When forever is temporary

I mars 2011 skuttade jag som nybliven artonåring glatt iväg mot tatueringsstudion med Wolf's American Storm i lurarna. Några timmar senare kom jag hem med en distressed Maidenlogga på underarmen som nog jag egentligen inte gillade ens då. Maiden var och är mina gudar, men en logga på hela underarmen? Som blir helt skev och förvriden så fort man inte sitter blick stilla? När det finns hundratals (okej men ett rejält gäng i alla fall) Eddie-konstverk av självaste Derek Riggs, bara att välja och vraka? På riktigt, det borde vara trettioårsgräns på tatueringar. I alla fall för alla med onormalt dålig impulskontroll. Några veckor senare hade gjorde jag förvisso Eddie från Somewhere in Time på insidan av överarmen, så helt kassa var väl inte alla mina beslut för 13 år sedan. 

Som jag har hintat om här tidigare hade jag en rejäl identitetskris under mina twenties. Jag har inte heller världens bästa konsekvenstänk. Lägg ihop dessa två faktorer och applicera dem på en person som är missnöjd med sin tatuering så kanske det inte är helt svårt att föreställa sig att jag, efter att ha sett en video med tveksam källhänvisning från Youtubes mörkare hörn, beställer hem syra och häller på nyss nämnda tatuering. Jag hade effektivt använt syran till att läka ihop töjningar i öronen, så varför skulle det inte fungera lika bra som tatueringsborttagning? Well. Det gjorde det inte. Efter att de varande såren hade läkt ihop (tog gott och väl ett halvår, no joke) blev slutresultatet som bilden här nedan visar. Visst, tatueringen blektes, men den blev också ärrig som efter tredje gradens brännskador med tillhörande hudtransplantation. 

Nu har jag äntligen fått tummen ur och tagit tag i mina tatueringsplaner igen och då ska det naturligtvis bli en cover up på den här skapelsen. Min tatuerare tyckte att jag skulle lasra den en gång för att cover up:en inte ska behöva bli så mörk, så sagt och gjort, för en vecka sedan blev jag skjuten med laser i en kvart. Det är oklart om det har blivit så stor skillnad hittills, men det kan tydligen ta upp till fyra månader innan lymfsystemet har behagat transportera bort bläcket så jag får väl återkomma i frågan. Medan jag väntar på att tiden ska gå kan jag ju faktiskt tänka ut vad jag ska göra för cover up, för det har jag tyvärr ingen aning om än. Det enda jag har bestämt mig för är att det ska bli en till Maiden-tatuering på utsida överarm, så jag åtminstone får en Maiden halfsleeve - men ingen logga den här gången. Promise. 

Precis före laser. Tatueringen lite blekt av syran men framförallt ärrig som fan.

Dagen efter laser, varigt och irriterat.

Idag 28 juli 2024, en vecka efter laser. Varblåsorna har spruckit, tatueringen är lite blekare och ärren är mer framträdande än någonsin.

Manowar på Cirkus!

Här ligger man och slöscrollar konsertbiljetter utan något större engagemang när plötsligt Manowar dyker upp i listan över konserter i Sverige 2025. Say WHAT?! Gissa vem som flög upp ur sängen i pur förvåning. Och inte nog med det, de ska dessutom spela på Cirkus i Stockholm. Jag har aldrig sett Manowar och jag har aldrig varit på en konsert på Cirkus, men efter att Google tjänstvilligt berättat för mig att Cirkus endast tar in 1650 (!) personer behövde jag inte veta mer för att förstå att detta blir årets jävla spelning. Jämför liksom när Maiden fyller Ullevi på 55 000 pers - visst, det är oerhört mäktigt på ett helt annat sätt, men ingenting går upp emot små, intima spelningar i min värld. Man ser allt, man hör allt och det är något nästintill overkligt med att vara så nära den musik som har betytt så mycket för en under så många år. 

Något som jag däremot fick backa på är en av mina vanligtvis mycket fasta principer när det gäller konserter. Cirkus är, om jag har förstått det hela rätt, en lokal för primärt sittande gäster. Den överhängande majoriteten av de 1650 platserna är alltså sittplatser. Efter en stunds grävande hittade jag faktiskt ståplatsbiljetter till de, vadå, 30 (?) ståplatserna - för det nätta priset av 3 600 riksdaler styck. Ehm. Jag vet att det brukar vara rätt saftiga priser på biljetterna till Manowar, men det där var lite väl tilltaget för att jag skulle slänga mig på Köp nu-knappen. Men visst, hade det varit Maiden som hade spelat en sån pyttekonsert hade jag glatt betalat både 5 och 15 000 för en ståplats, så jag fattar väl grejen för de mest die hard fansen. Istället blev det nu bra sittplatser på rad 8, nära mixerbordet och inklusive middag i restaurangen två timmar före konserten. Vilket pensionärsupplägg... jag får väl skylla på att jag har blivit gammal. 

Det ska i alla fall bli jävligt sjukt att äntligen få se Manowar live, få höra Eric Adams pipa och uppleva Joey DeMaios sinnessjuka basspelande - ja, för oss basister har han nästintill gudastatus. Jag har ju inte riktigt hängt med här de senaste åren, så jag fick mig en smärre chock när jag såg anledningen till att Karl Logan inte längre lirar med Manowar. Fem och ett halvt år i finkan för barnpornografibrott... Fräscht. Kände direkt att det kanske inte gjorde så mycket att de fimpade honom från bandet. 

We're warriors, warriors of the world!

Den förhatliga semestern

Jag kan väl knappast vara den enda personen på planeten som helt enkelt är jävligt uselt lämpad för att ha semester. Eller? Att det verkar vara årets höjdpunkt för exakt alla andra gör det hela ännu värre på något vis, eftersom jag då känner att jag borde gilla det och att det därmed är något fel på mig (det ÄR något fel på mig). Som att det inte räckte med att det redan är eländigt har jag dessutom väldigt lång semester (tack staten) så det är många, många veckor som värmen, rastlösheten och apatin kan hålla mig i ett fast grepp innan jag äntligen blir räddad av herr Höst och fru Rutiner. Men det är ju "såå härligt" att "inte ha några tider att passa", kunna "träffa vänner" och "koppla av". Fnys. Koppla av, hur gör man det? 

Det är ju tur att det inte är första gången jag är ledig på sommaren, och några små tricks har man väl ändå lärt sig under sitt trettioettåriga liv. En nyckel för mig är att alltid ha flera projekt igång (köp gård så får ni se att projekten verkligen aldrig tar slut) och att träna mycket (ändå trevligt att kunna anpassa den övriga dagen efter träningen och inte tvärt om som alltid annars). Utöver detta är sommaren ofta en tid för reflektion och bokslut av året som gått för mig. Jag har aldrig så mycket nystartskänslor som i september, vilket gör det ganska naturligt att wrap things up i augusti istället för i december. New september, new me! Eller nåt. 

Just idag går tankarna mycket till att hitta sitt true self först i trettioårsåldern. Ja, vad fan, hellre det än om trettio år till. För min del innebär det bland annat att återuppta många saker som jag tappade i mina early twenties. De allra flesta har väl haft någon period i livet där ens enda mål är att smälta in och försöka vara "normal" (vad nu det är ens) och min sådan period inträffade någonstans mellan 20 och typ 27 innan jag väl insåg att nä, det är kört för mig, jag kommer aldrig trivas i det här fiskstimmet. Great for those who do, men det är inget för mig. Under dessa år när jag tappert försökte passa in hann det givetvis släppas en massa plattor från alla (okej, SÅ många är det inte) band jag gillar, så det jag gör nu är att försöka ta ikapp förlorad tid genom att lyssna igenom det jag har missat. Just nu är det Wolf's Devil Seed från 2014 som går på repeat - recension kommer, promise. Äsch, bara tio år för sent ju, det gör väl inget?

En annan sak som har kommit tillbaka till mig är färgen svart. Svart! Mörker! Gaaahhh!!! Jag vill bara inreda i svart, jag renoverar min 1800-talsgård i svart och jag vill bara odla svarta växter. Checka in @theg0thgarden på Insta så hajar ni. 

När man försöker ta bild på sina black velvet petunias men blir fotobombad av Sam the Cat...