Ends and beginnings

Hej. Det var ett tag sedan. Just nu är jag i det stadiet att jag inte vet riktigt hur jag ska svara om någon frågar mig hur det är. Deklarationerna är klara och jag har sedan igår även semester från Högskolan, eller ja, första delen av min upphackade semester (kanske inte har nämnt det här, men i år provar jag ett nytt upplägg med två veckor semester, en vecka jobb, två veckor semester - vi får se vad jag tycker om det). Idag är det midsommardagen och gårdagen blev av förklarliga skäl rätt stukad då vi förlorade en familjemedlem på Anthons sida. Även om något är väntat blir det inte nödvändigtvis lättare att bära för det. Av respekt för de närmaste kommer jag inte att skriva mer om det här just nu. För att tänka på annat gick vi en sväng runt Jättadalen, jag gjorde min midsommartårta och vi drack en champage från 2005. Ibland får det räcka så.

Men tillbaka till min semesterkoma. Innan jag gick på semester har jag kört på som fan för att hinna bli klar med allt, och vi vet alla att det inte är ett optimalt sätt att påbörja en ledighet. Just nu lever jag i något slags vakuum eftersom min tidshorisont inte sträckte sig längre än till torsdag eftermiddag. And now what? Jag blev förvisso färdig i tid men efterstressen sitter kvar och jag fick hindra mig själv för att hysteriskt uppdatera mejlen igår på midsommarafton. Nu ska jag ju ägna mig åt annat. Ställa om. Men uppgiftsväxling är inte min starkaste sida precis. Jag får nog tillåta mig själv att befinna mig i detta vakuum några dagar till innan energin och hyperfokuset sparkar mig i röven igen. 

Jag är också en vecka ut från nästa stora löparutmaning, Bocksten 44 km, mitt livs första ultramaraton (well, rent tekniskt i alla fall). Förra helgens lopp Blue mountain gick för övrigt helt okej, resultatmässigt bra (synd att klaga när man sätter PB på trail 10, 15 och 20 km) men känslan var faktiskt rätt bedrövlig från start. Jag fick kriga tidigt och då blir ju upplevelsen sådär. Jag sprang i alla fall in sex minuter snabbare än förra året på samma snittpuls, trots att jag nog gick ut lite för hårt i början. Jag fick även en aggressiv energiplan testad i skarpt läge och vi kan nu konstatera att jag fixar ca 95 g kolhydrater/timme även i högre intensitet. Detta gjorde även att jag inte blev särskilt sliten efteråt, man tackar. Så nu är det bara att cruisa på fram till Bocksten med något litet kvalitetspass och ett lugnt långpass kvar. Sova, äta och göra annat än att träna.

På tal om att göra annat ska jag även ta den här helgen åt att reflektera över vad jag vill göra i sommar. Jag har som bekant svårt att hitta balansen mellan arbetsläger och total paralys men detta kanske är året då jag lyckas, vem fan vet. Nu ska jag plantera om tomater i regnet och fortsätta lyssna på Blind Guardian, Aerime over and out.

 

Odlingen i maj

Nu så! Innan maj slog över i juni hann jag faktiskt sätta alla frön (okej då, förutom zucchinin, och den är inte i jorden än...) och jag tänkte ge er en update på vad vi har odlat i år. Let's gooooo!

Odlingslådan längst fram i bild har i år fått agera rotfruktslåda och den har vi således inte gödslat alls (de ska tydligen inte ha det för lätt i livet). Där har vi nu satt flerfärgade morötter, långa rödbetor, polkabetor, gulbetor och palsternacka. Morötterna och betorna har kommit upp nu, men ingen palsternacka än. Får se om den bara är seg eller om jag får sätta något annat där istället.

I den här lådan har jag satt lite diverse egentligen. Dill, haricots verts, vaxbönor, salladslök och fyra tomatplantor som jag inte fick plats med någon annan stans. Fortfarande oklart om jag ska ha dem där eller om jag gräver upp dem igen... Jag har även här lämnat plats för grönkålen som jag har förodlat i växthus (men som vid det här laget är utplanterade). 

I den sista lådan behöver jag knappast beskriva innehållet. Utöver jordgubbarna har jag satt lite dill och ruccola i kanterna. Fast ruccolan har växt extremt sakta i år, fattar inte varför? Otacksamma fan... Automatbevattning har vi också fått till här, men nu har det regnat varje dag så det har inte riktigt behövts än så att säga.

Övervintrad citronmeliss + timjan. Timjanslådan hade ruttnat bort fullständigt, så den ryker efter denna säsong. Det är också extremt mycket kvickrot där så det är nog lika bra att det får bli utbytt. Citronmelisskrukan fick sig en ny placering efter kaoset när den stod bredvid myntan - det var mynta i citronmelissen och citronmeliss i myntan... De ville verkligen bo hos varandra, kan man säga. 

En gammal gräslöksplanta som fanns här redan när jag flyttade in 2022 och som nu har fått sig ett nytt hem.

Bellis och Pippin! Inga växter.

Men söta ändå.

Här har vi den beryktade myntan och mina två persiljeplanteringar. Kruspersilja i krukan och bladpersilja i pallkragen. 

Och så har vi växthuset då. Gurkplantorna har växt som helvete och tagit över hela växthuset. Men det gör inget - jag har redan fått säkert fyra-fem gurkor! Så kul. Tidigare år har jag inte ens fått en planta större än 30 cm. Great success.

Tomatplantorna växer på. De högväxande har dock fått flytta ut och nu har jag bara busktomaterna kvar i växthuset. 

Aubergine- och paprikaplantorna frodas. Inga blommor än dock. Vi får se om det blir något i år, denna eviga kamp... Grönkålen är som sagt utplanterad nu. Jag har även lite basilika inomhus som ska få flytta till växthuset pronto. 

Hur ska man summera detta då? Läget är ändå hyfsat under kontroll. Bättre än föregående år, i alla fall. Allting blir ju lite lättare när man har trädgårdsmästaren aka ChatGPT som dygnet runt-support. To be continued!

 

Enforcer mania

Ja! Okej. Jag är världens sämsta bloggare. Men jag har faktiskt skitmycket att göra. Har ni provat att doktorera på heltid, ha gård, två hästar, någon slags halvseriös löparsatsning OCH ha egen redovisningsfirma där 666 deklarationer ska göras på typ fyra dagar? Inte? Nä, då förstår jag att ni är oförstående över att bloggen inte prioriteras just nu. Jag har annars en jävla massa jag skulle vilja dela med mig av, men ett inlägg skrivs ju inte bara för att jag tänker det tyvärr... Oh well. Det blir väl tid för er med. Typ när jag går på semester (midsommar! It's closing in).

Tre saker i alla fall: 1) Imorgon åker jag till Chalmers och presenterar på pedagogisk konferens, 2) på söndag springer jag lopp och formen är nog inte så himla pjåkig trots allt, och 3) jag har fan blivit helt BESATT av Enforcer. Vad hände där liksom? Alltså, jag skrev ju om dem redan 2008 och tyckte de var bra och sådär, men på plattorna From Beyond och Nostalgia känner jag verkligen att de har hittat något alldeles särskilt. Något betydligt mer än "bra och sådär". En egen liten pärla som bara är deras. Recensioner kommer - vore synd att inte klämma ur mig något med tanke på att det är 100 % Enforcer i både min Marshall och mina lurar just nu. Sen är ju inte den gula tishan ovan (som jag klippte av) så jävla illa den heller. Matchar fint till sömmarna på mina docs och allt. Gult kanske inte är så fult ändå, trots att det rimmar.

Nä, nu blir det sängen och ladda för morgondagens runda bordssamtal, nighty night!

A Saturday in the life of Aerime

Så blev det lördag och det var dags för långpass - mitt första sedan den senaste förkylningen. Jag hade hört från Elin att Munkängarna på Kinnekulle tydligen var the place to be i dessa ramslöksblomningstider, så dit bar det av. Häng med!

Startade förstås med pannkakor. Finns ingen bättre uppladdning inför timmar på stigarna. 

Efter pannkakorna sörplade jag kaffe, bloggade, anmälde mig till Uppsala halvmaraton 17 oktober och bråkade med officepaketet. Att det alltid ska vara lika förbannat svårt? Nu orkade jag inte med 365 längre så det blev en livstidslicens utan Onedrive. 

Jag körde till Kinnekulle och väl framme sög jag i mig en gel samtidigt som Anthon fixade med håret (?).

Elin hade inte överdrivit - det var verkligen helt sjukt mycket ramslöksblommor. Kritvita hav så långt ögat nådde. Varför har ingen berättat detta för mig tidigare? Alla andra Skaraborgare var uppenbarligen informerade med tanke på att det var fler folk på stigarna än i ett köpcentrum i rusningstid och parkeringsregler inte längre existerade. 

Jag sprang alltså Råbäcksrundan som är typ 15 km och Anthon följde med på cykel. Jävligt fin runda oavsett säsong. Många lättsprungna partier men också en hel del kuperat och tekniskt. 

Gammalt stenbrott som man springer igenom på Kinnekulleleden. 

Hela vägen ned till Vänern kommer man här. Kan fortfarande inte fatta att Vänern är en sjö.

Vi tog ett pit stop vid Råbäcks hamn för kaffe + muffins. 

Fika med hjälm är viktigt. 

Stenstrand! Jobbigt!

Trappa! Ännu jobbigare!

Vi avslutade med ett varv runt brottet. Vad är det som gör att alla gamla brott som man har fyllt med vatten blir helt turkost? Vattnet alltså. Ser sjukt giftigt ut. 

Sista biten mot bilen var det nedförsbacke och jag tryckte på i 3:50-tempo. Bra klipp i benen även efter 15 kuperade kilometer måste jag säga. Det kanske finns hopp för Blue Mountain den 14/6 trots allt. 

Avslutade med Pucko+mackor innan det bar av hemåt. Pucko är ett måste efter långpass, så är det bara. Resten av dagen blev det inte mycket gjort men äh, är det helg så är det. AH, traillöpning ändå! Lyrisk. Begeistrad. Nykär. Nu jävlar sommarsäsongen kommer Aerime och tar dig.  

Fredagskostymen

För ett tag sedan såg jag en sån jävla snygg typ pyjamaskostym på Linda Hallbergs Instagram. Pyjamaskostym... Låter betydligt sämre än vad det är. Jag kände i alla fall direkt att den tomma galgen i min garderob skrek efter just den kostymen. Linda hade visst köpt den på Lindex och dit kan man ju ta sig. Så igår eftermiddag, när jag gav upp på Excelfilen med sammanställningen över Skaraborgs Sjukhus vårdutbudspunkter, drog jag in till Elins Esplanad med kaffet i högsta hugg. Sen bar det sig inte bättre än att kostymen satt som en jävla smäck, både uppknäppt och knäppt. Och så var det 25 % rabatt. Ja, ibland har man fan universum med sig. Förbered er på att se många kickass outfits med denna framöver!

Annars då? Nu är det lördag förmiddag och jag ska snart ge mig ut på långpass. Bloggar hela dagen så ni får se vad jag ägnar mig åt. Tjoflöjt och rock on!

Det här med att lära sig nåt nytt

Ni vet vad man brukar säga om att lära gamla hundar att sitta? Jag är inte ens gammal. Inte är jag hund heller. Men sitta ska jag lära mig, eller rättare sagt, programmera i Java. Jag har aldrig läst en endaste liten kurs i objektorienterad programmering. Hur man nu kan ha undvikit det som ingenjör är en bra fråga, men nu är det så, okej? Mina programmeringskunskaper sträcker sig till HTML, utöver det allra mest basic. Och varken HTML eller the basics är någon livboj att hålla sig i nu när jag håller på och lär mig en ny simuleringsmjukvara som programmeras i (gissa vad?) Java. 

Jag går en onlinekurs i mjukvaran denna vecka och såhär efter dag tre av fem kan vi konstatera att jag kommer nowhere i denna mjukvara utan att kunna Java. Visst, själva mjukvaran i sig är jävligt komplex, så det tar en stund att lära sig även den, men styrkan i programmet är liksom att man ska kunna göra allt. Och då menar jag verkligen ALLT. I mitt doktorandprojekt är detta en stor förutsättning - det är inte en liten enkel simuleringsmodell över hela vårt sjukvårdssystem som ska produceras... Så med andra ord blir nog detta alldeles strålande när jag väl fattar. Men vet ni vad? Jag fattar fan inte. JAG FATTAR INTE. Kursledaren gör tusen saker i hundra kilometer i timman och jag hänger inte med ett smack. När jag frågar om man kan göra en viss sak säger han bara att javisst, det är bara att programmera det. YEAH BRO, BUT HOW?????

