A new beginning

Jag skulle ljuga om jag påstod att detta inte kändes jävligt sjukt. Det har gått närmare 13 år sedan jag fimpade min tidigare hårdrocksblogg, slutade gymnasiet och gav mig ut i vuxenlivet. Såhär i efterhand känns det helt otroligt att jag bloggade kontinuerligt mellan 2008 och 2011, jag menar, hur länge brukar en ADHD-hjärna hålla liv i sina storslagna projekt och sprudlande kreativa idéer, fyra dagar max? Bloggmässigt kantades förvisso eftermälet efter Aerime (som även den ursprungliga bloggen hette, efter mitt egenpåhittade internetnick) av ett slags förvirrat kaos med uppemot tio olika bloggar i olika genrer. Ingen av bloggarna flög någon längre tid och jag tröttnade snabbt. Inte ens jag själv hängde väl med i svängarna.

Ni som är snabba med huvudräkningen har förstått att jag inte är sjutton längre (thank God), utan hela 31 vintrar gammal. Mitt liv ser av förklarliga skäl väldigt annorlunda ut och en jävla massa vatten har flutit under broarna sedan vi hördes sist. Det blir rätt komplicerat att försöka sammanfatta 13 år av ens liv, under ganska viktiga och turbulenta år dessutom, så jag tycker att vi helt enkelt skiter i det. Varför jag kom ut bloggsvängen och faktiskt lämnade hela hårdrocksvärlden under ett antal år kan vi diskutera någon annan gång. Framför en lägereld över en bärs, kanske. 

Något som inte har förändrats sedan 2011 är min bottenlösa kärlek för musiken, heavy metal och Iron Maiden. Nej, jag tröttnar aldrig, och ja, Maiden är fortfarande mitt mest frekvent spelade band enligt Spotify Wrapped. Jag håller som bäst på att nyupptäcka alla gamla band, utforska nysläppta plattor jag har missat under mina år under en sten och hitta tillbaka till konsertscenen. Förra helgen fick jag äntligen se mina älskade Wolf (ni vet, Sveriges bästa band? Den som säger emot får stryk) och trots spöregn, dålig mixning och en i ärlighetens namn rätt sorglig publik var det helt magiskt. Efteråt kände jag att jag hade velat skriva av mig om konserten, få ur mig alla bubblande känslor - och vad passar då bättre än att genom arkeologisk utgrävning borsta fram sin gamla blogg ur jord och damm? 

Den här bloggen är mer än bara Aerime som ni känner till mig - det är Aerime 2.0. Eller 6.66. Ni kommer att få hänga med i mitt liv som numera vuxen, mina tankar och åsikter, få ta del av musik jag älskar och musik jag hatar, hänga med på konserter och albumrecensioner och givetvis även en hel del stil, kläder och outfits för nej, jag har inte börjat klä mig som en tant än, min ålder till trots. Jag har inte slutat spela bas och gamla Bettan (remember her?) hänger fortfarande med. Jag äger en gård som jag håller på att renovera (ganska metal om jag får säga det själv) och även om jag har ett (faktiskt två, om vi ska vara helt korrekta) jobb så har jag inte klippt mig och inte heller slutat leva mitt liv i hårdrockens tecken. Är du ett metalhead så är det en livsstil och en stor del av din identitet. Det står inpräntat i mitt DNA och ränderna går faktiskt aldrig ur zebran. 

Är ni redo eller?! För det är jag. Som fan. Nu jävlar kör vi!