Summer office queen

Hej. Hej! Det är precis som det ser ut - Aerime är tillbaka på kontoret och har egentligen massor att uppdatera er om. Men när väskan från Åre fortfarande inte är uppackad och skorna fortfarande är dränkta i lera från myren så kanske ni är med på att jag inte ligger helt i fas. Oavsett om jag hänger med i mitt eget liv eller inte så är semestern slut för den här gången och jag är tillbaka och smygjobbar lite (jaaaa, ni ska även få en ny tour på mitt nya kontor, promise, måste bara köpa lite nya växter först. Råkade ju ha ihjäl alla förutom garderobsblomman (surprise)). Idag fick jag ett litet genombrott i mitt simuleringsmodellbyggande när jag äntligen fick programmet att fatta vad jag ville. Tydligen var det så enkelt som att bara dra ett objekt in till rätt frame... Inte lätt när man är dum i huvudet osv.

Men även om jag är korkad kan jag åtminstone trösta mig med att jag hade en jävligt snygg outfit idag. Jag var bara tvungen att knäppa några snabba bilder, lite extra piffigt med blommig kjol och lockigt hår såhär första måndagen i augusti. Jag hade aldrig fått för mig att slänga på mig något blommigt i oktober så det vill till att passa på. Jag försökte mig också på heatless curls och sov med en sån där korvmojäng på huvudet inatt, extremt obekvämt, drog ut den i morse och det var typ... en halv böj på en topp. Fullständig misär. Vid det laget var jag emellertid så taggad på stora lockar att jag snällt fick ta fram locktången istället. Suck. Men fint blev det tillslut. Tusen gånger roligare att fixa med håret nu när jag har en rejäl kalufs. 

Aja, nog käbblat om absolut ingenting, dags att jobba på min race report från Åre och även recensionen av Testament. Vi höressss!

New hair who dis

Eller ja, nytt och nytt. Egentligen är det bara uppfräschat, förtjockat och förlängt, men det känns onekligen nytt när man inte har orkat färga sin jävla utväxt på typ fyra månader. Till mitt försvar ska det sägas att det är ett förfärligt meckande att fixa till detta hår. Nu ska ni få höra: 1. Sortera ut det blonda från det svarta. Hårstrå för hårstrå. Här får Anthon hjälpa, för Aerimes tålamod could never. 2. Blanda blekning. 3. Daska i blekningen i håret och låt verka 45 min, OH WAIT, har man inte blekt utväxten på 4 månader går det verkligen inte bara att slaska i allt och sätta timern, nejnej, då blir det hot roots och det vill vi icke. Således blir det 15 min på all utväxt utöver centimetern närmast hårbotten, SEN ytterligare 15 min på allt oblekt hår, och sen 15 minuter till även på det jag blekte sist men tydligen tvättade bort för tidigt (gult). Så ja. Totalt 45 min. 4. Skölj ur blekningen. 5. Schamponera två gånger, först med vanligt schampo och sen med silverschampo. 6. Kleta in Olaplex no 2 i hela kycklinggula härligheten, låt verka 20 min. 7. Skölj ur. 8. Föna. 9. Blanda toner. 10. Lägg i tonern i håret, låt verka MAX 5 minuter annars blir det mörkgrått. 11. Skölj ur tonern. 12. Blanda den svarta färgen. 13. Applicera MYCKET försiktigt på resten av håret för att ej kontaminera det blonda och låt verka i 30 min. 14. Skölj ur i sju svåra år med huvudet i en mycket märklig vinkel för att undvika att det svarta rinner ned i det blonda. 15. Efterbehandling, men här är man nästan redo för att bli inlagd på psyket så behandla det som optional. 16. Torka och ja, där någonstans är håret färdigFÄRGAT. Återstår att sätta i extensions. I did it, och det blev bra som fan (se sneak peek ovan!), men även det tog förstås sju svåra år, om inte sjuttio. En heldag i hårets och kemikaliernas tecken helt enkelt. Fantastiskt. Tur att det åtminstone blev snyggt.

