Två veckor har gått och det är dags för årets första race report. Jag har varit förfärligt upptagen under mars och början av april (går in på varför i ett senare inlägg så stay tuned) men man kan väl summera min uppladdning inför loppet som helt okej, men långt ifrån optimal. Hela februari gick bort på grund av dunderinfluensan from hell och hela mars fick därför ägnas åt att försöka komma tillbaka till min träningsnivå i januari. Två långpass på ca 20 km fick jag till, men that's it. Inte mycket att hänga i granen när det är hela 28 km trail som ska springas. Jag är dessutom en person som är väldigt beroende av långa långpass innan loppen, det är som att kroppen har en jävla kilometerräknare: "Jaha minsann, nu ska vi tydligen springa längre än vi har gjort på en månad, det går då rakt inte för sig, dags att stänga ned butiken." Och nej, det hjälper inte att jag är ute lika lång tid som loppet tar att genomföra, kilometerna måste ha hamrats fram meter för meter i förberedelsefasen för att inte kroppen ska få en chock under själva loppet. Jag var därför helt inställd på att sista milen skulle bli jävlig. Men jag hade också bestämt mig för att ta loppet som ett träningspass, ingen maxning, ingen satsning, bara lugn söndagslöpning genom Bjärehalvön och lite gott och käka längst med vägen.
Efter frukost på söndagsmorgonen tog vi bilen till Båstad för att åka buss tillbaka till Torekov, där starten var. Lördagens lopp (som jag sprang 2025) hade bjussat på riktigt pissigt väder med isregn och lera hela dagen lång. Vi var därför extra nöjda över att vakna upp på söndagen till strålande sol. Fram med glajjorna bara.
Här står jag och ser tuff ut i väntan på starten. Lite kyligt var det ändå, särskilt i vinden, så jackan fick vara på fram till startskottet gick.
Starten gick och banan tog oss direkt ut på det här fantastiska strandnära stenlandskapet på små stigar mellan buskar och mossa. Lukten av tång var stark och solen låg på. En helt fantastisk första mil! Jag höll igen och lyckades faktiskt hålla mig i zon 2, fast det var i överkant. Försökte att bara köra mitt race och inte bli stressad av de som sprang om. Kände ganska starkt att jag var nöjd över det beslutet när jag några kilometer in sprang på en kille som av blodförlusten att döma hade slagit ut halva sin tanduppsättning. Fy fan, trailrunning kan verkligen vara brutalt.
9 km in var det dags för den första smakstationen. Potatis- och purjolöksoppa med potatiskrisp. Otroligt gött med soppa faktiskt!
Detta + sportdryck blev mitt första mellanmål. När jag satt där och slevade soppa kom plötsligt Morsan farande. Hon hade dagen innan spontanköpt ett par räserskor (med kolfiberplatta) och jag tänkte att nu har hon fått skohybris och gått ut alldeles för hårt. Det var i alla fall dags för mig att knata vidare.
Nästa smakstation kom efter ca 15 km och detta var nog banans tråkigaste del. Långa, sega uppförsbackar på asfalt är ju inte det bästa jag vet direkt. Men jag kände mig fortfarande pigg och körde på. Jag hade nu låtit pulsen gå upp något mer än planen, men det kändes fortfarande väldigt lugnt i zon 3. Inför denna smakstation hade jag fått ett litet skavsår på ena foten (jag sprang ju också i nästintill nya skor, så ska kanske inte blamea Morsans omdöme alltför mycket) så jag såg till att sätta på ett plåster innan jag sprang vidare.
Ost! Kombucha! Två av mina favoritsaker i världen. Gudomligt gött var det. När jag precis skulle ge mig av kommer Morsan, IGEN! "Nu får du fan lugna dig" sa jag surt innan jag satte av mot den sista smakstationen.
Vi kom in i ett område som kallas för Grevie backar, ett fantastiskt böljande landskap som i en annan årstid hade påmint om något från the Shire.
Detta måste ha varit banans högsta punkt? Det stod ingenting om det men det var 360 graders utsikt.
Innan vi lämnade det här landskapet sprang vi på en backig ås ganska länge, runt km 16-18. Här fick jag min sedvanliga dipp (kommer som ett brev på posten mellan km 15-20), men den blev faktiskt inte alls lika farlig som den brukar. Förmodligen för att jag inte hade gått ut lika hårt som jag brukar. Den som spar han har osv. Jag gick lite i de värsta backarna, släppte tillfälligt upp pulsen över 160 och sen var det bara att köra igen.
Innan vi nådde den sista smakstationen sprang vi genom en väldigt vacker barrskog. Det här underlaget var en dröm att springa på. Barrstigar ftw.
Sista smakstationen vid 21 km var på Lindegrens gårdar och bjöd på en tvärgod köttgryta. Här hade dock distansen börjat göra sig påmind och jag hade märkbart svårt att få i mig köttbitarna. Men buljongen däremot! Tänk om man hade kunnat få sig en köpp köttbuljong på alla vätskekontroller.
Jag satt och chillade i solen en lite längre stund innan jag gav mig av mot mål. Men efter 300 meter fick jag snällt vända och kubba tillbaka. Luren hade jag visst förlagt på stationen. Duktigt, Aerime, duktigt.
Sträckan från sista smakstationen och till Båstad var otroligt fin och lättlöpt. Nu tillät jag mig att skruva upp ansträngningen lite och bara flyta på. Fantastisk känsla.
Genom dessa skogar bar det av innan vi kom in i Båstad. Jag lade upp tempot på asfalten och benen gick av sig självt, kilometer efter kilometer. Va, den där väggen, den kommer ju aldrig? När ska det börja gå tungt? De där tankarna om att ge upp löpningen för gott? Hepp, de lyste med sin frånvaro. Pigg, stark, invincible. Plötsligt såg jag målområdet och stranden, spurtade i mål och fick min medalj om halsen.
Jag plockade på mig glutenfri äpplekaka, bubbel och lite annat smått och gott och satte mig vid stranden och inväntade Morsan. Behövde dock inte vänta länge innan hon också kom sättandes.
Här sprang alla trötta eller inte så trötta löpare i mål. Men sandlöpning kan ju fälla vilken krigare som helst.
Nöjd och glad med årets första medalj! Det jag tar med mig från loppet är hur mycket jag älskar att springa på Bjärehalvön, att det lönar sig tusenfalt att ta det lugnt i början och att min nivå nog är lite högre än jag trodde ändå. Fan, Hoka Torekov-Båstad Söndag, det här gjorde vi bra. Cya 2027! Nu blir det full gas mot SM, wroom wroom.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar