Det har nog framgått att jag inte är en sån där härlig, öppen människa som tar till sig ny musik till höger och vänster. I många, många år cirkulerade Iron Maiden, Megadeth, Judas Priest och Wolf i mina hörlurar. Japp, endast dessa fyra band. Nej, det är inte en överdrift. Jag försökte till och från dra på något obekant, men det slutade alltid med att jag tröttnade efter en halv låt och startade Rust in Peace igen. Även om det andra inte var dåligt (ibland var det faktiskt till och med bra) så var det ändå inte samma sak. Inte lika bra. Och varför ska jag då lyssna på något som inte får mig att känna så mycket, endast på grund av vadå? Variation? För vems skull? Nej tack.
Tro nu inte att mina gamla beteenden har ändrats, för det har de definitivt inte. Detta handlar snarare om en Spotify-relaterad happy coincidence. Nuförtiden råkar man ju ut för rekommendationer när man har lyssnat på en låt eller platta. I 9,9 fall av 10 fnyser jag ytterst irriterat, rycker åt mig telefonen, avbryter låten som Spotify så vänligt har föreslagit för mig och byter till något bättre. Men en dag i december 2023 var det annorlunda. Plötsligt inföll sig den där 0,1:a gången av 10. Det var något som inte liknade något annat jag hade hört förut. Speedad powermetal, en jävla kraftvåg som golvade mig, en sångare med register utom denna värld, och plötsligt... synt? Något elektroniskt, mitt i allt. Eh, va? Jag fattade ingenting. Men min nyfikenhet var definitivt väckt, mot alla odds.
Låten visade sig vara Blood of a Lion och bandet visade sig vara Beast in Black. Detta finska band som glatt blandar power/heavy metal med 80-talspop. Ja, du läste rätt. Lyssna om du inte tror mig. En bekant sa föraktfullt att det är "schlagermetal", och må så vara, men då är det ta mig fan den bästa schlagermetal jag har hört i hela mitt 32-åriga liv. Hejdå Lordi, ni har blivit brädade av era egna landsmän! Beast in Black har bara funnits i tio år, vilket gör att de får räknas som närmast nyfödda, och har klämt ur sig tre studioalbum hittills. Samtliga håller, enligt mig, precis lika hög kvalitet. Efter min upptäckt ägnat nästan all vaken tid (nåja, åtminstone samtliga löprundor) åt att tjata sönder dessa tre stackars album, men än är jag inte less. När jag i våras fick nys om att de skulle agera förband åt Helloween på Partille Arena var jag inte sen att köpa biljetter.
Dagen för konserten kom och min stackars sambo Anthon vaknade upp med världens mancold. När han satt invirad i en filt och snörvlade i soffan såg jag för mitt inre hur kvällen jag hade sett fram emot så länge föll i bitar. Men så kände jag att nä, inte fan ska jag sitta hemma när Beast in Black kommer till Sverige och jag dessutom har biljetter. Skit i Helloween då. Sorry guys, men det var ändå Beast in Black jag helst ville se. Så jag förkunnade att jag skulle ta bilen till Partille, se förbandet och sen dra hem. Själv. Men då kände morsan, som också bor här på gården, att hon ville haka på. Sagt och gjort. Vi begav oss till Partille arena (två timmar i bil enkel resa, men vad gör man inte), köpte proteinchips och ställde oss för att invänta konsertens början.
Taggade som FAN! Måste ändå säga att mina horns ser lite mer naturliga ut än Morsans, hahaha
Jag har aldrig varit på Partille Arena förut, men det var verkligen en trevlig överraskning. Lokalen var precis lagom stor - tillräckligt stor för att kännas som en arena, men inte så stor att det inte kändes som att man kom nära scenen. Nu hade ju i och för sig Helloween propsat på Golden Circle, vilket jag inte fattade förrän jag kom dit och blev nekad inträde till de innersta gemaken. Jag surade en stund över det, men när Beast in Black klev på glömde jag bort att vara grinig.
Spelningen var bra. Riktigt bra. De hade verkligen maxat sina 45 minuter. Det bidrog förstås att det verkade vara oproportionerligt många Beast in Black-fans på plats, av tröjorna och entusiasmen att döma. Jag är inte riktigt van vid detta på förband annars; publiken brukar mest bestå av människor som uttråkat inväntar huvudakten. Men inte nu minsann. "Beast in Black! Beast in Black!" skanderade vi i kör mellan låtarna. Frontmannen Yannis Papadopoulos hade ett sätt att ta in scenen på som kändes bekant, men det var inte förrän Morsan sa det som jag insåg att det för fan är Freddie Mercury han liknar, något i utstrålningen. Väldigt bra, med andra ord.
Det enda jag tyckte var trist var att de inte hade lejt in någon person att köra synten live. Om jag nu ska klaga på något, alltså. I och med att synten är så karaktäristisk för dem som band tyckte jag faktiskt inte att syntpartierna gjorde sig särskilt bra playback. Visst, jag fattar att inte Anton Kabanen kan dela på sig och köra både gitarr och keyboard, men vad fan, hyr in en snubba eller snubbe som kör det live då så är problemet löst. Exempelvis One Night in Tokyo vill jag verkligen höra med 100 % liveframträdande. Nästa gång, alltså.
Fick inte upp telefonen för en enda bild på konserten, men backdropen fick jag i alla fall med. Bra där, Aerime...
Yannis avslutade med att förkunna att de redan nu har nya Sverigedatum för turné under 2026, och inte bara det - nästa gång kommer de att headlina. De kör nämligen en New Album Release Tour under 2026, vilket betyder att jag har både en ny platta OCH en fullängdskonsert att se fram emot nästa år. YAS! Konserten tog slut, alldeles för snabbt, och vi smet ut för att få i oss någon mat innan det bar av hemåt igen.
Var mkt nöjd med mina naglar denna afton. Eller ja, de sitter ju en månad, men ni fattar vad jag menar.
Hamnade på någon typ italiensk trattoria i Partille. I Partille liksom. Men maten var skitgod, de kunde ordna glutenfri pasta och ja, vad mer kan man begära? Personalen gav oss dock konstiga blickar när vi kom in, precis innan stängning i full hårdrocksmunering: "öh, är inte den där konserten NU?" De hade tydligen haft fullproppat med Helloweenfans några timmar tidigare.
All in all, en jävligt bra kväll, och 45 minuter Beast in Black var definitivt värt fyra timmar i bil. See you guys in Gothenburg 2026!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar