A burning ambition

Ja, nog finns det en burning ambition för Iron Maiden alltid. Jag har många gånger försökt förklara vad det är med Maiden som får mig att känna det där, vad det nu är, det som överstiger allt sunt förnuft och får mig att vilja spy, skrika, gråta och skratta, allt på samma gång. Det är konst som är så långt över "bra musik" att det befinner sig i ett annat universum. Jag upptäckte Maiden 2005 och sedan dess har inte mitt liv varit sig likt. Jag kan förstå att det är svårt att greppa. Jag förväntar mig inte förståelse. Men likväl är det så det är. Efter alla dessa år berör de mig fortfarande på ett sätt som inget annat kan. 

Igår var det alltså Sverigepremiär för dokumentären Burning Ambition, som utlovade ett mer utomståendeperspektiv på Maidens oerhörda karriär och historia. Jag och Anthon satt givetvis bänkade i biosalongen, men jag måste säga att jag besviken på Skövdes så kallade metalheads. Var var hypen? "Maiden, maiden, maiden!!!"? En halvfull salong med folk som satt snällt och väntade, som om det hade varit vilken film som helst. Fnys. Enda skillnaden var att det var några Maidentröjor bland biobesökarna. När jag var på premiären av Flight 666 i Göteborg vill jag minnas att det var lite mer uppståndelse i alla fall. Antingen har folk blivit mer blasé över lag, eller så är det något jävla fel på Skövde trots allt.

Filmen då. Det är naturligtvis svårt för mig, på ett sätt, att vara kritisk. Jag menar, hur skulle en dokumentär om Maiden någonsin kunna vara dålig? Det räcker ju med att de spelar Maidenlåtar i två timmar så är det fortfarande en bra dokumentär... Dokumentären har ett berättarperspektiv som utgår ifrån citat och intervjuer från bandmedlemmarna och deras närmaste (typ Rod Smallwood), samt ett gäng mer eller mindre kända fans. Den där biten med fansen tycker jag alltid att de kan skippa, i alla såna här sammanhang. Helt ärligt, jag skiter väl i om det är hemlösa eller kungen som också gillar Maiden? Den jag verkligen saknade en intervju ifrån var Eddies pappa Derek Riggs, så mycket som de tjatade om Eddie. Och då förstår ni säkert att de tjatade en hel del om Eddie, om till och med jag tröttnade. 

Overall var det en sevärd dokumentär. Förstås. Vi fick se visst material som kanske inte var så välkänt och jag uppskattade särskilt hur de lyfte fram Maidens betydelse för människorna bakom järnridån. Det var även intressant att se hur de porträtterade det fantastiska åttiotalet, när det kanske blev lite för mycket av framgången till slut, särskilt för Bruce då. De var även väldigt respektfulla mot Blaze Bayley-eran utan att försköna hur det faktiskt blev.  Samtidigt hade jag verkligen hoppats på en nördigare dokumentär. Nu är jag förstås väldigt biased, men de allra flesta vet väl om de stora dragen i Maidens historia, och det var bara de stora dragen vi fick se i Burning Ambition. Hemliga, hittills osläppta intervjuer från de olika erorna? Juicy details? Näpp. Burning Ambition är en folklig dokumentär som känns som att den snarare riktar sig till de som inte redan är helt frälsta, vilket blir ganska märkligt i mitt huvud. Vem försöker de övertyga? Oss med Maidentatueringar i publiken? 

Nå. Nog med klagosången. Jag fick lyssna på Maidenlåtar och Maidenintervjuer i två timmar. Vem är ledsen? Inte jag.