Jag har i alla fall sparkat igång träningen efter treveckorsinfluensan såhär lagom till att det är två veckor (!) kvar till säsongsstart och Hoka Torekov-Båstad 28 km. Idag körde jag en generalrepetition med ett 19 km progressivt som gav positiv känsla, även om pulsen är fortsatt högre än ansträngningsnivån. Men vem fan bryr sig när det äntligen går att springa i skogen igen? Åh, mina stigar, som jag har saknat er! Så även om jag inte kommer att vara helt tillbaka till min träningsnivå före influensan känns det ändå fine att säsongen startar nu. Vem kan vara sur när årets bästa löpsäsong är på intågande liksom.
Något annat som är på intågande är årets odlingssäsong. Nu är den officiellt startad i och med att jag har förodlat aubergine, spetspaprika, slanggurka och två sorters körsbärstomater. Vi får väl se om jag lyckas med paprikan och auberginen i år - jag har ju trots allt misslyckas på två av två försök tidigare... Problemet är inte att få det att gro och växa, utan att det inte växer tillräckligt fort. Auberginen har jag inte lyckats få förbi blomningen än. Men jag ger mig fan inte, det vet ni. Nytt år och nytt försök.
Nä, klart slut på uppdateringen. Imorgon drar familjen till Stockholm för lite välförtjänt break. Hörs!
Nu vet hur vissa saker, hemska händelser, ändå på något sätt kan ha en viss förlösande effekt? Så har det varit med Pippis senaste, obotliga, skada på det redan skadade knät. Sedan den där söndagen har jag tillåtit mig själv att tänka tankar som jag har skjutit bort i fem år. Minst. En av dem handlar om att jag faktiskt saknar sporten, idrotten. Tränandet och tävlandet. Lägga upp planer. Träna. Nöta. Fundera. Rannsaka sig själv och sitt upplägg. Göra om. Göra nytt. Lyckas. Misslyckas. Det är del av en värld som jag har befunnit mig i sedan jag var åtta år gammal och startade mina första tävlingar. Jag minns så väl när jag hade ridit min andra dressyrtävling i livet och stod spänd som en fiolsträng och tittade på när min ärkerival red sitt program. Allting går perfekt fram till den andra galoppvolten i LC. Ponnyn tar fel galopp och jag visste att det var avgjort. Den känslan har jag nog jagat sedan dess.
När Pippi kom in i mitt liv blev det givetvis något helt annat, även om jag har tränat och tävlat nästan hela livet. Tillsammans har vi gjort det omöjliga. Hon, fem år, inriden med nöd och näppe, betäckt och sedan borträknad på grund av ett uselt treårstest. Jag, nitton år, hade startat MSVC som högst, kunde inte göra varken slutor eller galoppombyten. Tillsammans tog vi oss från ingenting till Grand Prix. Det är en hisnande tanke. Samtidigt hade hon så mycket mer att ge när hon blev skadad första gången 2020. Men efter den där skadan och den efterföljande operationen har hon aldrig kommit tillbaka i full träning under mer än korta perioder. Osäkerheten och den varierande dagsformen har gjort att det inte har varit möjligt att träna för tävling. Jag har fått acceptera det, och Pippi har fått acceptera det, även om jag kan se nu att det har tagit mycket på hennes psyke att inte livet är som förut. Det är smärtsamt när man inte kan ge sina djur det som de egentligen hade mått bäst av. Jag har gjort mitt bästa, men ibland finns det saker som inte ens min enorma viljestyrka kan ändra på.
Detsamma gäller egentligen även Ella, även om det är på ett helt annat sätt. Efter den första förskräckta framgången i hennes allra första tävling har det visat sig att hon inte alls har tyckt att tävling är särskilt roligt. Hon gillar att träna, absolut, men inte på samma nivå som Pippi. Ella är nog mer som en normal häst som gillar att träna dressyr, men som behöver variation i träningen för psykets skull. Det här med tävlandet lyckades jag emellertid aldrig få henne att gilla. Jag lade ned försöken 2023 och sedan dess har det varit stiltje. Jag stod då med en häst som på sin höjd gick att motionsrida. En annan som jag inte kunde sätta upp några mål med. Och vad är ett projekt utan projektmål? Mitt hästintresse svalnade. Allting sammantaget, all besvikelse, frustration och maktlöshet har gjort att hästarna har blivit som katterna är för mig. Det är djur jag älskar som om jag hade fött dem själv, det är mina familjemedlemmar, vi bor ihop på vår fantastiska gård och jag är oerhört tacksam för att de berikar mitt liv varje dag. Men något dressyrintresse? Intresset för sporten? Borta.
Paradoxalt nog har detta erkännande fört med sig en liten känsla av nytändning för mig. Inte fan ska jag ge upp så lätt, eller hur? Pippi är det ju som det är med, förstås, det finns det ingenting som någon kan göra något åt. Jag får försöka glädja mig åt de åren vi fick som varandras träningskompisar och att jag har fått uppleva något så stort som resan med henne. Men Ella? Hon är verkligen inte körd. Just nu kan hon inte ridas eftersom hoven behöver växa ut, men när hovbensrotationen är utläkt ska hon förhoppningsvis tåla full träning igen. Och vem vet, hon kanske kan lära sig att uppskatta tävlingsbanan när hon är lite äldre? Den som lever får se. Jag har i alla fall inte gett upp hoppet utan ser fram emot att få sätta igång henne under 2026. Vi kanske till och med kan göra någon start i LB i höst om allting går som det ska. Hästsporten kommer att komma tillbaka till mig, förr eller senare, you can be sure of that.
