag verkligen höra med 100 % liveframträdande. Nästa gång, alltså. 

Fick inte upp telefonen för en enda bild på konserten, men backdropen fick jag i alla fall med. Bra där, Aerime...

Yannis avslutade med att förkunna att de redan nu har nya Sverigedatum för turné under 2026, och inte bara det - nästa gång kommer de att headlina. De kör nämligen en New Album Release Tour under 2026, vilket betyder att jag har både en ny platta OCH en fullängdskonsert att se fram emot nästa år. YAS! Konserten tog slut, alldeles för snabbt, och vi smet ut för att få i oss någon mat innan det bar av hemåt igen.

Var mkt nöjd med mina naglar denna afton. Eller ja, de sitter ju en månad, men ni fattar vad jag menar. 

Hamnade på någon typ italiensk trattoria i Partille. I Partille liksom. Men maten var skitgod, de kunde ordna glutenfri pasta och ja, vad mer kan man begära? Personalen gav oss dock konstiga blickar när vi kom in, precis innan stängning i full hårdrocksmunering: "öh, är inte den där konserten NU?" De hade tydligen haft fullproppat med Helloweenfans några timmar tidigare.

All in all, en jävligt bra kväll, och 45 minuter Beast in Black var definitivt värt fyra timmar i bil. See you guys in Gothenburg 2026!

Never mind

50 minuter i skogen senare och nu är allt som det ska igen. Jag är absolut ansträngd i luftvägarna men inte tillräckligt dålig för att låta bli. I riktigt långsamt lufstempo kändes det nästan som vanligt. Och bättre med lufs i skogen än inget alls, right? Så nu sjunger fångarna igen och både regnbågar och rosa moln har återuppstått. Aja… Bättre att vara beroende av löpning än av typ kokain.