Att leva framåt eller bakåt

En sak jag har reflekterat en del över det senaste är det här med att leva framåt eller bakåt. Hur fan menar hon nu, undrar ni. Jo, det har nämligen skett en stor förändring hos mig sedan några år tillbaka då jag blev vuxen "på riktigt" (ja, ja, vissa mognar sent, okej?). Den här förändringen påverkar min livskvalitet på ett sätt som jag inte är helt bekväm med. Slutsatsen jag har landat i, och det som alltså till största delen är roten till det onda, är att jag har slutat leva mitt liv i framåtanda och börjat älta allt som redan har hänt istället. Om någon hade sagt detta till mig för 15 år sedan hade jag hånskrattat personen rakt i ansiktet. Då fanns bara all förväntan inför det som komma skulle. Nu tänker jag med nostalgi på allt som har varit och glömmer bort att livet är här och nu. Som om jag redan hade levt majoriteten av mitt liv och bara hade minnena kvar. Vid 32 års ålder? Say what? 

Det är med andra ord dags att hitta strategier för att sluta älta bakåt och börja blicka framåt igen. När jag var barn och tonåring var det kanske inte så märkligt att jag bara såg framåt, eftersom man helt enkelt inte har varit med om så mycket när man är så ung. Nu har jag förvisso en hel del att se tillbaka på, både bra och dåliga saker, men problemet är att det här förbannade ältandet tar tid, kraft och energi från livet jag lever just nu. Dessutom ser jag tillbaka på det mesta med ett visst mått av vemod - det dåliga för att, ja, jag har mått piss, och det bra för att jag inte kan få det tillbaka. Men det här är inte produktivt. Det är inte positivt. Det tar mig ingenstans och det ger mig verkligen ingenting. Det tar utan att ge och nu är jag less. 

På det viset är förvisso löpningen något positivt. Det är ett så pass nyfunnet intresse, och jag har faktiskt bara sprungit regelbundet (dvs varje vecka) i ett ynka år i januari, vilket betyder att jag av naturliga skäl har mer att se fram emot än bakåt på när det gäller just löpningen. Men bara för att löpningen inte är bakåtsträvande betyder det inte att problemet är löst. Det betyder bara att just det inte är ett problem. Men allt annat? Skjut mig. I grund och botten handlar det nog om att jag inte gillar förändringar. Jag menar, vem gör det? Det är emot den mänskliga naturen att ändra sig. Men livet är ju i ständig förändring, oavsett om man gillar det eller inte. Och man behöver lära sig att leva, trots det. 

Nu ska jag klura ut vad jag ska göra för att vända mitt tänkande. Jag återkommer!

Fast det är helt okej att se tillbaka på gamla bilder om man hade en kickass outfit. Säger vi.