Den förhatliga semestern

Jag kan väl knappast vara den enda personen på planeten som helt enkelt är jävligt uselt lämpad för att ha semester. Eller? Att det verkar vara årets höjdpunkt för exakt alla andra gör det hela ännu värre på något vis, eftersom jag då känner att jag borde gilla det och att det därmed är något fel på mig (det ÄR något fel på mig). Som att det inte räckte med att det redan är eländigt har jag dessutom väldigt lång semester (tack staten) så det är många, många veckor som värmen, rastlösheten och apatin kan hålla mig i ett fast grepp innan jag äntligen blir räddad av herr Höst och fru Rutiner. Men det är ju "såå härligt" att "inte ha några tider att passa", kunna "träffa vänner" och "koppla av". Fnys. Koppla av, hur gör man det? 

Det är ju tur att det inte är första gången jag är ledig på sommaren, och några små tricks har man väl ändå lärt sig under sitt trettioettåriga liv. En nyckel för mig är att alltid ha flera projekt igång (köp gård så får ni se att projekten verkligen aldrig tar slut) och att träna mycket (ändå trevligt att kunna anpassa den övriga dagen efter träningen och inte tvärt om som alltid annars). Utöver detta är sommaren ofta en tid för reflektion och bokslut av året som gått för mig. Jag har aldrig så mycket nystartskänslor som i september, vilket gör det ganska naturligt att wrap things up i augusti istället för i december. New september, new me! Eller nåt. 

Just idag går tankarna mycket till att hitta sitt true self först i trettioårsåldern. Ja, vad fan, hellre det än om trettio år till. För min del innebär det bland annat att återuppta många saker som jag tappade i mina early twenties. De allra flesta har väl haft någon period i livet där ens enda mål är att smälta in och försöka vara "normal" (vad nu det är ens) och min sådan period inträffade någonstans mellan 20 och typ 27 innan jag väl insåg att nä, det är kört för mig, jag kommer aldrig trivas i det här fiskstimmet. Great for those who do, men det är inget för mig. Under dessa år när jag tappert försökte passa in hann det givetvis släppas en massa plattor från alla (okej, SÅ många är det inte) band jag gillar, så det jag gör nu är att försöka ta ikapp förlorad tid genom att lyssna igenom det jag har missat. Just nu är det Wolf's Devil Seed från 2014 som går på repeat - recension kommer, promise. Äsch, bara tio år för sent ju, det gör väl inget?

En annan sak som har kommit tillbaka till mig är färgen svart. Svart! Mörker! Gaaahhh!!! Jag vill bara inreda i svart, jag renoverar min 1800-talsgård i svart och jag vill bara odla svarta växter. Checka in @theg0thgarden på Insta så hajar ni. 

När man försöker ta bild på sina black velvet petunias men blir fotobombad av Sam the Cat...