Nå, nog om det. Jag befinner mig just nu i Åre och imorgon är det dags för Salomon 27k. Jag och Morsan har kollat in första delen på banan och det börjar med en vägg rakt upp. Kul... Men skönt att få det värsta överstökat de första kilometerna, I guess. Det höll dock på att inte bli något lopp för min del då min anmälan tydligen inte hade gått igenom och jag alltså inte fanns med i startlistan. I ett fullt lopp som inte tog fler anmälningar. Helvete!!! Fattar ni paniken? Men de var så jävla gulliga här och löste allt, tusen miljoner tack till er för att jag inte hade kört bil 10 timmar i onödan. Så imorgon kör vi så det stänker i leran. Hell yeah!

Take me to church

I lördags besökte vi Österplana Agriturismo, vilket alltså är före detta Österplana kyrka som numera inte är en kyrka utan en restaurang. Tydligen är kyrkan "avkristnad", vad nu det ska innebära. Nåväl. Ett ypperligt tillfälle att bära min nya pyjamaskostym och mina nya spikemules. En fantastisk fyrarätters franskinspirerad meny fick vi avsmaka. Slurp! Fräsiga bilder fick jag också trots isvindar och spöregn mitt i juli och en sambo som skulle ta bilder. Beviset på att ingen är bra på allt och att även solen har sina fläckar. När ens stativ är en bättre fotograf, då vet man... "Blir bilderna bra?" "Ja det blir jättefint älskling", så kollar man och så det det ut som att jag är 1 cm lång och har tre armar och ett ben. Jaha. Jag knäpper EN bild på honom och han ser ut som en grekisk gud i kostym. Orättvist som fan.

Spikey spike

Från leriga löpardojor till sylvassa stilettklackar. Jag såg en tjej på Instagram pimpa ett par i övrigt rätt trista mules och kände genast att jag var tvungen att härma mästerverket. Sagt och gjort - trista mules inhandlades, perforerades och utsmyckades med långa spikes. Förlåt, men hur snygga??? DIY is the shit.

Det här med löptempo

Sommarens sista semestervecka har inletts och på söndag tronar Åre Fjällmaraton 27k som en glittrig trofé. Fast särskilt glamoröst kommer det knappast att vara att halka runt de där 27 kilometerna med tanke på att det ska regna hela veckan däruppe. Äsch, Årelera har jag upplevt en gång, jag är förberedd. Igår körde jag och Morsan sista lugna långpasset på Billingen och lite lera fick vi uppleva även här i söder. Men mest var det bara fantastiskt att få springa i 11 grader och regn. Halle-fucking-luja. Nu får det vara bra med löpning i 35 grader för i år, Aerime needs a break. Fler tretimmarspass av långsam cruising i blöta skogar tack. 

Något som jag har reflekterat över är att som traillöpare är jag ganska förskonad från är hetsen kring tempo i löpningen. När det handlar om att ta sig i mål/överleva blir kilometertiderna ganska ointressanta, särskilt eftersom det kan variera mellan 16 min/km och 4 min/km på ett lopp beroende på underlag, kupering, värder och annat som kan ställa till det. Samma sak med att gå - ALLA går under traillopp. Det är inga konstigheter. För att en backe är brant. För att det är sjukt stenigt. För att man bara kände för att gå lite. What's the fuzz? Vill man gå så går man. 

Men ibland får jag upp klipp på sociala medier om tjejer som springer typ sitt första (stads)maraton i runt 9-tempo och blir helt jävla slaktade i kommentarsfältet. "Marathons are for fit people", "congratulations, you walked a marathon", "there should be a 4-hour limit on marathons", "you are in the way of real runners trying to beat their PBs" och annan bullshit. Som om det inte räckte får dessa kommentarer tusentals likes. Jag fattar inte. Jag fattar verkligen ingenting. Samtidigt som slowrunning-trenden får fler anhängare så växer sig även dessa röster starkare och starkare. Det är oerhört skrämmande. Vad är poängen med att exkludera? Nedvärdera andras sjuka prestationer, som ett maraton är helt oavsett sluttid? 

Något jag också stör mig på som fan är löpcoacher, tränare och liknande som påstår sig vara "så inkluderande" men samtidigt anser att 6-tempo är ungefär det långsammaste en människa kan springa utan att få börja gå. Vet ni vad, you delusional pricks, det går alldeles utmärkt att springa i 9-tempo. 10-tempo. Även om DIN zon 2 är i 5:00 min/km så betyder det inte att du plötsligt har glömt hur man springer långsamt, det är bara din äckliga stolthet som står ivägen. De flesta motionärer kan knappt springa i zon 2 över huvud taget för at pulsen sticker iväg och det är HELT NORMALT. Kan vi prata mer om det istället?

Det finns mycket att säga om detta men med det klimatet som verkar råda inom asfaltslöpningen håller jag mig nog så långt borta jag kan tills vidare. 

Aerime in white

En vit spetsklänning - kanske inte det mest on brand-plagget i min garderob. Inget som inte blir smashing med en harness, nätisar och platform boots dock (vad blir INTE smashing av det liksom). Förbered er dessutom på mer vitt, för nu har jag även lagt vantarna på en vit spetskjol. "Bakelse", kommenterade Morsan skeptiskt när hon såg den. Men nu är det så att jag har en kickass jävla idé för denna bakelse - tänk er stor svartvit bandtröja, lite bälten, boots och ja, där någonstans är vi hemma. Inspiration till detta tilltänkta mästerverk är kontot Mallasme på Instagram. Cred to you girlll. Men den kombon får ni se någon annan gång. Kan ju inte bomba på med vita outfits här från ingenstans, då tror ni väl att jag har gått och fått en psykos och blivit en basic bitch igen (inget fel med det, no hate, men det är verkligen inte jag). 

Btw! Vi har fått tummarna ur våra rumpor och bokat biljetter till Testament 1 augusti. Så jääävla kul! Så nu dunkas det Testament här på högsta volym i Anthons enorma högtalarsystem så hela byn får ta del av vår fantastiska musiksmak oavsett om de vill eller inte. Snällt va? Vi har också upptäckt att Testament är det band som faktiskt förenar min och Anthons musiksmak. Han är mer åt death metal-hållet annars (och gillar även massa metalcore-skräp) och ja, min musiksmak vet ni ju hur den är. Jag har aldrig riktigt reflekterat över saken men nu när jag lyssnar hör jag ju att Testament definitivt flörtar en hel del med death-genren - and I love it, av någon outgrundlig anledning. Så nu har vi alltså hittat vårt band. Tog bara tre år...

Vacay mode

Jag har i ärlighetens namn ingen lust alls att sitta framför en skärm en sekund mer än nödvändigt just nu. Därav uppdateringen (eller ja, avsaknaden av densamma). Vad fan har Aerime för sig då? Jo. Hon dricker kaffe. Hon tränar. Läser. Badar. Badar lite till. Rider och går med hästar. Kollar på sin karl som byter fasad på huset. Testar varenda ställe som saluför mjukglass (hittills är BK bäst och Max sämst). Äter sushi i ohälsosamma mängder och drar fler vinmiddagar än vad återhämtningen förmodligen tycker är optimalt. Betyder detta att jag har blivit bättre på att ha semester med åren? Kanske. Hmmm. Jag vet inte vad jag tycker om den här utvecklingen. Man kunde tro att jag hade blivit bättre på att slappna av, men det har nog endast och enkom med att göra att jag har gård nuförtiden och att to do-listan aldrig någonsin tar slut. Man ligger ju alltid efter med minst fem saker, det är standard. Det var uppenbarligen precis det som mitt hyperaktiva arsle behövde för att sluta hata att vara ledig. Oh well. Två veckor kvar och det ska fan maxas. 

 

The syjunta is on

Nej. Man KAN faktiskt inte få för många battle jackets. Punkt. Att pimpa gamla vintage skinnjackor och Levis jeansjackor, Aerimeify the shit outta them så att säga, har jag hållit på med since forever och tröttnar tydligen aldrig. Jag kom på i våras att jag inte äger någon blå jeansjacka, ve och fasa, så kan vi ICKE ha det! Så jag köpte en på Vinted och har samlat patches sedan dess (svartvitt tema). Nu har jag äntligen fått tummen ur och börjat sy den. Eller ja, sy är väl synd att säga. Jag lägger ut patches, backar bak och ställer mig och stirrar. Och stirrar. Och stirrar. Flyttar några. Stirrar lite till. Nålar fast, provar, skakar på huvudet, sliter loss dem, flyttar runt och stirrar ännu mer. Efer x antal timmar av detta (den kreativa processen är tämligen lång...) har jag nu äntligen en plan som känns grym och det är dags att göra placeringarna permanenta. Jag har dessutom fått hela två snilleblixtar i processen, men mer om det när allt är färdigt. Jag har även börjat med Anthons jacka (han är ej betrodd med att sy på sina egna patches), men fick avbryta processen för att få hem röd sytråd. Och fler nitar. Ah, det kommer bli så jävla fett!!! Stay tuned osv osv.

Wolf - Devil Seed (2014)

Jag har tänkt att införa en ny återkommande inläggstyp här på bloggen. Någon typ av månadens album, där jag alltså recenserar en platta, vad tror ni om det? Kan vara nysläpp eller en oldie, helt enkelt vad som faller mig in att sätta mig in i och lyssna på. En gemensam faktor behöver dock vara att det är nytt för MIG (även om plattan släpptes 1978...). Jag tänker att vi kan samordna denna premiär av Metal Album of the Month med den LP jag fick hem för några veckor sedan, nämligen Wolf's Devil Seed från 2014 (inte nytt, men åtminstone nyare än 1978). Den här recensionen skrev jag faktiskt 2024, men publicerade aldrig av någon anledning. Oh well. Min åsikt kvarstår definitivt såhär två år senare. Håll till godo!

____________________________________________________________

Jag är fullt medveten om att jag är mer än tio år för sent ute med att ge mig åsikt om Wolf's sjunde studioplatta Devil Seed. Jag är också medveten om att de har släppt två senare album (Feeding the Machine 2020 samt Shadowland 2022) och att jag kanske borde ha börjat där istället. Men nu bar det sig inte bättre än att jag råkade klicka igång Devil Seed på Spotify av något oklara skäl och redan efter andra-tredje lyssningen var helt fast. Såld. Hänförd. Betagen. Det här är en platta i absoluta världsklass som vi måste höra mer av, och mer om, punkt slut. Jag skulle djärvt vilja påstå att det är en av 2010-talets bästa plattor och då ska vi icke förglömma att Accept's hållkäften-comeback Blood of the Nations släpptes just 2010, bland flera andra riktigt tighta album. Det är med andra ord ingen fjuttig konkurrens, även om det inte är 1980-talet vi snackar om.

Devil Seed tar sig sin första ton med instrumentala Overture in C Shark, där bara namnets fyndighet gör en på gott humör. Den övergår på ett fantastiskt brutalt vis rakt in i nästa låt, när Shark Attack sparkar in dörren och gör entré. Detta har kommit att bli den mest kända låten från plattan och det är inte undra på. Den visar prov på hur jävla tighta Wolf är och vilken musikalisk kvalitet de gång på gång lyckas leverera i låtar som bara är ös, ös, ös. Jag kan till och med förlåta dem för det banala temat på texten (säkerligen en metafor ändå) när den nu är så välskriven, ämnet till trots. Nästkommande låt Skeleton Woman är inte fullt lika lättsmält men en riktigt musikalisk fullträff. I de lugnare partierna i låten får Niclas Stålvind verkligen visa prov på sitt röstregister, något som jag förvånas över inte sker oftare i Wolf's låtar med tanke på hur mycket djup det tillför här. 

I Devil Seed upplever jag att Wolf tar ut svängarna på ett helt annat sätt än tidigare. De experimenterar med ett annat sound och andra tekniker, vilket till slut födde fram denna mörka, melodiösa och ödesmättade platta som har en helt annan, djupare, mer hotfull stämning än tidigare. Detta framkommer om något i låten Dark Passenger, som är lugn och mörk som ett eko från underjorden. De har samtidigt inte på något vis tappat det som är Wolf, utan bara tagit det till en ny dimension. I låt efter låt levererar de sina karaktäristiska ösiga riff, det ena starkare än det andra. Riffmässigt kulminerar det i en återkommande passage i Back from the Grave som får håret på armarna att ställa sig i givakt. Här får man verkligen bevis på att det inte bara är åttiotalsgiganterna som kan skriva legendariska riff. 

Även om jag tycker att plattans storhet mer ligger i helheten à la Iron Maiden's tidiga konceptalbum så måste jag ändå lyfta låten I am Pain som en av plattans bästa låtmaterial. Texten - helt klart en av Niclas Stålvinds bästa hittills - är enkel, klar och relaterbar på ett sätt jag inte trodde var möjligt. Låten innehåller precis allt det jag gillar med Wolf: snabba riff, tempobyten, melodiösa slingor och en hejdundrande refräng. När det gäller plattans svagaste låt får jag ändå utse Frozen, som till skillnad från I am Pain's storhet mest blir repetitiv och tjatig. Jag kan inte exakt sätta fingret på vad det är som utgör skillnaden (I am Pain har ju trots allt också repetitiva inslag) men det är en fingertoppskänsla som gör att I am Pain balanserar rätt på knivseggen mellan genialitet och galenskap. Den något mer matta och mediokra Frozen blir emellertid snabbt glömd och förlåten när plattans sista låt, Killing Floor, rullar in. Låtens uppbyggnad för tankarna osökt till Ravenous (2009) sista spår, Blood Angel. Inte för att det gör det allra minsta. Jag har alltid tyckt att avslutningen på otroliga Ravenous verkligen cementerar den plattans storhet och konceptet fungerar precis lika fint i Devil Seed. 

Devil Seed har minst sagt gjort ett starkt avtryck. Jag kan bara summera detta med att jag lägger mig på marken och böjer min nacke inför denna utveckling av Wolf's sound och hoppas att deras senare releaser kommer att lämna mig lika hänförd som Devil Seed har gjort. 

Bästa låt: I am Pain

Betyg: 9/10

Race report - Bocksten Trailrun Ultra 44k

Vi kan konstatera en sak. Training prepares you for the race - nothing prepares you for 44 km trail i +31 C i skuggan. Det finns förstås en anledning till att jag hittills inte har sprungit några lopp i södra Sverige på sommaren tidigare, och den anledningen är risken för att exakt detta skulle ske. Alltså att man får springa loppet i en bastu. Fjälloppen brukar ju ligga på trevliga +2 till +10, +15 på sin höjd, och då är man ju fortfarande människa. Men +31? Det är fan inte rimligt. Jag hatar värme, jag klarar inte av värme och jag kan absolut inte träna i värme. Men nu var det som det var. Och jag tänkte samtidigt inte banga på förhand, utan att ens ha försökt. 

Sagt och gjort. Loppet drog igång kl 08:00 på morgonen och ingen av de få deltagarna i ultran såg särskilt sugna ut att sätta igång med uppvärmningen. Alla stod bara och hängde i skuggan och inväntade starten. Redan vid sju på morgonen var det olidligt hett och kvavt, luften stod nästan stilla och svetten rann konstant. Jag blötte ned mig precis före start och sedan bar det av. Jag la mig medvetet nästan längst bak i startfältet för att jag inte skulle bli triggad av folk som rusar iväg i starten och försöka hålla ett tempo som inte är mitt. Det funkade fint och snart hade jag hittat en ansträngningsnivå som kändes rimlig. Men värmen alltså... Pulsen var inte särskilt hög, benen kändes pigga men det var som att något tog emot. Som att luften var mycket svårare att ta sig fram igenom än vanligt. Den känslan blev värre och värre under första timmen och jag tänkte att hur fan ska detta gå? Det var tungt bara. Så jävla tungt. Men så kom jag fram till den första vätskekontrollen efter 9 km, fick några kannor vatten över mig och piggnade till avsevärt. Då fattade jag att jag var tvungen att svalka mig så ofta det bara gick.

Resterande del av första varvet på 22 km-banan var definitivt lättare än den där första timmen. Jag kastade mig i varenda bäck, sjö och vattendrag jag hittade och lyckades hålla överhettningen i schack så att jag åtminstone kunde hålla mig springandes. Jag längtade efter att få komma in till varvningen, där jag hade planerat att sätta mig lite och vila. Men en rolig grej hände när jag närmade mig varvningen som livade upp mig lite. Tydligen hade 5 km-loppet precis startat och de sista tre kilometerna in mot mål/varvning delade vi bana, för plötsligt springer jag in i en stor folksamling. "Vad är det som händer?" frågade jag någon längst bak, som muttrade något om "blött". När de såg min nummerlapp släppte de dock förbi mig och jag såg hur ett gäng personer balanserade på en spång över ett litet surhål. Vad fan, tänkte jag, här kan man ju inte stå. Så jag klafsar på bredvid spången för att komma om alla människor med lerfobi. Precis när jag passerar ett gäng clean girls försvinner mitt högerben rakt ner i dyn - alltså verkligen hela benet upp till höften. Tjejerna skriker rakt ut i förfäran, jag kravlar mig upp, garvar lite och fortsätter. Förhoppningsvis blev de inspirerade till egna lerbad, men antagligen blev de bara ännu mer avskräckta. Aja. Vill man inte smutsa ned skorna finns det stadslopp man kan springa...

Jag kom in till varvningen och stannade där i över en kvart, tuggade salttabletter och försökte få ned pulsen. Jag hade börjat få lite värk i fotsulorna men i övrigt kändes benen bra, så efter ett tag kände jag att nä, jag är absolut inte i tillräckligt dåligt skick för att bryta. Så jag gav mig iväg igen. Varv nummer två. Men vet ni vad, det gjorde faktiskt ingenting. Banan var otroligt fin och väldigt varierande, nästan den ultimata trailbanan. Man hann aldrig tröttna på omgivningarna innan de ändrades och kuperingen - 500 höjdmeter per varv - var också i form av ganska snälla backar. En variation av bokskog, grusväg, granskog och öppna fält. I +15 C hade det nog varit en bana som hade passat mig utomordentligt. Men nu var det ju inte det, som bekant. Andra varvet tog jag det därför väldigt lugnt för att inte riskera kollaps och höll pulsen i hög zon 2-låg zon 3 hela vägen. Lite segt var det allt vid km 32-33, men det har jag botemedel mot i form av koffein och musik. Works every time. Det lönar sig att hålla lite på koffeingelsen, för fan vad det slår när man tar det sent.  

I sista backen upp mot mål stod morsan och hejade på mig och sprang med en bit, och i målet stod Anthon och väntade på mig. Medalj om halsen, fyra muggar vatten över huvudet och en festis i handen. Klar. Färdig! Lyckan! Jag är fortfarande i chock över att jag klarade av det över huvud taget. Men jag tror också att en stor del i det var mitt höga kolhydratintag - jag höll ca 95-100g kolhydrater i timmen hela loppet igenom och fick givetvis även i mig en jävla massa elektrolyter i gels, sportdryck och salttabletter. Så det är nog en förutsättning. Och benen hade betydligt mer att ge, vilket är rätt sjukt när man ändå har sprungit 44 km. Så om detta var min sista ultra? Knappast. Men förhoppningsvis mitt första och sista lopp i tropikvärme, i alla fall om jag får vara med och bestämma. 

Starten. Inte skitmånga som gav sig på 44 km i värmen. 

Åkulla bokskogar ÄR magiska. Magiskt fina i alla fall. Försökte ta fler kort, men skärmen på mobilen var konstant blöt och därför blev det inte mer än såhär. 

Trött, varm, blöt, svullen - men utsikten var i alla fall fin...

Burgaren i mål får avsluta årets Bocksten Trailrun. Tack för en grym ultradebut! Vi ses garanterat igen!

Ultramaraton nästa

Vi är incheckade på Ästad Vingård, pölen (iskall!!) är givetvis provbadad, middagen är intagen och oändligt med salt, kolhydrater och vätska har konsumerats. Nu återstår det att se om jag smälter bort i Åkulla bokskogar imorgon eller om jag tar mig helskinnad över mållinjen. Det är trots allt 44 km och 1000 höjdmeter trail ska besegras i över 30 grader värme. Anthon tyckte att jag borde göra något mer lagom för en gångs skull, men lagom finns tyvärr inte i min vokabulär. Klockan står på 04:45. Wish me luck!

 

Above all, be original

I'm not gonna do it, i'm just thinking about it, i'm not gonna do it... I did it. Ser ni vad jag ser?! Världens genom tiderna häftigaste platåboots är nu i Aerimes ägo. Jag är så nöjd att jag smäller AV. Nä, jag köpte dem inte till det hutlösa svenska nypriset utan lyckades hitta en sida som skickade från en liten butik i Camden Town i London där de tydligen kostade mindre än hälften (!) av priset på Zalando. Taget! Detta blev min belöning från mig till mig för allt kvälls- och helgjobb med deklarationerna. Nån jävla morot måste man ju ha. Jag funderade länge över om jag skulle köpt någon av de fortfarande dösnygga, men helt klart mesigare modellerna, men babe övertalade mig att köra på de fetaste av de feta. 16 cm klack, 13 cm platå och till och med lilla jag tornar upp mig över världen som en helt normallång person... Vänta bara vilka outfits som ska sättas ihop med dessa. AH! 

Ends and beginnings

Hej. Det var ett tag sedan. Just nu är jag i det stadiet att jag inte vet riktigt hur jag ska svara om någon frågar mig hur det är. Deklarationerna är klara och jag har sedan igår även semester från Högskolan, eller ja, första delen av min upphackade semester (kanske inte har nämnt det här, men i år provar jag ett nytt upplägg med två veckor semester, en vecka jobb, två veckor semester - vi får se vad jag tycker om det). Idag är det midsommardagen och gårdagen blev av förklarliga skäl rätt stukad då vi förlorade en familjemedlem på Anthons sida. Även om något är väntat blir det inte nödvändigtvis lättare att bära för det. Av respekt för de närmaste kommer jag inte att skriva mer om det här just nu. För att tänka på annat gick vi en sväng runt Jättadalen, jag gjorde min midsommartårta och vi drack en champage från 2005. Ibland får det räcka så.

Men tillbaka till min semesterkoma. Innan jag gick på semester har jag kört på som fan för att hinna bli klar med allt, och vi vet alla att det inte är ett optimalt sätt att påbörja en ledighet. Just nu lever jag i något slags vakuum eftersom min tidshorisont inte sträckte sig längre än till torsdag eftermiddag. And now what? Jag blev förvisso färdig i tid men efterstressen sitter kvar och jag fick hindra mig själv för att hysteriskt uppdatera mejlen igår på midsommarafton. Nu ska jag ju ägna mig åt annat. Ställa om. Men uppgiftsväxling är inte min starkaste sida precis. Jag får nog tillåta mig själv att befinna mig i detta vakuum några dagar till innan energin och hyperfokuset sparkar mig i röven igen. 

Jag är också en vecka ut från nästa stora löparutmaning, Bocksten 44 km, mitt livs första ultramaraton (well, rent tekniskt i alla fall). Förra helgens lopp Blue mountain gick för övrigt helt okej, resultatmässigt bra (synd att klaga när man sätter PB på trail 10, 15 och 20 km) men känslan var faktiskt rätt bedrövlig från start. Jag fick kriga tidigt och då blir ju upplevelsen sådär. Jag sprang i alla fall in sex minuter snabbare än förra året på samma snittpuls, trots att jag nog gick ut lite för hårt i början. Jag fick även en aggressiv energiplan testad i skarpt läge och vi kan nu konstatera att jag fixar ca 95 g kolhydrater/timme även i högre intensitet. Detta gjorde även att jag inte blev särskilt sliten efteråt, man tackar. Så nu är det bara att cruisa på fram till Bocksten med något litet kvalitetspass och ett lugnt långpass kvar. Sova, äta och göra annat än att träna.

På tal om att göra annat ska jag även ta den här helgen åt att reflektera över vad jag vill göra i sommar. Jag har som bekant svårt att hitta balansen mellan arbetsläger och total paralys men detta kanske är året då jag lyckas, vem fan vet. Nu ska jag plantera om tomater i regnet och fortsätta lyssna på Blind Guardian, Aerime over and out.

 

Odlingen i maj

Nu så! Innan maj slog över i juni hann jag faktiskt sätta alla frön (okej då, förutom zucchinin, och den är inte i jorden än...) och jag tänkte ge er en update på vad vi har odlat i år. Let's gooooo!

Odlingslådan längst fram i bild har i år fått agera rotfruktslåda och den har vi således inte gödslat alls (de ska tydligen inte ha det för lätt i livet). Där har vi nu satt flerfärgade morötter, långa rödbetor, polkabetor, gulbetor och palsternacka. Morötterna och betorna har kommit upp nu, men ingen palsternacka än. Får se om den bara är seg eller om jag får sätta något annat där istället.

I den här lådan har jag satt lite diverse egentligen. Dill, haricots verts, vaxbönor, salladslök och fyra tomatplantor som jag inte fick plats med någon annan stans. Fortfarande oklart om jag ska ha dem där eller om jag gräver upp dem igen... Jag har även här lämnat plats för grönkålen som jag har förodlat i växthus (men som vid det här laget är utplanterade). 

I den sista lådan behöver jag knappast beskriva innehållet. Utöver jordgubbarna har jag satt lite dill och ruccola i kanterna. Fast ruccolan har växt extremt sakta i år, fattar inte varför? Otacksamma fan... Automatbevattning har vi också fått till här, men nu har det regnat varje dag så det har inte riktigt behövts än så att säga.

Övervintrad citronmeliss + timjan. Timjanslådan hade ruttnat bort fullständigt, så den ryker efter denna säsong. Det är också extremt mycket kvickrot där så det är nog lika bra att det får bli utbytt. Citronmelisskrukan fick sig en ny placering efter kaoset när den stod bredvid myntan - det var mynta i citronmelissen och citronmeliss i myntan... De ville verkligen bo hos varandra, kan man säga. 

En gammal gräslöksplanta som fanns här redan när jag flyttade in 2022 och som nu har fått sig ett nytt hem.

Bellis och Pippin! Inga växter.

Men söta ändå.

Här har vi den beryktade myntan och mina två persiljeplanteringar. Kruspersilja i krukan och bladpersilja i pallkragen. 

Och så har vi växthuset då. Gurkplantorna har växt som helvete och tagit över hela växthuset. Men det gör inget - jag har redan fått säkert fyra-fem gurkor! Så kul. Tidigare år har jag inte ens fått en planta större än 30 cm. Great success.

Tomatplantorna växer på. De högväxande har dock fått flytta ut och nu har jag bara busktomaterna kvar i växthuset. 

Aubergine- och paprikaplantorna frodas. Inga blommor än dock. Vi får se om det blir något i år, denna eviga kamp... Grönkålen är som sagt utplanterad nu. Jag har även lite basilika inomhus som ska få flytta till växthuset pronto. 

Hur ska man summera detta då? Läget är ändå hyfsat under kontroll. Bättre än föregående år, i alla fall. Allting blir ju lite lättare när man har trädgårdsmästaren aka ChatGPT som dygnet runt-support. To be continued!