Aja. Det är två dagar kvar. Kanske trillar polletten ned även i den tröga Aerimes lilla hjärna till sist. Eller så är det jag som får signa upp mig på en sommarkurs i grundläggande Java. 

Forwards and backwards...

Det sabla gräset alltså. Vi var uppe i tre timmars gräs på mager mark och fem minuters trav per ridpass innan sockret fällde krokben för oss ännu en gång. Nej, Bellis har inte fått något fullt utvecklat fånganfall, tack och lov, men absolut en känning i höger fram (den hov hon fick rotation i) som inte gav med sig trots att vi ströp grästillgången direkt. Så nu står hon på Metacam och sjukhage igen. Jag skulle kunna skriva "SUCK!!!" här, men vet ni vad? Jag är fan lättad. Lättad över att hon bara har lite svag digitalpuls och ingenting mer. Ingen hälta, ingen ovilja att röra sig, ingen värme. Det blev inte heller värre och värre på de fyra dagarna, men pulsen försvann inte heller. Och nu är den helt borta. Så vad gör då en veckas sjukhage? Sedan kan vi väl konstatera i efterhand att tre timmars majgräs + obegränsad tillgång på torrhö var en dålig kombination. Men who could've known? Laminitis en jävligt svår sjukdom alltså, inte helt kartlagd och med extremt stora individuella skillnader. Så nu backar vi några steg. To be continued...

No championships for me

Såhär skulle jag ha sett ut imorgon 30 min innan start på SM i traillöpning - men nope. Aerime drar sitt livs första DNS. Någon gång ska väl bli den första, ja ja, men var det tvunget att vara just SM? Det lopp jag har tränat för i tio jävla månader? Och så kommer en litet idiotiskt italienskt virus och förstör alltihop. Jag ville inte inse faktum i början av veckan, men frankly, det var kört redan när jag vaknade på söndag morgon med en hals brännande som om någon hade dragit ett strykjärn genom den. Visst, jag har inte fått hög feber till skillnad från de senaste sjukdomsvändorna, men frisk är jag inte. Och sen är det stor skillnad på den tänkta insatsen och var man befinner sig i sjukdomsförloppet. Jogga runt 28 km? Hade jag kanske kunnat även i nuläget. Satsa hårt, fullt ös medvetslös, gasen i bott start till mål? Aldrig i helvete. Och då sparar jag hellre på kroppen, fokuserar på återhämtning och tar nya tag till Blue Mountain Trailrun 21k om tre veckor. Nej, det är inte SM. Men det är en tuff halvmara som jag definitivt är sugen på att ge mig i kast med igen (och helst inte GT-bakis denna gång... don't try it at home, boys and girls, just don't).

En annan positiv aspekt med att jag strök morgondagens start (*greppar efter halmstrån med gråten i halsen*) är att jag och Anthon har bokat in Vemdalen i september. Ni ser inte kopplingen? Okej, så här blev det: Vi skulle boka av hotellrummet i Mora. Det visade sig att det var en avgift för att få boka av kalaset. Anthon undrade om det inte gick att boka om till ett annat datum, i september kanske, för att slippa nyss nämnda avgift? Jo, det gick det ju förstås, men även ombokningen innebar en avgift som var nästan lika hög som den första avgiften. Avgiftsfritt blev det alltså inte, hur vi än vände och vred på saken. Då föreslog jag att vi skulle åka någon annan stans i stället, typ Vemdalen där jag spenderade en stor del av min uppväxt men inte har besökt på snart 20 år. Så en kort vandringssemester i september i Vemdalen blev bokad istället för helgens tilltänkta två nätter i Mora. Tänk vilka idéer man kommer på bara för att man är snål.  Om vi kom undan den berömda avgiften? Redan dragen på kortet. 

Eftersom det inte blir någon race report efter morgondagens lopp (lite eftersom jag inte kommer att springa något lopp imorgon) postar jag en bildbomb från förra tävlingen, LinnéMarschen 42 km. Enjoy och godnatt.

16 years later I got my f*cking t-shirt

I april 2010 skrev jag följande på min dåvarande blogg, i samband med att Enforcer hade släppt Midnight Vice: "Men en sak undrar jag nu när jag besökte deras myspace. Var har de apsnygga jerseytröjorna tagit vägen? Jag har tänkt att jag skulle beställa en med röda sleeves i evigheter. Den vill jag fan inte vara utan. De får lägga ut dem till försäljning igen, annars blir jag jääävligt sur." 

Och "jääävligt sur" fick jag förbi. I 16 år. 16 år!!! Då har man fan väntat för länge på en jävla t-shirt. Sedan får jag väl medge att jag kanske inte har funderat varje dag de senaste 16 åren på denna tröja. Okej då, så här är det: jag hade helt och hållet glömt bort att jag hade spanat in den back in the days men inte fått tag på den då. Minnet är ju inte det bästa, som bekant. Men det var ett sjukt sammanträffande att jag kände att "fan vad snygg, den tar vi" nu när jag fick tummen ur och skulle klicka hem några Enforcer-tröjor efter konserten och först när jag hade fått hem dem upptäckte det briljanta citatet ovan. Uppenbarligen har min smak förändrats 0 sedan jag var 17 år gammal. Eller jo, det har den ju. Men den har hittat tillbaka, så att säga. 

Ja, vad finns det mer att säga än välkommen, o du fagra röda Enforcer-jersey. Som Aerime har väntat. Äntligen. ÄNTLIGEN!

Shoe price blindness

Det finns en enda sak jag är lite posh med när det kommer till kläder och accessoarer (ja, förutom att all merch ska vara officially licensed förstås) - och det är skor. Aerime ska ha äkta märken, inga skitkopior här inte, och det är nästan så att Aerime anser att ju dyrare skorna är, desto bättre. Desto mer vill hon i alla fall ha dem, den haggan. Jag är fullt medveten om knapphetseffekten i våra dumma savannhjärnor som gör att vi värderar saker högre om vi upplever tillgången på dem som begränsade, men it doesn't fucking matter, jag kommer inte börja köpa fejk-Martens på Temu ändå, så är det bara. Men jag känner själv att detta är på god väg att eskalera. Ni vet hur man pratar om lip filler blindness och att man vänjer sig vid effekten över tid och bara vill lägga in mer och mer? Så håller det på att bli med mitt skoinhandlande om jag inte tar ett rejält tag i nödbromsen här och nu. När jag köpte mina Dr Martens Jetta Hi Max (som jag förvisso har BOTT i sen jag köpte dem) och de gick på över tre lax kände jag att 1) detta är inte en rimlig summa att lägga på ett par skor, men 2) jag. måste. ha. dem. Så de fick komma hem till mig and the rest is history. 

Men nu har jag spanat in ett annat skopar från en annat märke och det är verkligen love at first sight. New Rock alltså, vilka skor, vilken edge, vilken rå fullständig I-don't-give-a-single-fuck-attityd. Jag såg en tjej på Instagram ha dessa till nån vit kjol, bandtröja och korsett och kände bara att jahapp, där var jag såld. Skorna är sålda! Till mig! Jag klickade mig ivrigt in för att add to cart men tappade kaffekoppen i chock. 5200 riksdaler går djävulskapen på. Tyvärr gör detta bara att jag känner att jag måste ha dem ännu mer. Som en nobbad snubbe som efter att ha blivit ombedd att dra åt helvete bara blir tusen gånger mer övertygad om att det är just hon som är min fru, ni vet? Det är jag. Och mina tilltänkta älskade New Rocks. I was made for loving you and you were made for loving me. Inget kan skilja oss åt osv osv. Bara min sketna doktorandlön då kanske. Damn you doktorandlön. Jag får helt enkelt försöka komma åt ett fräscht par på Vinted istället (även begagnade kostar de dock en hutlös summa). De ska i alla fall bli mina, punkt och fucking slut.