Lactate Threshold Test

Då var laktattestet avklarat. Jag måste ändå säga att det medförde en del insikter, både väntade och oväntade. Jag älskar att göra tester av alla de slag, det sporrar mig och gör att jag får utvecklingen (eller avvecklingen...) svart på vitt. Men i det här fallet finns en stor faktor som faktiskt är svår att förklara, vilket stör mig något enormt. Anyways, vi tar det från början. 

För det första har jag förbättrats enormt sedan testet 2024. Det låter kanske överdrivet, men det är helt sant. Vid LT1 hade min fart förbättrats med hela 2,5 min/km (nu ca 10 km/h) och vid LT2 hade den förbättrats ungefär 1 min/km (nu ca 11,5 km/h). Detta är vansinnigt bra på drygt ett år, jag fattar det. Det överensstämmer även hyfsat med vad min känsla har varit i träning. Men. Ett stort MEN. Pulsen. Min puls vid LT1 hade bara förbättrats från 144 till 145, och där var min känsla (och Garmins/Stravas beräkningar) runt 150. Så bara där var det en missräkning. Men sen kom vi till LT2 och då fick jag en smärre chock. Tröskelpulsen vid LT2 hade alltså SÄNKTS från 168 till 162. 162??? Då är man ju knappt andfådd? Vad i helvete?

Så nu fattar jag ingenting. Min känsla är att tröskelpulsen låg runt 172, inte tio slag under. Jag pratade om testet med My i löparklubben under torsdagens träning och hon tyckte att jag skulle fortsätta att gå på känsla under kvalitetspassen, bara de inte blev för ofta. Jag får väl försöka följa det. Men det känns sjukt fjantigt att köra tröskelpass runt 160 i puls... Det är ju en lugn skogspromenad? Aja. Jag får svälja mitt ego och sänka farten. Bara för att min hjärna verkar tolerera höga laktatnivåer betyder det inte att det är nyttigt för kroppen. Hej skador och sjukdomar liksom. Men 162. Gaaahhh!!!

Sprang ett varv runt Hållsdammen före torsdagsträningen med klubben. Enda man kan springa på Billingen numera när det är spårat överallt. Men jag kanske ska ge mig ut i skidspåren snart jag med, lyckades ändå köra 30 min skierg häromdagen utan att dö (vilket är ett stort framsteg).