Accept + Enforcer @ Filmstudion Göteborg

Nacken är förvisso fortfarande stelopererad såhär två dagar senare, men herrejävlar vilken kväll vi fick! Om jag hade höga förväntningar överträffades de med råge kan jag säga. If you weren't there... så har du missat nåt, sorry. Enforcer har jag lyssnat på mycket (förstås, de är ju Sveriges näst bästa band efter Wolf) men av någon outgrundlig anledning aldrig sett live tidigare (shame on you Aerime, men när jag var i svängen sist spelade de nog mest på festivaler om jag minns rätt). Så de var jag givetvis väldigt spänd på att få uppleva. Accept har jag sett en gång tidigare, i samband med att jag intervjuade Wolf Hoffman under deras turné med Blood of the Nations - och den spelningen lämnade mig definitivt med mersmak. Nu var det 50-årsjubileum, med massor av hits från de gågna åren fick man förmoda. Anyway - vi tar det från början. 

Jag och Anthon tog bilen till Göteborg och Lindholmen och var givetvis tvungna att grunda med en rejäl platta sushi väl på plats. Gött som fan var det. 

Dagens look från Filmstudion. Provade en ny vågtång i håret dagen till ära och den sparkade rumpa. 

Jag stod och sörplade på mitt vinglas i lugn och ro när jag plötsligt hörde ett bröl från den delen av lokalen där själva spelningen skulle äga rum. Vad fan, två minuter FÖRE utsatt tid?! Det har väl aldrig skett i mannaminne? Det brukar, det SKA vara minst en kvart sent?? Halvsprang med vinet i näven och kastade mig fram till front rowen där Enforcer redan hade tagit ton med Destroyer. 

Såhär. Ljudet var lågt - men det är också det enda negativa man kan säga om Enforcers framträdande. Vilka fullblodsproffs de är. Jag får nog ändå lov att påstå att jag njöt varenda sekund. Undying Evil och Unshackle Me var fantastiskt att få ha upplevt live, men det bästa av allt var nog ändå Midnight Vice. Märkligt ändå, att det kan bli sådär när det är live - Midnight Vice är inte min favorit studio, och inte heller bäst på Diamonds (det är såklart Walk with Me, detta mästerverk). Men helvete vad ösig just den låten var i söndags. Låtarna i lite högre tempo kom också verkligen fram och man kände riktigt hur lokalen vibrerade av ursinnig energi, som taget från 1981. Jag är också väldigt positivt överraskad av frontmannen och grundaren Olof Wikstrands pipa, som jag emellanåt har tyckt kunnat låta lite tunn studio (jämfört med giganterna alltså!). Men live uppfattade jag precis det där trycket och kraften som krävs för att hans stora register skulle komma till sin rätt. Va? Om jag var nöjd? Jag var skitnöjd. Och 45 minuter var på tok för jävla kort.

Efter sista låten förkunnade Olof att de skulle sälja lite merch utanför konsertlokalen och sedan klev de helt sonika av scenen. Men hallå? Inga plektrum? Trumpinnar? Svettband? Badbollar? Paraplyn? Nä, inte en enda pinal slängdes ut till den hungrande publiken. Efter en kisspaus gick jag fram till dem vid merchbordet och sa surt "jaha, var är mitt plektrum?", varpå Olof fiskade fram ett ur fickan. Det kanske är så man får göra numera för att få tag på sin konsertmemorabilia. Nya tider osv. 

Vi stod och tjötade ett bra tag med Enforcer och plötsligt hör vi Balls to the Wall - men det är ju Udo som sjunger? De har väl inte börjat? Eller va? En andra gång fick jag och Anthon kubba genom lokalen för att upptäcka att Accept redan var i full blås med Restless and Wild och vi hade således missat både Metal Heart och Teutonic Terror - vad fan...! 

Utöver det lilla missödet var det en helt amazing spelning. Enforcer hade verkligen satt upp ribban högt för Accept, men det var inget som bekymrade de där tyskarna. Något som slog mig under spelningen var att de har oerhört många svinbra och dessutom välkända låtar - motsatsen till en one hit wonder, med andra ord. Varenda låt de spelade hade platsat i extranumret om ni förstår vad jag menar. Jag hade tjuvkikat lite på tidigare setlists (därav att jag visste att vi hade missat två...) och var förbannat taggad på alla låtar, men lite besviken på att Neon Nights inte verkade vara med. Förstå då min totala lycka när Wolf Hoffman kliver fram, river av ett solo och sedan sätter introt till just Neon Nights. Ahhh!

Jag är imponerad över vilken energi de levererade under hela setet från start till mål (som vilka trettioåringar som helst. Inte kan man tro att de närmar sig/har passerat 70-sträcket!). Och på tal om att ha passerat 70-sträcket - jag har sagt det förr, men det tål att sägas igen. Mark Tornillo, vilken jävla stjärna. Han klev på inför inspelningen av den fantastiska plattan Blood of the Nations 2010 och visade redan då att Accept inte står och faller med Udo Dirkschneider, men att nu få höra honom köra 95 % låtar från Udo-tiden och göra det så jävla bra, det var en upplevelse i sig. Jag har nog inte varit med om något annat band som har kunnat plocka in en ny sångare som både lyckas leverera något eget, något unikt, samtidigt som det verkligen är i linje med bandets sound, kärna och själ. Hatten av för Mark!

Bästa låt för kvällen måste nog vara Up to the Limit. Utöver de hysteriska stämningshöjarna i extranumret då, förstås. Det är något särskilt att stå och skrika, hoppa och skråla "faaaaast as a shaaaaark!!!" samtidigt som en gigantisk uppblåsbar haj turnerar runt på publikhavet. Nä, jag har helt klart svårt att bestämma mig. Det var otroligt från början till slut. Period. Frågan är om denna spelning inte toppar den i Fryshuset 2011? Nu är mitt minne kasst, men om det är så så har de alltså gjort det omöjliga i att lyckas bli bättre (!) på över 15 år. Vansinne. Ja, inte fan är Accept redo för pension än i alla fall, ska det vara såhär har de bara börjat. 50 år till vill vi ha, minst!

Morgonen därpå, när jag satt på hotellet och drack dagens första köpp, hände det sjukaste. En man kom fram till mig och sa att han har filmat och tagit bilder för Accepts räkning under gårdagen och lagt märke till mig i publiken (jag såg någon med en kamera på scenen vid några tillfällen, så det måste ha varit han då). Men eftersom jag verkade vara ett sånt fan tyckte han att jag skulle ha detta - gårdagens setlist och Martin Motniks plektrum!!! Snälla nån, hur gulligt? Vilken jävla legend, vem det nu var. Så nu får ni hålla utkik efter ett tvåfärgat headbangande hårburr på Accepts sociala medier.

Utöver setlisten och plektrumet ovan blev detta kvällens fångst. Älskar när banden har med sig patches till merchförsäljningen.

Ja, vad finns det mer att säga? Jag låter denna hyllning till två fantastiska band tala för sig själv, och på fucking återseende.