Patch me up, baby!

I mitt tidigare liv var jag minst sagt fullkomligt besatt av patches. Jag la glatt varenda spänn jag hade på merch, och helst allra helst vintage merch med copyrights från 80-talet. Nu kanske jag inte är beredd att lägga fullt lika stor del av min inkomst på gamla tyglappar (vi får ändå ta i beaktande att varenda spänn när man är sjutton är ganska bra mycket mindre än när man är över trettio med dubbla inkomster), men jag har känt det senaste att det börjar klia lite i symaskinsfingrarna igen. Jag romantiserar verkligen känslan av att äga ett helt unikt plagg som absolut ingen annan än just jag har. Ja, jag försöker ju leka speciell, som ni vet. Det är också något alldeles särskilt med att lägga många många timmars hårt slit på något och sen se resultatet varje gång man går förbi en spegel. För hårt slit är det verkligen, det vet alla som någon gång har kämpat med tråd, nitar, läder och jeans. Just vissa sorters nitar är ett rent helvete att få till. Särskilt om man vill ha många. Och det vill man ju. Jag kanske fortfarande kan se förslitningsskadorna på fingrarna om jag tittar tillräckligt noga.

Nu har jag i alla fall beställt hem en hel hög med patches till åtminstone tre jackor. Två av dem som ska pimpas är mina skinnjackor från Rock 'n' Blue. Jag köpte först den röda och blev så kär så jag finkammade internets alla secondhandbutiker efter en exakt likadan svart. Och här ser ni ju att envishet lönar sig. Jackorna är jävligt tuffa även som de är, det kan jag motvilligt erkänna, men sen när har något blivit sämre av att kläs med så mycket bandpatches och nitar att det mer liknar en heavy metal-julgran än en jacka? Just det. Inget. Den enda farhågan som kvarstår i detta är att min kreativa motivation inte ska lyckas hålla ut fram tills patcherna faktiskt är påsydda. Risken är tämligen överhängande att just det inträffar och att patcherna endast får pryda insidan på en plastpåse i något mörkt skrymsle av huset. Jävla lurig, den där motivationen.