Aerime in white

En vit spetsklänning - kanske inte det mest on brand-plagget i min garderob. Inget som inte blir smashing med en harness, nätisar och platform boots dock (vad blir INTE smashing av det liksom). Förbered er dessutom på mer vitt, för nu har jag även lagt vantarna på en vit spetskjol. "Bakelse", kommenterade Morsan skeptiskt när hon såg den. Men nu är det så att jag har en kickass jävla idé för denna bakelse - tänk er stor svartvit bandtröja, lite bälten, boots och ja, där någonstans är vi hemma. Inspiration till detta tilltänkta mästerverk är kontot Mallasme på Instagram. Cred to you girlll. Men den kombon får ni se någon annan gång. Kan ju inte bomba på med vita outfits här från ingenstans, då tror ni väl att jag har gått och fått en psykos och blivit en basic bitch igen (inget fel med det, no hate, men det är verkligen inte jag). 

Btw! Vi har fått tummarna ur våra rumpor och bokat biljetter till Testament 1 augusti. Så jääävla kul! Så nu dunkas det Testament här på högsta volym i Anthons enorma högtalarsystem så hela byn får ta del av vår fantastiska musiksmak oavsett om de vill eller inte. Snällt va? Vi har också upptäckt att Testament är det band som faktiskt förenar min och Anthons musiksmak. Han är mer åt death metal-hållet annars (och gillar även massa metalcore-skräp) och ja, min musiksmak vet ni ju hur den är. Jag har aldrig riktigt reflekterat över saken men nu när jag lyssnar hör jag ju att Testament definitivt flörtar en hel del med death-genren - and I love it, av någon outgrundlig anledning. Så nu har vi alltså hittat vårt band. Tog bara tre år...

Wolf - Devil Seed (2014)

Jag har tänkt att införa en ny återkommande inläggstyp här på bloggen. Någon typ av månadens album, där jag alltså recenserar en platta, vad tror ni om det? Kan vara nysläpp eller en oldie, helt enkelt vad som faller mig in att sätta mig in i och lyssna på. En gemensam faktor behöver dock vara att det är nytt för MIG (även om plattan släpptes 1978...). Jag tänker att vi kan samordna denna premiär av Metal Album of the Month med den LP jag fick hem för några veckor sedan, nämligen Wolf's Devil Seed från 2014 (inte nytt, men åtminstone nyare än 1978). Den här recensionen skrev jag faktiskt 2024, men publicerade aldrig av någon anledning. Oh well. Min åsikt kvarstår definitivt såhär två år senare. Håll till godo!

____________________________________________________________

Jag är fullt medveten om att jag är mer än tio år för sent ute med att ge mig åsikt om Wolf's sjunde studioplatta Devil Seed. Jag är också medveten om att de har släppt två senare album (Feeding the Machine 2020 samt Shadowland 2022) och att jag kanske borde ha börjat där istället. Men nu bar det sig inte bättre än att jag råkade klicka igång Devil Seed på Spotify av något oklara skäl och redan efter andra-tredje lyssningen var helt fast. Såld. Hänförd. Betagen. Det här är en platta i absoluta världsklass som vi måste höra mer av, och mer om, punkt slut. Jag skulle djärvt vilja påstå att det är en av 2010-talets bästa plattor och då ska vi icke förglömma att Accept's hållkäften-comeback Blood of the Nations släpptes just 2010, bland flera andra riktigt tighta album. Det är med andra ord ingen fjuttig konkurrens, även om det inte är 1980-talet vi snackar om.

Devil Seed tar sig sin första ton med instrumentala Overture in C Shark, där bara namnets fyndighet gör en på gott humör. Den övergår på ett fantastiskt brutalt vis rakt in i nästa låt, när Shark Attack sparkar in dörren och gör entré. Detta har kommit att bli den mest kända låten från plattan och det är inte undra på. Den visar prov på hur jävla tighta Wolf är och vilken musikalisk kvalitet de gång på gång lyckas leverera i låtar som bara är ös, ös, ös. Jag kan till och med förlåta dem för det banala temat på texten (säkerligen en metafor ändå) när den nu är så välskriven, ämnet till trots. Nästkommande låt Skeleton Woman är inte fullt lika lättsmält men en riktigt musikalisk fullträff. I de lugnare partierna i låten får Niclas Stålvind verkligen visa prov på sitt röstregister, något som jag förvånas över inte sker oftare i Wolf's låtar med tanke på hur mycket djup det tillför här. 

I Devil Seed upplever jag att Wolf tar ut svängarna på ett helt annat sätt än tidigare. De experimenterar med ett annat sound och andra tekniker, vilket till slut födde fram denna mörka, melodiösa och ödesmättade platta som har en helt annan, djupare, mer hotfull stämning än tidigare. Detta framkommer om något i låten Dark Passenger, som är lugn och mörk som ett eko från underjorden. De har samtidigt inte på något vis tappat det som är Wolf, utan bara tagit det till en ny dimension. I låt efter låt levererar de sina karaktäristiska ösiga riff, det ena starkare än det andra. Riffmässigt kulminerar det i en återkommande passage i Back from the Grave som får håret på armarna att ställa sig i givakt. Här får man verkligen bevis på att det inte bara är åttiotalsgiganterna som kan skriva legendariska riff. 

Även om jag tycker att plattans storhet mer ligger i helheten à la Iron Maiden's tidiga konceptalbum så måste jag ändå lyfta låten I am Pain som en av plattans bästa låtmaterial. Texten - helt klart en av Niclas Stålvinds bästa hittills - är enkel, klar och relaterbar på ett sätt jag inte trodde var möjligt. Låten innehåller precis allt det jag gillar med Wolf: snabba riff, tempobyten, melodiösa slingor och en hejdundrande refräng. När det gäller plattans svagaste låt får jag ändå utse Frozen, som till skillnad från I am Pain's storhet mest blir repetitiv och tjatig. Jag kan inte exakt sätta fingret på vad det är som utgör skillnaden (I am Pain har ju trots allt också repetitiva inslag) men det är en fingertoppskänsla som gör att I am Pain balanserar rätt på knivseggen mellan genialitet och galenskap. Den något mer matta och mediokra Frozen blir emellertid snabbt glömd och förlåten när plattans sista låt, Killing Floor, rullar in. Låtens uppbyggnad för tankarna osökt till Ravenous (2009) sista spår, Blood Angel. Inte för att det gör det allra minsta. Jag har alltid tyckt att avslutningen på otroliga Ravenous verkligen cementerar den plattans storhet och konceptet fungerar precis lika fint i Devil Seed. 

Devil Seed har minst sagt gjort ett starkt avtryck. Jag kan bara summera detta med att jag lägger mig på marken och böjer min nacke inför denna utveckling av Wolf's sound och hoppas att deras senare releaser kommer att lämna mig lika hänförd som Devil Seed har gjort. 

Bästa låt: I am Pain

Betyg: 9/10

Enforcer mania

Ja! Okej. Jag är världens sämsta bloggare. Men jag har faktiskt skitmycket att göra. Har ni provat att doktorera på heltid, ha gård, två hästar, någon slags halvseriös löparsatsning OCH ha egen redovisningsfirma där 666 deklarationer ska göras på typ fyra dagar? Inte? Nä, då förstår jag att ni är oförstående över att bloggen inte prioriteras just nu. Jag har annars en jävla massa jag skulle vilja dela med mig av, men ett inlägg skrivs ju inte bara för att jag tänker det tyvärr... Oh well. Det blir väl tid för er med. Typ när jag går på semester (midsommar! It's closing in).

Tre saker i alla fall: 1) Imorgon åker jag till Chalmers och presenterar på pedagogisk konferens, 2) på söndag springer jag lopp och formen är nog inte så himla pjåkig trots allt, och 3) jag har fan blivit helt BESATT av Enforcer. Vad hände där liksom? Alltså, jag skrev ju om dem redan 2008 och tyckte de var bra och sådär, men på plattorna From Beyond och Nostalgia känner jag verkligen att de har hittat något alldeles särskilt. Något betydligt mer än "bra och sådär". En egen liten pärla som bara är deras. Recensioner kommer - vore synd att inte klämma ur mig något med tanke på att det är 100 % Enforcer i både min Marshall och mina lurar just nu. Sen är ju inte den gula tishan ovan (som jag klippte av) så jävla illa den heller. Matchar fint till sömmarna på mina docs och allt. Gult kanske inte är så fult ändå, trots att det rimmar.

Nä, nu blir det sängen och ladda för morgondagens runda bordssamtal, nighty night!

A burning ambition

Ja, nog finns det en burning ambition för Iron Maiden alltid. Jag har många gånger försökt förklara vad det är med Maiden som får mig att känna det där, vad det nu är, det som överstiger allt sunt förnuft och får mig att vilja spy, skrika, gråta och skratta, allt på samma gång. Det är konst som är så långt över "bra musik" att det befinner sig i ett annat universum. Jag upptäckte Maiden 2005 och sedan dess har inte mitt liv varit sig likt. Jag kan förstå att det är svårt att greppa. Jag förväntar mig inte förståelse. Men likväl är det så det är. Efter alla dessa år berör de mig fortfarande på ett sätt som inget annat kan. 

Igår var det alltså Sverigepremiär för dokumentären Burning Ambition, som utlovade ett mer utomståendeperspektiv på Maidens oerhörda karriär och historia. Jag och Anthon satt givetvis bänkade i biosalongen, men jag måste säga att jag besviken på Skövdes så kallade metalheads. Var var hypen? "Maiden, maiden, maiden!!!"? En halvfull salong med folk som satt snällt och väntade, som om det hade varit vilken film som helst. Fnys. Enda skillnaden var att det var några Maidentröjor bland biobesökarna. När jag var på premiären av Flight 666 i Göteborg vill jag minnas att det var lite mer uppståndelse i alla fall. Antingen har folk blivit mer blasé över lag, eller så är det något jävla fel på Skövde trots allt.

Filmen då. Det är naturligtvis svårt för mig, på ett sätt, att vara kritisk. Jag menar, hur skulle en dokumentär om Maiden någonsin kunna vara dålig? Det räcker ju med att de spelar Maidenlåtar i två timmar så är det fortfarande en bra dokumentär... Dokumentären har ett berättarperspektiv som utgår ifrån citat och intervjuer från bandmedlemmarna och deras närmaste (typ Rod Smallwood), samt ett gäng mer eller mindre kända fans. Den där biten med fansen tycker jag alltid att de kan skippa, i alla såna här sammanhang. Helt ärligt, jag skiter väl i om det är hemlösa eller kungen som också gillar Maiden? Den jag verkligen saknade en intervju ifrån var Eddies pappa Derek Riggs, så mycket som de tjatade om Eddie. Och då förstår ni säkert att de tjatade en hel del om Eddie, om till och med jag tröttnade. 

Overall var det en sevärd dokumentär. Förstås. Vi fick se visst material som kanske inte var så välkänt och jag uppskattade särskilt hur de lyfte fram Maidens betydelse för människorna bakom järnridån. Det var även intressant att se hur de porträtterade det fantastiska åttiotalet, när det kanske blev lite för mycket av framgången till slut, särskilt för Bruce då. De var även väldigt respektfulla mot Blaze Bayley-eran utan att försköna hur det faktiskt blev.  Samtidigt hade jag verkligen hoppats på en nördigare dokumentär. Nu är jag förstås väldigt biased, men de allra flesta vet väl om de stora dragen i Maidens historia, och det var bara de stora dragen vi fick se i Burning Ambition. Hemliga, hittills osläppta intervjuer från de olika erorna? Juicy details? Näpp. Burning Ambition är en folklig dokumentär som känns som att den snarare riktar sig till de som inte redan är helt frälsta, vilket blir ganska märkligt i mitt huvud. Vem försöker de övertyga? Oss med Maidentatueringar i publiken? 

Nå. Nog med klagosången. Jag fick lyssna på Maidenlåtar och Maidenintervjuer i två timmar. Vem är ledsen? Inte jag. 

Accept + Enforcer @ Filmstudion Göteborg

Nacken är förvisso fortfarande stelopererad såhär två dagar senare, men herrejävlar vilken kväll vi fick! Om jag hade höga förväntningar överträffades de med råge kan jag säga. If you weren't there... så har du missat nåt, sorry. Enforcer har jag lyssnat på mycket (förstås, de är ju Sveriges näst bästa band efter Wolf) men av någon outgrundlig anledning aldrig sett live tidigare (shame on you Aerime, men när jag var i svängen sist spelade de nog mest på festivaler om jag minns rätt). Så de var jag givetvis väldigt spänd på att få uppleva. Accept har jag sett en gång tidigare, i samband med att jag intervjuade Wolf Hoffman under deras turné med Blood of the Nations - och den spelningen lämnade mig definitivt med mersmak. Nu var det 50-årsjubileum, med massor av hits från de gågna åren fick man förmoda. Anyway - vi tar det från början. 

Jag och Anthon tog bilen till Göteborg och Lindholmen och var givetvis tvungna att grunda med en rejäl platta sushi väl på plats. Gött som fan var det. 

Dagens look från Filmstudion. Provade en ny vågtång i håret dagen till ära och den sparkade rumpa. 

Jag stod och sörplade på mitt vinglas i lugn och ro när jag plötsligt hörde ett bröl från den delen av lokalen där själva spelningen skulle äga rum. Vad fan, två minuter FÖRE utsatt tid?! Det har väl aldrig skett i mannaminne? Det brukar, det SKA vara minst en kvart sent?? Halvsprang med vinet i näven och kastade mig fram till front rowen där Enforcer redan hade tagit ton med Destroyer. 

Såhär. Ljudet var lågt - men det är också det enda negativa man kan säga om Enforcers framträdande. Vilka fullblodsproffs de är. Jag får nog ändå lov att påstå att jag njöt varenda sekund. Undying Evil och Unshackle Me var fantastiskt att få ha upplevt live, men det bästa av allt var nog ändå Midnight Vice. Märkligt ändå, att det kan bli sådär när det är live - Midnight Vice är inte min favorit studio, och inte heller bäst på Diamonds (det är såklart Walk with Me, detta mästerverk). Men helvete vad ösig just den låten var i söndags. Låtarna i lite högre tempo kom också verkligen fram och man kände riktigt hur lokalen vibrerade av ursinnig energi, som taget från 1981. Jag är också väldigt positivt överraskad av frontmannen och grundaren Olof Wikstrands pipa, som jag emellanåt har tyckt kunnat låta lite tunn studio (jämfört med giganterna alltså!). Men live uppfattade jag precis det där trycket och kraften som krävs för att hans stora register skulle komma till sin rätt. Va? Om jag var nöjd? Jag var skitnöjd. Och 45 minuter var på tok för jävla kort.

Efter sista låten förkunnade Olof att de skulle sälja lite merch utanför konsertlokalen och sedan klev de helt sonika av scenen. Men hallå? Inga plektrum? Trumpinnar? Svettband? Badbollar? Paraplyn? Nä, inte en enda pinal slängdes ut till den hungrande publiken. Efter en kisspaus gick jag fram till dem vid merchbordet och sa surt "jaha, var är mitt plektrum?", varpå Olof fiskade fram ett ur fickan. Det kanske är så man får göra numera för att få tag på sin konsertmemorabilia. Nya tider osv. 

Vi stod och tjötade ett bra tag med Enforcer och plötsligt hör vi Balls to the Wall - men det är ju Udo som sjunger? De har väl inte börjat? Eller va? En andra gång fick jag och Anthon kubba genom lokalen för att upptäcka att Accept redan var i full blås med Restless and Wild och vi hade således missat både Metal Heart och Teutonic Terror - vad fan...! 

Utöver det lilla missödet var det en helt amazing spelning. Enforcer hade verkligen satt upp ribban högt för Accept, men det var inget som bekymrade de där tyskarna. Något som slog mig under spelningen var att de har oerhört många svinbra och dessutom välkända låtar - motsatsen till en one hit wonder, med andra ord. Varenda låt de spelade hade platsat i extranumret om ni förstår vad jag menar. Jag hade tjuvkikat lite på tidigare setlists (därav att jag visste att vi hade missat två...) och var förbannat taggad på alla låtar, men lite besviken på att Neon Nights inte verkade vara med. Förstå då min totala lycka när Wolf Hoffman kliver fram, river av ett solo och sedan sätter introt till just Neon Nights. Ahhh!

Jag är imponerad över vilken energi de levererade under hela setet från start till mål (som vilka trettioåringar som helst. Inte kan man tro att de närmar sig/har passerat 70-sträcket!). Och på tal om att ha passerat 70-sträcket - jag har sagt det förr, men det tål att sägas igen. Mark Tornillo, vilken jävla stjärna. Han klev på inför inspelningen av den fantastiska plattan Blood of the Nations 2010 och visade redan då att Accept inte står och faller med Udo Dirkschneider, men att nu få höra honom köra 95 % låtar från Udo-tiden och göra det så jävla bra, det var en upplevelse i sig. Jag har nog inte varit med om något annat band som har kunnat plocka in en ny sångare som både lyckas leverera något eget, något unikt, samtidigt som det verkligen är i linje med bandets sound, kärna och själ. Hatten av för Mark!

Bästa låt för kvällen måste nog vara Up to the Limit. Utöver de hysteriska stämningshöjarna i extranumret då, förstås. Det är något särskilt att stå och skrika, hoppa och skråla "faaaaast as a shaaaaark!!!" samtidigt som en gigantisk uppblåsbar haj turnerar runt på publikhavet. Nä, jag har helt klart svårt att bestämma mig. Det var otroligt från början till slut. Period. Frågan är om denna spelning inte toppar den i Fryshuset 2011? Nu är mitt minne kasst, men om det är så så har de alltså gjort det omöjliga i att lyckas bli bättre (!) på över 15 år. Vansinne. Ja, inte fan är Accept redo för pension än i alla fall, ska det vara såhär har de bara börjat. 50 år till vill vi ha, minst!

Morgonen därpå, när jag satt på hotellet och drack dagens första köpp, hände det sjukaste. En man kom fram till mig och sa att han har filmat och tagit bilder för Accepts räkning under gårdagen och lagt märke till mig i publiken (jag såg någon med en kamera på scenen vid några tillfällen, så det måste ha varit han då). Men eftersom jag verkade vara ett sånt fan tyckte han att jag skulle ha detta - gårdagens setlist och Martin Motniks plektrum!!! Snälla nån, hur gulligt? Vilken jävla legend, vem det nu var. Så nu får ni hålla utkik efter ett tvåfärgat headbangande hårburr på Accepts sociala medier.

Utöver setlisten och plektrumet ovan blev detta kvällens fångst. Älskar när banden har med sig patches till merchförsäljningen.

Ja, vad finns det mer att säga? Jag låter denna hyllning till två fantastiska band tala för sig själv, och på fucking återseende. 
 

Watcher @ Sockerfabriken

I lördags gjorde jag något som jag inte har gjort på säkert 15 år - nämligen släpa min feta röv utanför kommungränsen för att lyssna på band som inte är på Europaturné och vars konsertbiljetter inte kostar en halv månadslön. Ja, förutom Wolf då, men det är ju för att alla är för korkade för att inse deras världsherravälde. På tal om Wolf så ägde faktiskt lördagens spelning rum i samma lokaler som första och enda gången jag har sett dem, nämligen på Sockerbruket i Lidköping. Men nu var det inte Wolf, utan heavy metalbandet Watcher som skulle bevittnas, upplevas, avnjutas och överlevas (nåja). Fenomenet Watcher kom till min kännedom under någon av de långa timmarna i tatueringsstudion (ganska givet då Max är gitarrist i bandet) och efter några genomlyssningar kunde jag konstatera att det absolut var min cup of tea. Jag klagade över att de bara hade spelningar i långtbortistan, typ Stockholm, men så blev det klart att de skulle spela i Lidköping. Och dit kan man ju ta sig, kan man tycka. Sagt och gjort. De var sist ut av fyra band och det dröjde något förfärligt innan de äntligen kom upp på scenen, och småsjuk och nykter som jag var hade tant börjat längta hem till sängen. Men den som väntar på något gott, right?

En sak kan vi konstatera. Watcher levererade och jag är inte det minsta ledsen för att jag inte drog hem till kudden. De har hittat något eget, en ösig, obönhörlig heavy metal som inte ber om ursäkt för sig. När jag gick på upptäcktsfärd på deras Spotify fastnade jag i synnerhet för den senaste EP:n Chains of Crystal, och det åsikten ändrades inte av att få höra låtarna framförda live. Låtarna Avenger of the Lightning Flash, Beneath the Burning Skies och Raider of the Silver Moon (särskilt den sistnämnda!) var konsertens klaraste ljuspunkter och urskilde sig en del från den övriga setlisten. Det är ett faktum att tempobyten, ösiga riff och längre melodiska, instrumentala stycken verkligen gör sig i Watchers tappning. Man kan bara hoppas att de fortsätter på det spåret i kommande låtskrivande. Sedan måste jag också tillägga att det verkligen tillförde till soundet och trycket att ytterligare en gitarrist har tillkommit, dessutom i form av Timmy Lindgren (även han ex-Ferocious Imps - fatta min chock när han plötsligt dök upp där, hade helt glömt bort att Max hade nämnt att han också hade joinat Watcher). Duon Max Warnby och Timmy Lindgren på gitarr skojar man inte bort, så mycket kan jag säga - det gjorde man inte för 16 år sedan och det gjorde man verkligen inte denna kväll heller. 

Nå. Nog med hyllningar. Jag har trots allt en skeptisk och dömande personlighet, vore ju synd att inte leva upp till det ryktet. Så vad saknade jag? Som den (ex?) basist jag är, med Steve Harris som största förebild, hade jag väntat mig mer av basen. Nu säger jag inte att basisten gjorde ett dåligt jobb, men jag saknade det där distade, smattrande basspelandet som sparkar undan benen på leadgitarren och kör sitt eget race. Jag är dessutom övertygad om att det hade tillfört mycket till soundet, särskilt till låtarna på Chains of Crystal. Sen en sak till. Sångaren och frontmannen Viktor Gustafsson är onekligen oerhört begåvad, men om jag ska vara helt ärligt hade jag velat höra mer av den talangen. Det hade varit intressant att få höra honom utforska sin röst mer i ett större register, och varför snåla så på de isande falsettskriken? Nu är det absolut bra. Men det mesta är också inom samma comfortzone, och sången tar mycket plats, särskilt många av de äldre låtarna. Och för att det ska gå från "bra" till hårrysande förbannat jävla bgofurgfievdlf-bra måste nog Watcher balansera Viktors röst med annat som också behöver få plats. 

Summa summarum - en jävligt bra insats av Watcher, min nyfikenhet är oåterkalleligt väckt och jag väntar på mer. 

Här kommer lite bilder från kvällen, enjoy!

Jag och Anthon började med pizza på Italia. Måste vara enda vettiga pizzan i Skaraborg för oss stackars glutenfria människor? Borde åka hit oftare. 

Anthon blev grinig för att hans öl var upphälld med skummet upp till strecket på glaset (och inte själva ölen alltså). Hahaha, han fick kanske en tredjedels bärs, stackarn. Men sen fick han en helt ny och ordningen återställdes. 

Dagens look. Bestämde oss för att åka när det var en halvtimme kvar och jag kom på att håret akut behövde tvättas. Enkel outfit därav. Men med den där jackan behövs inte så mycket mer.

Mycket väntande, som sagt. Här med dagens 699425:e alkoholfria Briska.

Vi gick vilse i Sockerbruket och hittade en selfie-spegel.

Hallå, Watcher, where are you?

Där! Där var ni ju. Förbannat bra jobbat grabbar, vi ses snart igen!

50 years of metal!

Accept till Sverige! Yes! Ni som var med när det begav sig kanske minns att jag såg Accept i Stockholm 2011 under deras turné med den fantastiska plattan Blood of the Nations (2010). Då intervjuade jag även Wolf Hoffman och bara det var ju en sinnessjuk upplevelse. Efter det har jag verkligen velat se dem igen. När Accept annonserade att de skulle komma till Sverige under hösten 2024 bokade jag därför genast biljetter till Göteborgsspelningen... bara för att inse att de även hade släppt biljetter till en konsert i Skövde. I Skövde! Min lilla pluttiga hemstad, vad i helvete? Jag såg med andra ord fram emot detta på ett osunt sätt. Och vad fan händer? Veckan före drabbas jag av en influensa from hell. Med tillhörande bihåleinflammation. Jag hade feber, jag kunde inte få ur mig ett ljud och det sprutade gult snor ur ena näsborren. Det gick bara inte. Både spelningarna brann inne och ni kan ju gissa hur mitt humör lyfte av detta. 

Men nu får jag alltså förhoppningsvis en revansch på hösten 2024. Accept firar 50 år i branschen genom att bland annat göra två konserter i Sverige i början av maj 2026 och gissa vem som kommer att be there? Jo, jag. Ha! Det gjorde ju inte precis saken sämre att fucking ENFORCER är förband, jag som aldrig har sett dem innan (hur jag nu har lyckats undvika det). Det är nästan lite oklart vilka jag ser fram emot mest att se om jag ska vara ärlig. Helvete vad taggad jag är! Biljetter är bokade till 2/5 i Götet och jag har avsagt mig alla eventuella influensautbrott på förhand denna gång. Ses vi där?

The last studio album of Megadeth...

Jag måste erkänna att jag inte har hängt med överdrivet mycket i Megadeth's havanden och göranden efter släppet av Endgame (2009). Men nu är det alltså slut. De ska lägga ner verksamheten för gott. De avslutar sin karriär med ett självbetitlat studioalbum med tillhörande farewell tour. Albumet släpps 23 januari och här har ni en som kommer hänga på låset (nåväl, på Spotify i alla fall) denna dag. Nej, jag kommer inte att lyssna på de släppta singlarna före. Visst. Jag har många plattor att ta igen. Fyra plattor, to be exact. Men skitsamma. Vem har sagt att man måste lyssna i kronologisk ordning? Utan att riktigt veta hur de har låtit de senaste femton åren får jag ändå säga att jag har en del förväntningar. Detta ska ju vara Megadeth, själva kärnan i det som är dem. Det sista kapitlet. Det måste ju bara bli episkt, eller hur?

Är det någon som kommer ihåg min panik inför att Maiden skulle släppa The Final Frontier (2010)? I någon intervju på 80-talet hade Steve Harris sagt att de skulle släppa 15 studioalbum, punkt slut. När jag upptäckte Maiden då jag var tolv (!) år gammal hade de släppt 14 album (det senaste var då A Matter of Life and Death, 2006). Då det närmade sig release av det femtonde albumet var jag så ledsen över att det skulle bli det sista. När vi senare fick reda på titeln tyckte jag att saken var klappat och klart - detta skulle verkligen bli det sista albumet. De släppte plattan, min besvikelse var monumental och jag tappade allt hopp om mänskligheten (åtminstone musikvärlden). För helt ärligt... Final Frontier sög. Och efter detta påstådda sista album har de alltså släppt två till plattor. 

Med det sagt känner jag mig inte helt övertygad om att detta verkligen blir Megadeth's sista album. Eller deras sista turné. Den som lever får se. Det hade i alla fall varit kul att få se den där rödhåriga amerikanen live igen innan han drar sig tillbaka för gott.

>> Now playing: Megadeth - Into the Lungs of Hell

Det här med att göra avkall på sina principer

Jag har en fråga till er. Hur långt ska man egentligen sjunka för att göra sin sambo glad? Hur stort avkall förväntas man göra på sina egna principer för husfridens skull? Eller ja, friden hade nog varit intakt oavsett, men vilka skyldigheter har man egentligen? Rent moraliskt? Hmm, det där blev ju per definition fyra frågor, men ni fattar vad jag menar.

Låt mig först klargöra en sak. Jag och Anthon är väldigt lika. I mycket. Detta gäller även vår musiksmak - DELVIS. Vi lyssnar båda två på hårdrock. Vi har många band som vi uppskattar gemensamt. Han lyssnar givetvis på Maiden (hur skulle jag kunna vara sambo med någon som inte lyssnar på Maiden?) och annan bra skit, MEN. Sen så finns det där andra som han också gillar. 

Nu kommer ni att tycka att jag överdriver. Det kunde ha varit värre, kommer ni att tänka. Det kunde ha varit Håkan Hellström. I det hade jag hållit med er, för absolut ingenting på denna jord kan låta värre än Håkan Hellström. Men även om det hade kunnat vara värre är det ändå illa. Det handlar trots allt om att detta är min sambos favoritband. Som han aldrig har sett live tidigare. Nu har detta band annonserat att de kommer att göra en spelning i Sverige under 2026 och Anthon kom hoppfullt till mig för ett tag sedan och undrade om vi inte skulle köpa biljetter. 

Det är inte det att jag inte har försökt, för det har jag. Åtminstone vid ett antal tillfällen. Men jag förstår mig helt enkelt inte på storheten. Jag hör inte det andra hör. Visst, det finns komponenter som borde tilltala mig, rent teoretiskt. Det är hårt. Det är melodiskt. Men det låter ju för fan som att sångaren spyr en i örat? Är det trevligt? Nej. Det är det inte. Och soundet är för modernt för mig. Det mesta som inte är 80-talsbös (eller ska efterlikna 80-talsbös) är förvisso för modernt för mig, men det här... det GÅR JU INTE ATT LYSSNA PÅ. Så hur ska jag stå ut en hel konsert? Jag fattar ju att jag borde ställa upp. Men... men... äh, jag ger upp. Jag har inga fler argument.

Vem fan vet. Jag kanske blir helt såld och gör en totalomvändning om jag väl ser dem live. Vad tror ni?

>>Now playing: Inte In Flames i alla fall

Beast in Black @ Partille Arena

Det har nog framgått att jag inte är en sån där härlig, öppen människa som tar till sig ny musik till höger och vänster. I många, många år cirkulerade Iron Maiden, Megadeth, Judas Priest och Wolf i mina hörlurar. Japp, endast dessa fyra band. Nej, det är inte en överdrift. Jag försökte till och från dra på något obekant, men det slutade alltid med att jag tröttnade efter en halv låt och startade Rust in Peace igen. Även om det andra inte var dåligt (ibland var det faktiskt till och med bra) så var det ändå inte samma sak. Inte lika bra. Och varför ska jag då lyssna på något som inte får mig att känna så mycket, endast på grund av vadå? Variation? För vems skull? Nej tack. 

Tro nu inte att mina gamla beteenden har ändrats, för det har de definitivt inte. Detta handlar snarare om en Spotify-relaterad happy coincidence. Nuförtiden råkar man ju ut för rekommendationer när man har lyssnat på en låt eller platta. I 9,9 fall av 10 fnyser jag ytterst irriterat, rycker åt mig telefonen, avbryter låten som Spotify så vänligt har föreslagit för mig och byter till något bättre. Men en dag i december 2023 var det annorlunda. Plötsligt inföll sig den där 0,1:a gången av 10. Det var något som inte liknade något annat jag hade hört förut. Speedad powermetal, en jävla kraftvåg som golvade mig, en sångare med register utom denna värld, och plötsligt... synt? Något elektroniskt, mitt i allt. Eh, va? Jag fattade ingenting. Men min nyfikenhet var definitivt väckt, mot alla odds.

Låten visade sig vara Blood of a Lion och bandet visade sig vara Beast in Black. Detta finska band som glatt blandar power/heavy metal med 80-talspop. Ja, du läste rätt. Lyssna om du inte tror mig. En bekant sa föraktfullt att det är "schlagermetal", och må så vara, men då är det ta mig fan den bästa schlagermetal jag har hört i hela mitt 32-åriga liv. Hejdå Lordi, ni har blivit brädade av era egna landsmän! Beast in Black har bara funnits i tio år, vilket gör att de får räknas som närmast nyfödda, och har klämt ur sig tre studioalbum hittills. Samtliga håller, enligt mig, precis lika hög kvalitet. Efter min upptäckt ägnat nästan all vaken tid (nåja, åtminstone samtliga löprundor) åt att tjata sönder dessa tre stackars album, men än är jag inte less. När jag i våras fick nys om att de skulle agera förband åt Helloween på Partille Arena var jag inte sen att köpa biljetter. 

Dagen för konserten kom och min stackars sambo Anthon vaknade upp med världens mancold. När han satt invirad i en filt och snörvlade i soffan såg jag för mitt inre hur kvällen jag hade sett fram emot så länge föll i bitar. Men så kände jag att nä, inte fan ska jag sitta hemma när Beast in Black kommer till Sverige och jag dessutom har biljetter. Skit i Helloween då. Sorry guys, men det var ändå Beast in Black jag helst ville se. Så jag förkunnade att jag skulle ta bilen till Partille, se förbandet och sen dra hem. Själv. Men då kände morsan, som också bor här på gården, att hon ville haka på. Sagt och gjort. Vi begav oss till Partille arena (två timmar i bil enkel resa, men vad gör man inte), köpte proteinchips och ställde oss för att invänta konsertens början. 

Taggade som FAN! Måste ändå säga att mina horns ser lite mer naturliga ut än Morsans, hahaha

Jag har aldrig varit på Partille Arena förut, men det var verkligen en trevlig överraskning. Lokalen var precis lagom stor - tillräckligt stor för att kännas som en arena, men inte så stor att det inte kändes som att man kom nära scenen. Nu hade ju i och för sig Helloween propsat på Golden Circle, vilket jag inte fattade förrän jag kom dit och blev nekad inträde till de innersta gemaken. Jag surade en stund över det, men när Beast in Black klev på glömde jag bort att vara grinig. 

Spelningen var bra. Riktigt bra. De hade verkligen maxat sina 45 minuter. Det bidrog förstås att det verkade vara oproportionerligt många Beast in Black-fans på plats, av tröjorna och entusiasmen att döma. Jag är inte riktigt van vid detta på förband annars; publiken brukar mest bestå av människor som uttråkat inväntar huvudakten. Men inte nu minsann. "Beast in Black! Beast in Black!" skanderade vi i kör mellan låtarna. Frontmannen Yannis Papadopoulos hade ett sätt att ta in scenen på som kändes bekant, men det var inte förrän Morsan sa det som jag insåg att det för fan är Freddie Mercury han liknar, något i utstrålningen. Väldigt bra, med andra ord. 

Det enda jag tyckte var trist var att de inte hade lejt in någon person att köra synten live. Om jag nu ska klaga på något, alltså. I och med att synten är så karaktäristisk för dem som band tyckte jag faktiskt inte att syntpartierna gjorde sig särskilt bra playback. Visst, jag fattar att inte Anton Kabanen kan dela på sig och köra både gitarr och keyboard, men vad fan, hyr in en snubba eller snubbe som kör det live då så är problemet löst. Exempelvis One Night in Tokyo vill jag verkligen höra med 100 % liveframträdande. Nästa gång, alltså. 

Fick inte upp telefonen för en enda bild på konserten, men backdropen fick jag i alla fall med. Bra där, Aerime...

Yannis avslutade med att förkunna att de redan nu har nya Sverigedatum för turné under 2026, och inte bara det - nästa gång kommer de att headlina. De kör nämligen en New Album Release Tour under 2026, vilket betyder att jag har både en ny platta OCH en fullängdskonsert att se fram emot nästa år. YAS! Konserten tog slut, alldeles för snabbt, och vi smet ut för att få i oss någon mat innan det bar av hemåt igen.

Var mkt nöjd med mina naglar denna afton. Eller ja, de sitter ju en månad, men ni fattar vad jag menar. 

Hamnade på någon typ italiensk trattoria i Partille. I Partille liksom. Men maten var skitgod, de kunde ordna glutenfri pasta och ja, vad mer kan man begära? Personalen gav oss dock konstiga blickar när vi kom in, precis innan stängning i full hårdrocksmunering: "öh, är inte den där konserten NU?" De hade tydligen haft fullproppat med Helloweenfans några timmar tidigare.

All in all, en jävligt bra kväll, och 45 minuter Beast in Black var definitivt värt fyra timmar i bil. See you guys in Gothenburg 2026!

Manowar på Cirkus!

Här ligger man och slöscrollar konsertbiljetter utan något större engagemang när plötsligt Manowar dyker upp i listan över konserter i Sverige 2025. Say WHAT?! Gissa vem som flög upp ur sängen i pur förvåning. Och inte nog med det, de ska dessutom spela på Cirkus i Stockholm. Jag har aldrig sett Manowar och jag har aldrig varit på en konsert på Cirkus, men efter att Google tjänstvilligt berättat för mig att Cirkus endast tar in 1650 (!) personer behövde jag inte veta mer för att förstå att detta blir årets jävla spelning. Jämför liksom när Maiden fyller Ullevi på 55 000 pers - visst, det är oerhört mäktigt på ett helt annat sätt, men ingenting går upp emot små, intima spelningar i min värld. Man ser allt, man hör allt och det är något nästintill overkligt med att vara så nära den musik som har betytt så mycket för en under så många år. 

Något som jag däremot fick backa på är en av mina vanligtvis mycket fasta principer när det gäller konserter. Cirkus är, om jag har förstått det hela rätt, en lokal för primärt sittande gäster. Den överhängande majoriteten av de 1650 platserna är alltså sittplatser. Efter en stunds grävande hittade jag faktiskt ståplatsbiljetter till de, vadå, 30 (?) ståplatserna - för det nätta priset av 3 600 riksdaler styck. Ehm. Jag vet att det brukar vara rätt saftiga priser på biljetterna till Manowar, men det där var lite väl tilltaget för att jag skulle slänga mig på Köp nu-knappen. Men visst, hade det varit Maiden som hade spelat en sån pyttekonsert hade jag glatt betalat både 5 och 15 000 för en ståplats, så jag fattar väl grejen för de mest die hard fansen. Istället blev det nu bra sittplatser på rad 8, nära mixerbordet och inklusive middag i restaurangen två timmar före konserten. Vilket pensionärsupplägg... jag får väl skylla på att jag har blivit gammal. 

Det ska i alla fall bli jävligt sjukt att äntligen få se Manowar live, få höra Eric Adams pipa och uppleva Joey DeMaios sinnessjuka basspelande - ja, för oss basister har han nästintill gudastatus. Jag har ju inte riktigt hängt med här de senaste åren, så jag fick mig en smärre chock när jag såg anledningen till att Karl Logan inte längre lirar med Manowar. Fem och ett halvt år i finkan för barnpornografibrott... Fräscht. Kände direkt att det kanske inte gjorde så mycket att de fimpade honom från bandet. 

We're warriors, warriors of the world!

A new beginning

Jag skulle ljuga om jag påstod att detta inte kändes jävligt sjukt. Det har gått närmare 13 år sedan jag fimpade min tidigare hårdrocksblogg, slutade gymnasiet och gav mig ut i vuxenlivet. Såhär i efterhand känns det helt otroligt att jag bloggade kontinuerligt mellan 2008 och 2011, jag menar, hur länge brukar en ADHD-hjärna hålla liv i sina storslagna projekt och sprudlande kreativa idéer, fyra dagar max? Bloggmässigt kantades förvisso eftermälet efter Aerime (som även den ursprungliga bloggen hette, efter mitt egenpåhittade internetnick) av ett slags förvirrat kaos med uppemot tio olika bloggar i olika genrer. Ingen av bloggarna flög någon längre tid och jag tröttnade snabbt. Inte ens jag själv hängde väl med i svängarna.

Ni som är snabba med huvudräkningen har förstått att jag inte är sjutton längre (thank God), utan hela 31 vintrar gammal. Mitt liv ser av förklarliga skäl väldigt annorlunda ut och en jävla massa vatten har flutit under broarna sedan vi hördes sist. Det blir rätt komplicerat att försöka sammanfatta 13 år av ens liv, under ganska viktiga och turbulenta år dessutom, så jag tycker att vi helt enkelt skiter i det. Varför jag kom ut bloggsvängen och faktiskt lämnade hela hårdrocksvärlden under ett antal år kan vi diskutera någon annan gång. Framför en lägereld över en bärs, kanske. 

Något som inte har förändrats sedan 2011 är min bottenlösa kärlek för musiken, heavy metal och Iron Maiden. Nej, jag tröttnar aldrig, och ja, Maiden är fortfarande mitt mest frekvent spelade band enligt Spotify Wrapped. Jag håller som bäst på att nyupptäcka alla gamla band, utforska nysläppta plattor jag har missat under mina år under en sten och hitta tillbaka till konsertscenen. Förra helgen fick jag äntligen se mina älskade Wolf (ni vet, Sveriges bästa band? Den som säger emot får stryk) och trots spöregn, dålig mixning och en i ärlighetens namn rätt sorglig publik var det helt magiskt. Efteråt kände jag att jag hade velat skriva av mig om konserten, få ur mig alla bubblande känslor - och vad passar då bättre än att genom arkeologisk utgrävning borsta fram sin gamla blogg ur jord och damm? 

Den här bloggen är mer än bara Aerime som ni känner till mig - det är Aerime 2.0. Eller 6.66. Ni kommer att få hänga med i mitt liv som numera vuxen, mina tankar och åsikter, få ta del av musik jag älskar och musik jag hatar, hänga med på konserter och albumrecensioner och givetvis även en hel del stil, kläder och outfits för nej, jag har inte börjat klä mig som en tant än, min ålder till trots. Jag har inte slutat spela bas och gamla Bettan (remember her?) hänger fortfarande med. Jag äger en gård som jag håller på att renovera (ganska metal om jag får säga det själv) och även om jag har ett (faktiskt två, om vi ska vara helt korrekta) jobb så har jag inte klippt mig och inte heller slutat leva mitt liv i hårdrockens tecken. Är du ett metalhead så är det en livsstil och en stor del av din identitet. Det står inpräntat i mitt DNA och ränderna går faktiskt aldrig ur zebran. 

Är ni redo eller?! För det är jag. Som fan. Nu jävlar kör vi!