Hur är det med Ella då? Hur går det med hennes EMS, kan man fråga sig. För att göra en lång recap kort: för exakt tio månader sedan fick Ella sitt andra fånganfall. Hon hade då kommit igång hyfsat efter det första fånganfallet i decemer 2024, men stod utan medicinering för sin EMS. Vi trodde att hon hade goda chanser att klara lite gräs ändå, men icke. Efter fånganfallet där i juni 2025 har det varit ett helvete att få henne tillbaka på banan. Den omgången resulterade i en lindrig hovbensrotation på höger fram, som är orsaken till att hon fortfarande inte kan belastas helt - hoven behöver växa ut och tyvärr växer hennes hovar väldigt sakta. Nu har det dock kommit såpass långt att jag har börjat skrittjobba henne och snart är det dags att lägga in lite trav. Ja, detta är då ingenting för oss utan tålamod. Jag har med andra ord inte ridit ett ordentligt ridpass på henne på snart 1,5 år. Kul.
Att hon har varit tvungen att vara så stilla det senaste året, i kombination med ganska kraftig insulinreglerande medicin, har dessutom gjort att hon har tappat allt fett (förvisso bra) och alla muskler (förvisso inte alls bra). Hennes päls är bland det värsta jag har sett, matt och tufsig. Hon ser helt ärligt ut som en två-treåring, inte som den fullmusklade tolvåring hon skulle ha varit om hon inte hade drabbats av EMS. Men nu är det som det är, och klarar hon bara grässäsongen kommer jag nog kunna bygga upp henne igen, även om det kommer att ta en förfärlig tid. Just nu är jag bara glad över att jag kommer upp på hennes rygg några gånger i veckan, för då känns det i alla fall att det går framåt, även om det är med en snigels hastighet...
Såhär ser hon ut i kroppen nu. Så tunn! Så tufsig! Ser ännu värre ut på stallgången.
Försökte ta någon bild på henne när jag hade suttit av men det var inte så lätt för den här snoken kom ivägen för alla bilder. Nyfiken i en strut.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar