Ni som känner mig vet att jag är en person med lite lätt överdrivet självförtroende. Det har verkligen både sina för- och nackdelar. Fördelarna inbegriper väl framförallt att jag tar mig an nästan vad som helst för att jag är helt övertygad om att jag kommer att klara av det. Hur svårt ska det vara liksom? Nackdelarna tar sig snarare uttryck som förfärligt dåligt humör när det går upp för mig att jag visst inte kunde anmäla mig till landslaget efter att ha provat en sport första gången. Denna nackdel har definitivt gjort sig påmind nu när jag har fått för mig att åka längdskidor. Det är ett otroligt bra och skonsamt komplement till löpningen, jag har gjort det en del som barn och tänkte att vadå, det är väl som att borsta tänderna, om man har lärt sig det en gång så kan man det sen. Vet ni vad? Det var det inte. VERKLIGEN inte.
Första gången jag provade att åka för några veckor sedan insåg jag att jag inte kunde åka diagonalt över huvud taget. "Hur gör man?!" skrek jag frustrerat åt Morsan som inte alls fattade vad jag höll på med. Jag drog mig fram på armarna utan någon som helst teknik och blev helt slut efter bara någon kilometer. Jag var dessutom som Bambi på hal is på de där jävla skidorna man inte kan styra och tappade balansen och ramlade på rumpan inte mindre än SEX gånger. Det där goda självförtroendet var rätt stukat efter den där första vändan... Men jag är samtidigt inte den som ger mig. Tidigare i veckan körde vi igen och då hade jag fått in tekniken betydligt bättre. Jag ramlade bara en halv gång (när jag stod still, så det räknas typ inte...) och framförallt var det inte alls lika jobbigt. Så nu är självförtroendet på topp igen och jag känner att jag vill anmäla mig till Vasaloppet 2027. Men vi får väl se. Det är ändå 90 km. Kanske ska prova några gånger till innan jag bestämmer mig.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar