Näe hörni. Jag vet inte vad jag ska tycka om det här året so far. Den här veckan har varit särskilt tung då Pippi stod på tre ben i hagen i söndags när vi skulle ta in hästarna. Vi fick en akuttid hos veterinären på måndag morgon där det konstaterades att ett benfragment i hennes artrosknä hade brutits av, förmodligen på grund av att hon hade trampat snett. Knät är ju så skört och känsligt... Detta kan inte avhjälpas medicinskt utan endast kirurgiskt, vilket avråds på grund av dålig prognos. Hon har dessutom redan gått igenom narkosoperation och det tänker jag inte utsätta henne för igen med så låga odds för att det ska bli bra. Nu är hon sprutad i leden och får smärtstillande/antiinflammatoriskt och vi avvaktar för att se hur det utvecklar sig, men benfragmentet kommer knappast att försvinna av sig själv. Min älskade, älskade Pippin. Hon som har varit med mig i nästan halva mitt liv. Mitt livs häst. Min ögonsten. Min kärlek. Det känns fullkomligt vidrigt och samtidigt tänker jag inte sörja en häst som fortfarande står i stallet. Jag försöker distrahera mig och det går bättre ibland och sämre ibland. Imorgon ska vi åka till Hede och försöka fokusera på något annat en stund. Men just nu är livet tungt som fan.
Lilla Pippin 2014. Hade precis flyttat och var dödstrött. Låg och sov hela tiden. Älsklingen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar