På väg hem från Island för två veckor sedan drog jag på mig något riktigt elakt isländskt virus. Planet hade knappt nått svensk mark innan det slog till med full attack. Vad fan har jag gjort Island liksom? Två veckor senare och jag är fortfarande inte helt frisk. Alla andra är liksom sjuka i tre dagar och sen är de up and running (hehe, pun intended) igen. Men jag hostar och snorar och vet inte vad mer än tolv dagar efter insjuknande. I tisdags bestämde jag mig för att jag var frisk och gick ut och sprang en runda med Anthon. Men trots att vi sprang så sakta att gamla tant Agda hade kunnat köra om oss med rullatorn var känslan helt bedrövlig. Jag flåsade som en strandad valross och lungorna kändes som att de skulle sprängas. Nja, kanske inte riktigt så illa, men nästan. Hade planerat 6 km, men efter två såg Anthon på min sorgliga, flämtande uppenbarelse och sa "nu vänder vi." Jahapp. Så bra gick det.
Det är bara det lilla problemet är löpningen är min medicin och min terapi. Det är min antidepp och min ADHD-medicin. Det är det som gör att man kan ha en trevlig (nå, här skulle nog vissa invända) konversation med mig och att jag inte ägnar dagarna åt att sitta hemma i soffan och fräsa som en arg katt mot alla som vågar närma sig. Och nu när jag inte får/kan träna, hur blir det då, tror ni? Gissa en halv gång. Asdåligt, är svaret. Jag mår skit. JAG MÅR SKIT! Det är lite skrämmande att det är såhär min kropp känns att bo i "egentligen", utan allt kroppseget knark. Fy fan. Kan man flytta, eller? Hur ser bostadsmarknaden ut för kroppar? Kommentera om ni vet.
Vyn när första fjället var bestiget under Åre 42k i somras. Magi
Nervös Aerime före start. Och kolla hur nära jag var att få det ultimata startnumret?!
Spånglöpning at its finest.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar