School's out! ...no wait

När man jobbar på högskolan är det som att man aldrig riktigt lämnar skolans värld. Även fast jag har semester som alla andra (nej, vi har inte sommarlov) har jag fortfarande i allra högsta grad skolavslutningskänsla och skolstartskänsla. Nu är, som ni säkert förstår, det senare i antågande. Studenterna trillar förvisso inte in förrän runt första september, men nystartskänslan har redan smygit sig på mig nu när jag har börjat jobba igen. I torsdags kröp jag ur mjukisbrallorna och hemmakontoret i soffan och körde in mig själv till campus, och vad känns inte mer höst och nystart än att få dra på sig en kavaj och ett par krispiga nya Converse? Skit samma att det fortfarande är 25 grader i skuggan och att jag nära på avled av värmeslag i nyss nämnda kavaj - om jag säger att det är höst så är det höst. Så det så. 

En annan kul grej som har hänt i dagarna är att Hammerfall har släppt nytt. Förra fredagen släpptes deras trettonde studioalbum Avenge the Fallen och plattan går redan varm på min Spotify. Recension kommer, of course. Man kan ju hoppas på en liten turné till Skövde 2025 och en fin repris på konserten 2023. 

Patch me up, baby!

I mitt tidigare liv var jag minst sagt fullkomligt besatt av patches. Jag la glatt varenda spänn jag hade på merch, och helst allra helst vintage merch med copyrights från 80-talet. Nu kanske jag inte är beredd att lägga fullt lika stor del av min inkomst på gamla tyglappar (vi får ändå ta i beaktande att varenda spänn när man är sjutton är ganska bra mycket mindre än när man är över trettio med dubbla inkomster), men jag har känt det senaste att det börjar klia lite i symaskinsfingrarna igen. Jag romantiserar verkligen känslan av att äga ett helt unikt plagg som absolut ingen annan än just jag har. Ja, jag försöker ju leka speciell, som ni vet. Det är också något alldeles särskilt med att lägga många många timmars hårt slit på något och sen se resultatet varje gång man går förbi en spegel. För hårt slit är det verkligen, det vet alla som någon gång har kämpat med tråd, nitar, läder och jeans. Just vissa sorters nitar är ett rent helvete att få till. Särskilt om man vill ha många. Och det vill man ju. Jag kanske fortfarande kan se förslitningsskadorna på fingrarna om jag tittar tillräckligt noga.

Nu har jag i alla fall beställt hem en hel hög med patches till åtminstone tre jackor. Två av dem som ska pimpas är mina skinnjackor från Rock 'n' Blue. Jag köpte först den röda och blev så kär så jag finkammade internets alla secondhandbutiker efter en exakt likadan svart. Och här ser ni ju att envishet lönar sig. Jackorna är jävligt tuffa även som de är, det kan jag motvilligt erkänna, men sen när har något blivit sämre av att kläs med så mycket bandpatches och nitar att det mer liknar en heavy metal-julgran än en jacka? Just det. Inget. Den enda farhågan som kvarstår i detta är att min kreativa motivation inte ska lyckas hålla ut fram tills patcherna faktiskt är påsydda. Risken är tämligen överhängande att just det inträffar och att patcherna endast får pryda insidan på en plastpåse i något mörkt skrymsle av huset. Jävla lurig, den där motivationen.

When forever is temporary

I mars 2011 skuttade jag som nybliven artonåring glatt iväg mot tatueringsstudion med Wolf's American Storm i lurarna. Några timmar senare kom jag hem med en distressed Maidenlogga på underarmen som nog jag egentligen inte gillade ens då. Maiden var och är mina gudar, men en logga på hela underarmen? Som blir helt skev och förvriden så fort man inte sitter blick stilla? När det finns hundratals (okej men ett rejält gäng i alla fall) Eddie-konstverk av självaste Derek Riggs, bara att välja och vraka? På riktigt, det borde vara trettioårsgräns på tatueringar. I alla fall för alla med onormalt dålig impulskontroll. Några veckor senare hade gjorde jag förvisso Eddie från Somewhere in Time på insidan av överarmen, så helt kassa var väl inte alla mina beslut för 13 år sedan. 

Som jag har hintat om här tidigare hade jag en rejäl identitetskris under mina twenties. Jag har inte heller världens bästa konsekvenstänk. Lägg ihop dessa två faktorer och applicera dem på en person som är missnöjd med sin tatuering så kanske det inte är helt svårt att föreställa sig att jag, efter att ha sett en video med tveksam källhänvisning från Youtubes mörkare hörn, beställer hem syra och häller på nyss nämnda tatuering. Jag hade effektivt använt syran till att läka ihop töjningar i öronen, så varför skulle det inte fungera lika bra som tatueringsborttagning? Well. Det gjorde det inte. Efter att de varande såren hade läkt ihop (tog gott och väl ett halvår, no joke) blev slutresultatet som bilden här nedan visar. Visst, tatueringen blektes, men den blev också ärrig som efter tredje gradens brännskador med tillhörande hudtransplantation. 

Nu har jag äntligen fått tummen ur och tagit tag i mina tatueringsplaner igen och då ska det naturligtvis bli en cover up på den här skapelsen. Min tatuerare tyckte att jag skulle lasra den en gång för att cover up:en inte ska behöva bli så mörk, så sagt och gjort, för en vecka sedan blev jag skjuten med laser i en kvart. Det är oklart om det har blivit så stor skillnad hittills, men det kan tydligen ta upp till fyra månader innan lymfsystemet har behagat transportera bort bläcket så jag får väl återkomma i frågan. Medan jag väntar på att tiden ska gå kan jag ju faktiskt tänka ut vad jag ska göra för cover up, för det har jag tyvärr ingen aning om än. Det enda jag har bestämt mig för är att det ska bli en till Maiden-tatuering på utsida överarm, så jag åtminstone får en Maiden halfsleeve - men ingen logga den här gången. Promise. 

Precis före laser. Tatueringen lite blekt av syran men framförallt ärrig som fan.

Dagen efter laser, varigt och irriterat.

Idag 28 juli 2024, en vecka efter laser. Varblåsorna har spruckit, tatueringen är lite blekare och ärren är mer framträdande än någonsin.

Manowar på Cirkus!

Här ligger man och slöscrollar konsertbiljetter utan något större engagemang när plötsligt Manowar dyker upp i listan över konserter i Sverige 2025. Say WHAT?! Gissa vem som flög upp ur sängen i pur förvåning. Och inte nog med det, de ska dessutom spela på Cirkus i Stockholm. Jag har aldrig sett Manowar och jag har aldrig varit på en konsert på Cirkus, men efter att Google tjänstvilligt berättat för mig att Cirkus endast tar in 1650 (!) personer behövde jag inte veta mer för att förstå att detta blir årets jävla spelning. Jämför liksom när Maiden fyller Ullevi på 55 000 pers - visst, det är oerhört mäktigt på ett helt annat sätt, men ingenting går upp emot små, intima spelningar i min värld. Man ser allt, man hör allt och det är något nästintill overkligt med att vara så nära den musik som har betytt så mycket för en under så många år. 

Något som jag däremot fick backa på är en av mina vanligtvis mycket fasta principer när det gäller konserter. Cirkus är, om jag har förstått det hela rätt, en lokal för primärt sittande gäster. Den överhängande majoriteten av de 1650 platserna är alltså sittplatser. Efter en stunds grävande hittade jag faktiskt ståplatsbiljetter till de, vadå, 30 (?) ståplatserna - för det nätta priset av 3 600 riksdaler styck. Ehm. Jag vet att det brukar vara rätt saftiga priser på biljetterna till Manowar, men det där var lite väl tilltaget för att jag skulle slänga mig på Köp nu-knappen. Men visst, hade det varit Maiden som hade spelat en sån pyttekonsert hade jag glatt betalat både 5 och 15 000 för en ståplats, så jag fattar väl grejen för de mest die hard fansen. Istället blev det nu bra sittplatser på rad 8, nära mixerbordet och inklusive middag i restaurangen två timmar före konserten. Vilket pensionärsupplägg... jag får väl skylla på att jag har blivit gammal. 

Det ska i alla fall bli jävligt sjukt att äntligen få se Manowar live, få höra Eric Adams pipa och uppleva Joey DeMaios sinnessjuka basspelande - ja, för oss basister har han nästintill gudastatus. Jag har ju inte riktigt hängt med här de senaste åren, så jag fick mig en smärre chock när jag såg anledningen till att Karl Logan inte längre lirar med Manowar. Fem och ett halvt år i finkan för barnpornografibrott... Fräscht. Kände direkt att det kanske inte gjorde så mycket att de fimpade honom från bandet. 

We're warriors, warriors of the world!

Den förhatliga semestern

Jag kan väl knappast vara den enda personen på planeten som helt enkelt är jävligt uselt lämpad för att ha semester. Eller? Att det verkar vara årets höjdpunkt för exakt alla andra gör det hela ännu värre på något vis, eftersom jag då känner att jag borde gilla det och att det därmed är något fel på mig (det ÄR något fel på mig). Som att det inte räckte med att det redan är eländigt har jag dessutom väldigt lång semester (tack staten) så det är många, många veckor som värmen, rastlösheten och apatin kan hålla mig i ett fast grepp innan jag äntligen blir räddad av herr Höst och fru Rutiner. Men det är ju "såå härligt" att "inte ha några tider att passa", kunna "träffa vänner" och "koppla av". Fnys. Koppla av, hur gör man det? 

Det är ju tur att det inte är första gången jag är ledig på sommaren, och några små tricks har man väl ändå lärt sig under sitt trettioettåriga liv. En nyckel för mig är att alltid ha flera projekt igång (köp gård så får ni se att projekten verkligen aldrig tar slut) och att träna mycket (ändå trevligt att kunna anpassa den övriga dagen efter träningen och inte tvärt om som alltid annars). Utöver detta är sommaren ofta en tid för reflektion och bokslut av året som gått för mig. Jag har aldrig så mycket nystartskänslor som i september, vilket gör det ganska naturligt att wrap things up i augusti istället för i december. New september, new me! Eller nåt. 

Just idag går tankarna mycket till att hitta sitt true self först i trettioårsåldern. Ja, vad fan, hellre det än om trettio år till. För min del innebär det bland annat att återuppta många saker som jag tappade i mina early twenties. De allra flesta har väl haft någon period i livet där ens enda mål är att smälta in och försöka vara "normal" (vad nu det är ens) och min sådan period inträffade någonstans mellan 20 och typ 27 innan jag väl insåg att nä, det är kört för mig, jag kommer aldrig trivas i det här fiskstimmet. Great for those who do, men det är inget för mig. Under dessa år när jag tappert försökte passa in hann det givetvis släppas en massa plattor från alla (okej, SÅ många är det inte) band jag gillar, så det jag gör nu är att försöka ta ikapp förlorad tid genom att lyssna igenom det jag har missat. Just nu är det Wolf's Devil Seed från 2014 som går på repeat - recension kommer, promise. Äsch, bara tio år för sent ju, det gör väl inget?

En annan sak som har kommit tillbaka till mig är färgen svart. Svart! Mörker! Gaaahhh!!! Jag vill bara inreda i svart, jag renoverar min 1800-talsgård i svart och jag vill bara odla svarta växter. Checka in @theg0thgarden på Insta så hajar ni. 

När man försöker ta bild på sina black velvet petunias men blir fotobombad av Sam the Cat...

A new beginning

Jag skulle ljuga om jag påstod att detta inte kändes jävligt sjukt. Det har gått närmare 13 år sedan jag fimpade min tidigare hårdrocksblogg, slutade gymnasiet och gav mig ut i vuxenlivet. Såhär i efterhand känns det helt otroligt att jag bloggade kontinuerligt mellan 2008 och 2011, jag menar, hur länge brukar en ADHD-hjärna hålla liv i sina storslagna projekt och sprudlande kreativa idéer, fyra dagar max? Bloggmässigt kantades förvisso eftermälet efter Aerime (som även den ursprungliga bloggen hette, efter mitt egenpåhittade internetnick) av ett slags förvirrat kaos med uppemot tio olika bloggar i olika genrer. Ingen av bloggarna flög någon längre tid och jag tröttnade snabbt. Inte ens jag själv hängde väl med i svängarna.

Ni som är snabba med huvudräkningen har förstått att jag inte är sjutton längre (thank God), utan hela 31 vintrar gammal. Mitt liv ser av förklarliga skäl väldigt annorlunda ut och en jävla massa vatten har flutit under broarna sedan vi hördes sist. Det blir rätt komplicerat att försöka sammanfatta 13 år av ens liv, under ganska viktiga och turbulenta år dessutom, så jag tycker att vi helt enkelt skiter i det. Varför jag kom ut bloggsvängen och faktiskt lämnade hela hårdrocksvärlden under ett antal år kan vi diskutera någon annan gång. Framför en lägereld över en bärs, kanske. 

Något som inte har förändrats sedan 2011 är min bottenlösa kärlek för musiken, heavy metal och Iron Maiden. Nej, jag tröttnar aldrig, och ja, Maiden är fortfarande mitt mest frekvent spelade band enligt Spotify Wrapped. Jag håller som bäst på att nyupptäcka alla gamla band, utforska nysläppta plattor jag har missat under mina år under en sten och hitta tillbaka till konsertscenen. Förra helgen fick jag äntligen se mina älskade Wolf (ni vet, Sveriges bästa band? Den som säger emot får stryk) och trots spöregn, dålig mixning och en i ärlighetens namn rätt sorglig publik var det helt magiskt. Efteråt kände jag att jag hade velat skriva av mig om konserten, få ur mig alla bubblande känslor - och vad passar då bättre än att genom arkeologisk utgrävning borsta fram sin gamla blogg ur jord och damm? 

Den här bloggen är mer än bara Aerime som ni känner till mig - det är Aerime 2.0. Eller 6.66. Ni kommer att få hänga med i mitt liv som numera vuxen, mina tankar och åsikter, få ta del av musik jag älskar och musik jag hatar, hänga med på konserter och albumrecensioner och givetvis även en hel del stil, kläder och outfits för nej, jag har inte börjat klä mig som en tant än, min ålder till trots. Jag har inte slutat spela bas och gamla Bettan (remember her?) hänger fortfarande med. Jag äger en gård som jag håller på att renovera (ganska metal om jag får säga det själv) och även om jag har ett (faktiskt två, om vi ska vara helt korrekta) jobb så har jag inte klippt mig och inte heller slutat leva mitt liv i hårdrockens tecken. Är du ett metalhead så är det en livsstil och en stor del av din identitet. Det står inpräntat i mitt DNA och ränderna går faktiskt aldrig ur zebran. 

Är ni redo eller?! För det är jag. Som fan. Nu jävlar kör vi!