Drinkar, eld och usel löpform

Ja, nu kan ingen säga att det inte är vår i alla fall! Valborg kom och gick och nu har vi plötsligt landat i maj. Från ingenstans blev det dessutom högsommarvärme och det firades såklart med drink och chips. Slurp! Sen att jag blev helt utslagen av all värme och pollen är en annan historia... Jag har så smått börjat återhämta mig från maran förra helgen (japp, jag kom, jag såg, jag segrade... typ. Jag var i alla fall med och jag sprang hela sträckan) men gårdagens löpning visade att kroppen nog fick sig en törn efter att ha sprungit trailmaraton halvsjuk, pulsen var skyhög och benen blytunga. Men jag var glad ändå för jag fick äntligen min fina vitsipperunda på Billingen. Har ju blivit tant som sagt, och blommor är numera ett glädjeämne i livet. Sen är det kanske inte bara fun and games - SM närmar sig obönhörligen (tre veckor kvar) och formen känns allt annat än vad den borde vara. Men vad fan gör man åt att man blir sjuk och inte kan träna som planerat? Nä, just det, inget. 

Skitsamma med den usla löpformen for now - jag och Anthon har slitit oss från odlingarna och är nu på väg till Göteborg. Accept! Enforcer!!! Vröööööl! SÅ. Jävla. Taggad. Ses vi ikväll mina hårdrockande läsare?

 

Då var det dags

Jaha. Halvsjuk eller inte - imorgon är det dags för årets maratondebut och min andra maraton i livet.
Jag är sådär taggad, om jag ska vara helt ärlig. Risken är stor att jag får bryta. Och hur kul är det? Nu har jag bara pyttelite slemhosta kvar men känner mig helt frisk i övrigt. Jag har sprungit två lugna pass och de har känts okej, lite högre puls än vanligt, men det var ändå väntat. Så det finns egentligen ingenting som talar emot att jag startar imorgon. Men är kroppen redo för maraton? Who knows. Det är ju "en aning" tuffare än de femkilometersrundor jag har lufsat runt nu i veckan. Så fingers crossed för att jag håller hela vägen + inte får en käftsmäll efteråt som äventyrar min träning mot SM. 08:00 imorgon lördag går starten i Borås. Det är ju ett vandringsevent, så det finns ingen officiell tidtagning eller liknande, vilket förmodligen är bra i det här läget (så jag inte får feeling halvvägs och får för mig att jag ska jaga någon jävla tid). Lugn och stadig zon 2-löpning är planen. 42,2 km. Vi får se. Stay tuned!!!

Monday again

Jaha, måndag igen då. Inte för att jag brukar ogilla måndagar, men just nu är det inte glatt. Tur att åtminstone min nya Slayer-tisha livar upp. Nu kommer ju säsongen för äh-jag-pallar-inte-det-får-bli-jeans-tshirt-och-converse och då är ett tips att klippa av era tröjor, så det i alla fall händer något kul med outfiten. Aja. Nog om tråkiga outfits och avklippta Slayertröjor och tillbaka till mitt gnäll. Jag ska springa maraton, alltså 42 fucking kilometer, om fem dagar och jag är fortfarande inte helt hundra. Visst, jag har inte haft feber på många dagar, men jag är hostig, täppt och snorig och blir trött av minsta lilla. Det finns dessutom fler dimensioner av detta - löpningen är min ADHD-medicin och nu börjar det kännas att jag har varit off medication så att säga i snart två veckor. Som att det inte räckte har min hy ballat ur och och jag har fått första skovet i min endometrios på jag vet inte hur länge och har PISS-ont i magen. Buhu, inte ens kaffe hjälper ju för att ta sig ur denna misär. Och då är det fan illa.

 

F*ck you, sensorisk överkänslighet

Jag har en sak att erkänna. Alltså, för er som inte känner mig så bra måste jag bara börja med att säga att jag har väldigt mycket saker för mig. Issues, med andra ord. Samtliga av dessa har sin härkomst i min sensoriska överkänslighet, det vill säga saker som ser ut/låter/hörs/känns fel och som framkallar olika grader av ångest hos mig. En inte helt ovanlig effekt när jag utsätts för detta är en klaustrofobisk känsla - exempelvis framkallat av värme, vilket gör att sommaren är nästintill olidlig för mig. Men det gäller inte bara på såpass rimliga saker som när temperaturen stiger över 25 grader, nej nej, det gäller även många klädesplagg. Och nu pratar jag inte om tighta kläder, utan hoodies utan dragkedja fram (...). Va? Varför då? Ja, vafan, inte vet jag! Fråga inte. Jag vet att det egentligen är totalt ologiskt - jag använder aldrig tröjan med dragkedjan uppknäppt och det går minst lika fort att dra en hoodie över huvudet som att knäppa upp den framtill... Så nu har jag bestämt mig för att det får vara nog. Det räcker liksom med de andra 6497633 andra sakerna jag inte kan göra/se/höra/ha på mig. En jävla hoodie ska jag väl ändå kunna fixa. Så nu hoppas jag att jag ska bli lite mer motiverad efter att poften levererade denna + en till dundersnygg Maidenhoodie från EMP häromdagen. Skärpning, Aerime.

Lägesrapport om Bellisen

Hur är det med Ella då? Hur går det med hennes EMS, kan man fråga sig. För att göra en lång recap kort: för exakt tio månader sedan fick Ella sitt andra fånganfall. Hon hade då kommit igång hyfsat efter det första fånganfallet i decemer 2024, men stod utan medicinering för sin EMS. Vi trodde att hon hade goda chanser att klara lite gräs ändå, men icke. Efter fånganfallet där i juni 2025 har det varit ett helvete att få henne tillbaka på banan. Den omgången resulterade i en lindrig hovbensrotation på höger fram, som är orsaken till att hon fortfarande inte kan belastas helt - hoven behöver växa ut och tyvärr växer hennes hovar väldigt sakta. Nu har det dock kommit såpass långt att jag har börjat skrittjobba henne och snart är det dags att lägga in lite trav. Ja, detta är då ingenting för oss utan tålamod. Jag har med andra ord inte ridit ett ordentligt ridpass på henne på snart 1,5 år. Kul.

Att hon har varit tvungen att vara så stilla det senaste året, i kombination med ganska kraftig insulinreglerande medicin, har dessutom gjort att hon har tappat allt fett (förvisso bra) och alla muskler (förvisso inte alls bra). Hennes päls är bland det värsta jag har sett, matt och tufsig. Hon ser helt ärligt ut som en två-treåring, inte som den fullmusklade tolvåring hon skulle ha varit om hon inte hade drabbats av EMS. Men nu är det som det är, och klarar hon bara grässäsongen kommer jag nog kunna bygga upp henne igen, även om det kommer att ta en förfärlig tid. Just nu är jag bara glad över att jag kommer upp på hennes rygg några gånger i veckan, för då känns det i alla fall att det går framåt, även om det är med en snigels hastighet...

Såhär ser hon ut i kroppen nu. Så tunn! Så tufsig! Ser ännu värre ut på stallgången.

Försökte ta någon bild på henne när jag hade suttit av men det var inte så lätt för den här snoken kom ivägen för alla bilder. Nyfiken i en strut.

Sjuk, igen?!

Näe hörni. Det här är fan inte roligt. En liten förkylning kunde jag ta, några dagars snuva och sen vara back on track igen, men någon slags omstartad influensa hade jag INTE signat upp mig på. Årets första maraton väntar om 1,5 vecka (!!!) och här ligger jag under en filt i soffan, hostandes, febrig och musklerna värkandes som om jag hade blivit överkörd av en lastbil. Jag ska göra mig en ny battlevest av en skinnjacka som jag fick hem igår och tänkte att "aja, när jag ändå bara ligger här och ruttnar kan jag i alla fall sy in ärmarna och på med backpatchen (enda patchen jag har hemma till västen, ska bli svartvitt tema) meeeeeeen så kom jag på att det är rätt osmart att sy på en patch när jag bara har just EN. Det handlar ju om helheten va. Så nu ligger jag här och ruttnar bara, utan syjunta. En syssla kan jag i alla fall ägna mig åt - jag ska beställa de där sabla patcherna (från typ fyra olika ställen) så dyker de säkert upp lagom till att jag är up and running igen (bokstavligen) och inte har det minsta lust att sitta vid lägerelden med handarbete. SUCK!

Watcher @ Sockerfabriken

I lördags gjorde jag något som jag inte har gjort på säkert 15 år - nämligen släpa min feta röv utanför kommungränsen för att lyssna på band som inte är på Europaturné och vars konsertbiljetter inte kostar en halv månadslön. Ja, förutom Wolf då, men det är ju för att alla är för korkade för att inse deras världsherravälde. På tal om Wolf så ägde faktiskt lördagens spelning rum i samma lokaler som första och enda gången jag har sett dem, nämligen på Sockerbruket i Lidköping. Men nu var det inte Wolf, utan heavy metalbandet Watcher som skulle bevittnas, upplevas, avnjutas och överlevas (nåja). Fenomenet Watcher kom till min kännedom under någon av de långa timmarna i tatueringsstudion (ganska givet då Max är gitarrist i bandet) och efter några genomlyssningar kunde jag konstatera att det absolut var min cup of tea. Jag klagade över att de bara hade spelningar i långtbortistan, typ Stockholm, men så blev det klart att de skulle spela i Lidköping. Och dit kan man ju ta sig, kan man tycka. Sagt och gjort. De var sist ut av fyra band och det dröjde något förfärligt innan de äntligen kom upp på scenen, och småsjuk och nykter som jag var hade tant börjat längta hem till sängen. Men den som väntar på något gott, right?

En sak kan vi konstatera. Watcher levererade och jag är inte det minsta ledsen för att jag inte drog hem till kudden. De har hittat något eget, en ösig, obönhörlig heavy metal som inte ber om ursäkt för sig. När jag gick på upptäcktsfärd på deras Spotify fastnade jag i synnerhet för den senaste EP:n Chains of Crystal, och det åsikten ändrades inte av att få höra låtarna framförda live. Låtarna Avenger of the Lightning Flash, Beneath the Burning Skies och Raider of the Silver Moon (särskilt den sistnämnda!) var konsertens klaraste ljuspunkter och urskilde sig en del från den övriga setlisten. Det är ett faktum att tempobyten, ösiga riff och längre melodiska, instrumentala stycken verkligen gör sig i Watchers tappning. Man kan bara hoppas att de fortsätter på det spåret i kommande låtskrivande. Sedan måste jag också tillägga att det verkligen tillförde till soundet och trycket att ytterligare en gitarrist har tillkommit, dessutom i form av Timmy Lindgren (även han ex-Ferocious Imps - fatta min chock när han plötsligt dök upp där, hade helt glömt bort att Max hade nämnt att han också hade joinat Watcher). Duon Max Warnby och Timmy Lindgren på gitarr skojar man inte bort, så mycket kan jag säga - det gjorde man inte för 16 år sedan och det gjorde man verkligen inte denna kväll heller. 

Nå. Nog med hyllningar. Jag har trots allt en skeptisk och dömande personlighet, vore ju synd att inte leva upp till det ryktet. Så vad saknade jag? Som den (ex?) basist jag är, med Steve Harris som största förebild, hade jag väntat mig mer av basen. Nu säger jag inte att basisten gjorde ett dåligt jobb, men jag saknade det där distade, smattrande basspelandet som sparkar undan benen på leadgitarren och kör sitt eget race. Jag är dessutom övertygad om att det hade tillfört mycket till soundet, särskilt till låtarna på Chains of Crystal. Sen en sak till. Sångaren och frontmannen Viktor Gustafsson är onekligen oerhört begåvad, men om jag ska vara helt ärligt hade jag velat höra mer av den talangen. Det hade varit intressant att få höra honom utforska sin röst mer i ett större register, och varför snåla så på de isande falsettskriken? Nu är det absolut bra. Men det mesta är också inom samma comfortzone, och sången tar mycket plats, särskilt många av de äldre låtarna. Och för att det ska gå från "bra" till hårrysande förbannat jävla bgofurgfievdlf-bra måste nog Watcher balansera Viktors röst med annat som också behöver få plats. 

Summa summarum - en jävligt bra insats av Watcher, min nyfikenhet är oåterkalleligt väckt och jag väntar på mer. 

Här kommer lite bilder från kvällen, enjoy!

Jag och Anthon började med pizza på Italia. Måste vara enda vettiga pizzan i Skaraborg för oss stackars glutenfria människor? Borde åka hit oftare. 

Anthon blev grinig för att hans öl var upphälld med skummet upp till strecket på glaset (och inte själva ölen alltså). Hahaha, han fick kanske en tredjedels bärs, stackarn. Men sen fick han en helt ny och ordningen återställdes. 

Dagens look. Bestämde oss för att åka när det var en halvtimme kvar och jag kom på att håret akut behövde tvättas. Enkel outfit därav. Men med den där jackan behövs inte så mycket mer.

Mycket väntande, som sagt. Här med dagens 699425:e alkoholfria Briska.

Vi gick vilse i Sockerbruket och hittade en selfie-spegel.

Hallå, Watcher, where are you?

Där! Där var ni ju. Förbannat bra jobbat grabbar, vi ses snart igen!

What I’ve been up to lately

Nu hörni! Nu ska ni få höra. Eller läsa, menar jag. Det har varit nästintill radiotystnad från Aerime och jag förstår att ni har legat sömnlösa och undrat över vad det är som händer i mitt liv egentligen. Så nu kommer äntligen en redogörelse över de senaste veckornas händelser, med andra ord, en rejäl life update. Ja, ja, framöver ska jag bli bättre på att uppdatera er i realtid... Promise. I alla fall. Till uppdateringen. Håll i er, för nu åker vi!

Vi börjar i den änden att jag skulle åka på mitt livs första vetenskapliga konferens och presentera mitt livs första vetenskapliga artikel. En milstolpe ändå. Till Norrland och Luleå Tekniska Universitet bar det av! 

Jag var alltså iväg fyra heldagar inkl resa för att hålla en presentation på 15 minuter. Oerhört effektivt måste man ändå säga. Men jag höll mig sysselsatt resten av tiden - nästa forskningsartikel krävde nämligen min uppmärksamhet. Och så var det förstås en del annat intressant på själva konferensen. Här är två av resans outfits. Till den stora konferensmiddagen blev det givetvis kostym. Denna i grön krossad sammet är inte det fulaste jag har i min garderob om jag får säga det själv. Och det får jag ju, eftersom det här är min blogg.

Såklart sprang jag även när jag var iväg i norr. Konferensorganisatörerna hade tjatat och tjatat om den norrländska kylan, men helt ärligt, vad tror de? Att vi sörlänningar dyker upp i bikini så fort februari går över i mars? Det var inte kallare i Luleå än i Skövde kan jag informera och jag höll på att svettas ihjäl i min Jon Snow-päls. Däremot var vädret helt bedrövligt - varför varnade de inte om det istället, kan man undra. Det finns helt klart bättre väder att springa i än snöstorm på tvären. Men kilometerna ska in, så det var bara att snöra på sig skorna och ge sig iväg. Här är Luleås beach som jag sprang förbi. Badsugen, någon?

Hemma i söder igen blev man i alla fall fint välkomnad av våren och solen. Jag fick akut påskliljesug och åkte och köpte upp halva Blomsterlandets påskliljeförråd. Nu är det gult och fint (neeeej, inte gult och fult) hemma på gården. 

Utanför stallet också såklart. Sidenote: ska måla om den där bänken i vår/sommar. Svart, givetvis, what else.

Jag har också fått ha shortspremiär i löpningen! Lyckan! Jag är ingen tightslöpare alltså... Men samtidigt har jag dålig blodcirkulation i benen/röven och fryser konstant. Så när temperaturen tillåter är jag jävligt snabb på att gräva i löparshortslådan. 

Nu har även scillorna kommit igång och med reservation för att jag låter som en riktig tant så måste jag ändå säga att detta är bland det finaste med hela våren, "mAn bLiR jU sÅ gLaD aV bLoMmOr", men hey, det är fan sant. 

Jag menar, kolla in detta blåa hav, blir man sur när man ser det? Nej, just det.

Något annat som också har kommit igång så är det ridningen på Hållaregårdens hästar. Say what, Pippi var ju i princip utdömd? Ja, så var det, men mirakulöst nog har frakturen i knät LÄKT (????), alldeles av sig självt. Veterinären trodde inte sina ögon när vi kom in på återbesök och hon var helt ohalt i trav. Sedan dess har det dock börjat fylla på med vätska i knät igen så inflammationen är bevisligen fortfarande kvar, och detta kommer ju inte hålla i all evighet, det förstår jag. Så jag njuter av all tid jag får med henne nu. Min älskade prinsessa. Bellis har också börjat skrittjobbas lite smått och får gå på gräs några timmar per dag nu (mer uppdatering om henne kommer i ett eget inlägg!), så på hästfronten går det väl ändå framåt. Sen saknar jag som fan att rida riktiga pass, att faktiskt träna, men det är långt, långt bort.

Babe har också kommit igång med att lägga in golvet i brygghuset efter att vi har renoverat grunden därinne. Det visade sig dock (som alltid?) vara mer jobb än han hade väntat sig och det var lite gnälligt, men nu är allt golv inne som kan läggas tillbaka (en sektion i byggnaden saknar lerbruk på toppen) och bra blev det!

Under påskhelgen blåstes alla eventuella utomhusplaner bort (bokstavligen...) då det kom en storm så kraftig att man trodde att hela huset skulle blåsa bort (det gjorde det inte). Däremot blåste en av våra häggar ned. Snyft, men det kunde varit värre. Typ att den hade hamnat i taket på huset eller i huvudet på nån.

Vi käkade en jävligt god middag på påskafton, trots storm. Här har vi huvudrätten (anka). Det var ungefär så mycket jag fick njuta av ledigheten, för resten av tiden lade jag framför datorn, hysteriskt skrivandes. Jag hade nämligen fått för mig att få in en forskningsartikel till en konferens som hade deadline på söndagen, vilket betydde att jag lade ca 12 timmar per dag i fem dagar tills artikeln äntligen var färdig och inskickad. Efter det maratonet har jag inte varit skitpigg direkt och nu har jag gått och blivit sjuk också. Men jag vet att det är ett pris jag får betala får så många dagars hyperfokus. Så nu är det bara att invänta domen den 25 maj!

Det fanns såklart en anledning till mitt vansinniga artikelskrivande. Nämligen... detta. Klart man sparar det bästa till sist. Jag har gått och tryckt ett tag på att ett av mina största mål i livet har gått i uppfyllelse - jag kan sedan den 1 april titulera mig som doktorand i informationsteknologi. WHAT! Yes. Yes! Äntligen säger jag bara. Jag har gått runt ända sedan tjänsten kom ut och haft en känsla av att någonstans kommer det att skita sig. Men icke. Nu har jag min drömtjänst inom mitt drömprojekt med den handledaren jag har velat ha i över sex år. Dreams do come true osv. Och om fem år är jag inte en vanlig sketen Miranda längre, nej nej, då är jag Dr Miranda Kedbäck, PhD. Så jävla sjukt. Hell to the fucking YEAH!

Och som att det inte räckte med bra nyheter så damp detta ned i inkorgen samma dag som jag började min nya tjänst. Vem skickar ens ut något sådant den FÖRSTA APRIL? Men det var inget skämt, nope. Så numera är jag också meriterad lärare. Helt galet. 

Jag hoppas att ni är taggade på att följa min doktorandresa från start, för nu jävlar kör vi!

Back to the 70s

Jag har äntligen gjort The Switch i garderoben. Alltså, jag har bytt ut min svarta vintergarderob mot min svarta sommargarderob. Inte för att jag har överdrivet mycket sommarkläder, min stil är inte precis... somrig. Men detta arbete innebär framförallt att jag har gått igenom alla lådor med kläder och sett vad fan det är som ligger där egentligen. Man hinner ju glömma på ett halvår. Grävde bland annat fram denna ikoniska tisha från min mormor och morfars musikaffär Musik-Eylis i Lidköping. Känns fint att jag har kvar denna nu när de inte finns kvar i livet längre. På med ett par flared Levis, platå-Martens och smala brillor så var man nästan tillbaka till 70-talet (var tvungen att lyssna på British Steel bara för det. Den är ju i alla fall inspelad på 70-talet). Har varit lite skeptisk till denna typ av look tidigare men det var nog fan en vibe ändå!

RACE REPORT - Hoka Torekov-Båstad 28k

Två veckor har gått och det är dags för årets första race report. Jag har varit förfärligt upptagen under mars och början av april (går in på varför i ett senare inlägg så stay tuned) men man kan väl summera min uppladdning inför loppet som helt okej, men långt ifrån optimal. Hela februari gick bort på grund av dunderinfluensan from hell och hela mars fick därför ägnas åt att försöka komma tillbaka till min träningsnivå i januari. Två långpass på ca 20 km fick jag till, men that's it. Inte mycket att hänga i granen när det är hela 28 km trail som ska springas. Jag är dessutom en person som är väldigt beroende av långa långpass innan loppen, det är som att kroppen har en jävla kilometerräknare: "Jaha minsann, nu ska vi tydligen springa längre än vi har gjort på en månad, det går då rakt inte för sig, dags att stänga ned butiken." Och nej, det hjälper inte att jag är ute lika lång tid som loppet tar att genomföra, kilometerna måste ha hamrats fram meter för meter i förberedelsefasen för att inte kroppen ska få en chock under själva loppet. Jag var därför helt inställd på att sista milen skulle bli jävlig. Men jag hade också bestämt mig för att ta loppet som ett träningspass, ingen maxning, ingen satsning, bara lugn söndagslöpning genom Bjärehalvön och lite gott och käka längst med vägen.  

Efter frukost på söndagsmorgonen tog vi bilen till Båstad för att åka buss tillbaka till Torekov, där starten var. Lördagens lopp (som jag sprang 2025) hade bjussat på riktigt pissigt väder med isregn och lera hela dagen lång. Vi var därför extra nöjda över att vakna upp på söndagen till strålande sol. Fram med glajjorna bara.

Här står jag och ser tuff ut i väntan på starten. Lite kyligt var det ändå, särskilt i vinden, så jackan fick vara på fram till startskottet gick.

Starten gick och banan tog oss direkt ut på det här fantastiska strandnära stenlandskapet på små stigar mellan buskar och mossa. Lukten av tång var stark och solen låg på. En helt fantastisk första mil! Jag höll igen och lyckades faktiskt hålla mig i zon 2, fast det var i överkant. Försökte att bara köra mitt race och inte bli stressad av de som sprang om. Kände ganska starkt att jag var nöjd över det beslutet när jag några kilometer in sprang på en kille som av blodförlusten att döma hade slagit ut halva sin tanduppsättning. Fy fan, trailrunning kan verkligen vara brutalt.

9 km in var det dags för den första smakstationen. Potatis- och purjolöksoppa med potatiskrisp. Otroligt gött med soppa faktiskt!

Detta + sportdryck blev mitt första mellanmål. När jag satt där och slevade soppa kom plötsligt Morsan farande. Hon hade dagen innan spontanköpt ett par räserskor (med kolfiberplatta) och jag tänkte att nu har hon fått skohybris och gått ut alldeles för hårt. Det var i alla fall dags för mig att knata vidare. 

Nästa smakstation kom efter ca 15 km och detta var nog banans tråkigaste del. Långa, sega uppförsbackar på asfalt är ju inte det bästa jag vet direkt. Men jag kände mig fortfarande pigg och körde på. Jag hade nu låtit pulsen gå upp något mer än planen, men det kändes fortfarande väldigt lugnt i zon 3. Inför denna smakstation hade jag fått ett litet skavsår på ena foten (jag sprang ju också i nästintill nya skor, så ska kanske inte blamea Morsans omdöme alltför mycket) så jag såg till att sätta på ett plåster innan jag sprang vidare. 

Ost! Kombucha! Två av mina favoritsaker i världen. Gudomligt gött var det. När jag precis skulle ge mig av kommer Morsan, IGEN! "Nu får du fan lugna dig" sa jag surt innan jag satte av mot den sista smakstationen. 

Vi kom in i ett område som kallas för Grevie backar, ett fantastiskt böljande landskap som i en annan årstid hade påmint om något från the Shire.

Detta måste ha varit banans högsta punkt? Det stod ingenting om det men det var 360 graders utsikt.

Innan vi lämnade det här landskapet sprang vi på en backig ås ganska länge, runt km 16-18. Här fick jag min sedvanliga dipp (kommer som ett brev på posten mellan km 15-20), men den blev faktiskt inte alls lika farlig som den brukar. Förmodligen för att jag inte hade gått ut lika hårt som jag brukar. Den som spar han har osv. Jag gick lite i de värsta backarna, släppte tillfälligt upp pulsen över 160 och sen var det bara att köra igen.

Innan vi nådde den sista smakstationen sprang vi genom en väldigt vacker barrskog. Det här underlaget var en dröm att springa på. Barrstigar ftw.

Sista smakstationen vid 21 km var på Lindegrens gårdar och bjöd på en tvärgod köttgryta. Här hade dock distansen börjat göra sig påmind och jag hade märkbart svårt att få i mig köttbitarna. Men buljongen däremot! Tänk om man hade kunnat få sig en köpp köttbuljong på alla vätskekontroller. 

Jag satt och chillade i solen en lite längre stund innan jag gav mig av mot mål. Men efter 300 meter fick jag snällt vända och kubba tillbaka. Luren hade jag visst förlagt på stationen. Duktigt, Aerime, duktigt.

Sträckan från sista smakstationen och till Båstad var otroligt fin och lättlöpt. Nu tillät jag mig att skruva upp ansträngningen lite och bara flyta på. Fantastisk känsla. 

Genom dessa skogar bar det av innan vi kom in i Båstad. Jag lade upp tempot på asfalten och benen gick av sig självt, kilometer efter kilometer. Va, den där väggen, den kommer ju aldrig? När ska det börja gå tungt? De där tankarna om att ge upp löpningen för gott? Hepp, de lyste med sin frånvaro. Pigg, stark, invincible. Plötsligt såg jag målområdet och stranden, spurtade i mål och fick min medalj om halsen. 

Jag plockade på mig glutenfri äpplekaka, bubbel och lite annat smått och gott och satte mig vid stranden och inväntade Morsan. Behövde dock inte vänta länge innan hon också kom sättandes. 

Här sprang alla trötta eller inte så trötta löpare i mål. Men sandlöpning kan ju fälla vilken krigare som helst.

Nöjd och glad med årets första medalj! Det jag tar med mig från loppet är hur mycket jag älskar att springa på Bjärehalvön, att det lönar sig tusenfalt att ta det lugnt i början och att min nivå nog är lite högre än jag trodde ändå. Fan, Hoka Torekov-Båstad Söndag, det här gjorde vi bra. Cya 2027! Nu blir det full gas mot SM, wroom wroom.