Home office

Här sitter jag och jäser med min köpp, dunkar Anthrax' Among the Living och njuter av mitt nya hemmakontor. Kommer fler bilder när det är klart, lovar. Det ska bara upp lite grejer på väggarna först och jag måste lösa sminkstationssituationen (jag har bara kastat ut mitt tidigare sminkbord och smackat in det nya skrivbordet, utan en tanke på var jag nu ska sminka mig...). Men det här med hemmakontor var fan en av mina bättre idéer. Ni skulle storkna om ni visste hur många hundratals timmar jag har spenderat i soffan med laptopen i knät. Och så undrar jag varför jag får ont i ryggen... Well, nu är det löst och ryggen är glad.

Annars är det full fart med odlingen här på gården. Jag har planterat om gurkorna och snart är det tomaternas tur. I helgen ska jag även så första odlingslådan. Jag får erkänna att jag har ett mycket komplicerat förhållande till mitt odlande. Innan det är dags att så/plantera om tycker jag att det ska bli hur kul som helst, men sen när jag sitter där som Gollum täckt med jord och den berömda ryggen värkade som på vilken fräsch 84-åring som helst känner jag att det nog kanske inte är så jävla roligt trots allt. Detta hinner jag emellertid glömma bort lagom till att det är dags nästa gång. Och det är verkligen glömt när jag får skörda mina alldeles egenodlade grönsaker. Ett litet mirakel varje gång. Komplicerat, som sagt. 

New skincare routine

För ett tag sedan beställde jag hem ett gäng nya produkter, som jag nu har använt tillräckligt länge för att landa i en första utvärdering. Jag fick till mig (av min best buddy ChatGPT förstås) att jag bör periodisera vissa produkter och inte smacka på med allt på en gång (det är verkligen min stil annars). Jag känner ändå att det finns anledning att testa något nytt, då min hy har varit lite irriterad/ojämn/rödflammig det senaste och jag har dessutom känt ett stort behov av exfoliering, vilket tydligen betyder att man exfolierar för mycket. Jaha... Dessutom var det visst viktigt att inte köra med starka retinolprodukter varje dag. Men rynkorna då?! Hallå, vem ska mota dem i grind om inte min Super3 Booster står där med svärdet i högsta hugg? Trots dessa tvivel på min nya rutin har jag nu alltså kört på ett tag och faktiskt bara märkt av positiva effekter - jämnare hudton, lugnare hy, mer återfuktad och inga fler rynkor vad jag kan se. Så here you go, min veckohudvårdsrutin.

Varje morgon är densamma, tack och lov. Som rengöring kör jag först med micellärvatten på bomullsrondell, sedan en rondell med bara lite vatten på efteråt, därefter toner (Enriching Calming Toner från Paula's Choice), niacinamidserum (från Jorgobé), ögonkräm (från Maria Åkerberg) samt ansiktskräm med SPF (från Paula's Choice). Tonern är jag väl egentligen inte jätteförtjust i på grund av konistensen (för vattnig), kommer inte köpa igen. Ögonkrämen är oklart hur mycket skillnad den gör. Men sminket rullar åtminstone inte av, alltid något. Älskar ansiktskrämen med SPF 50 sedan många år tillbaka och jag tycker nog att niacinamidserumet gör vad den ska. 

På kvällen har vi då som sagt ett veckoschema, som innebär att jag kör BHA (från Paula's Choice) måndagar och torsdagar, Super3 Booster (från Beauté Pacifique) tisdagar, onsdagar, fredagar och lördagar. På söndagar ska tydligen även huden vila. De dagar jag kör med BHA, eller när huden vilar då, använder jag nattkrämen Replenishing Moisturizer (från Paula's Choice) och de dagar jag inte kör med BHA använder jag istället fuktserumet Rich Moist Soothing Serum (från Klairs). Varje dag blir det rengöring med Soft Foaming Cleanser (från SkinCity Skincare) och har jag haft smink blir det även Cleansing Balm (från Paula's Choice) före. Och varje dag använder jag förstås även toner och ögonkräm. Nattkrämen och fuktserumet är nya för mig, men de har överraskat positivt hittills. Så det är nog egentligen bara tonern jag är missnöjd med, när det kommer till kritan. 

Nu hoppas jag förstås att jag på sikt ska få ännu bättre resultat i form av ännu jämnare hudton och lugnare hud. Det ska bli intressant att följa utvecklingen av detta och om jag behöver göra några justeringar. To be continued!
 

Veckan med dubbelfredag

När man är ledig på torsdagen blir även onsdagen en fredag, right? Det är i alla fall den känslan jag har i kroppen och nog fan blir det välbehövligt med långhelg. Jag har inte riktigt känt mig i balans det senaste, vilket förmodligen beror på att jag faktiskt har börjat ett nytt (krävande) jobb, vilket är svårt att banka in i huvudet när man har samma kontor som man har haft i många år, samma kollegor och delvis samma arbetsuppgifter. Jag är så van vid att jobba i projektform och att allting har en tydlig början och ett fast avslut, men när fan slutar ett doktorandprojekt? Jo, med disputationen. Inte ens jag river av det på en eftermiddag. Känslan av att vara klar behöver jag skaka av mig och istället mäta progression i tid jag lägger. Men det har varit svårt att ställa om. Just nu håller jag dessutom på att lär mig en ny mjukvara som jag håller på att bli galen på eftersom jag inte fattar hur den funkar. En insikt i detta skulle eventuellt kunna vara att det var alldeles för länge sedan som jag gav mig i kast med något där jag faktiskt får känna mig lite korkad. Det är säkert nyttigt emellanåt. Men inte fan är det roligt.

När jag har slutat för dagen, dragit min löprunda (distans dagen till ära) och ridit mina hästar ska jag försöka att få ned blommorna ovan i jorden innan de ledsnar fullständigt på Aerimes misshandel och vissnar och dör. Som jag har längtat efter mina black velvet petunias. Våren är verkligen här och nu har vi dragit igång odlingssäsongen 2026 på Hållaregården med buller och bång, men mer om det i ett annat inlägg. So loooong!

A burning ambition

Ja, nog finns det en burning ambition för Iron Maiden alltid. Jag har många gånger försökt förklara vad det är med Maiden som får mig att känna det där, vad det nu är, det som överstiger allt sunt förnuft och får mig att vilja spy, skrika, gråta och skratta, allt på samma gång. Det är konst som är så långt över "bra musik" att det befinner sig i ett annat universum. Jag upptäckte Maiden 2005 och sedan dess har inte mitt liv varit sig likt. Jag kan förstå att det är svårt att greppa. Jag förväntar mig inte förståelse. Men likväl är det så det är. Efter alla dessa år berör de mig fortfarande på ett sätt som inget annat kan. 

Igår var det alltså Sverigepremiär för dokumentären Burning Ambition, som utlovade ett mer utomståendeperspektiv på Maidens oerhörda karriär och historia. Jag och Anthon satt givetvis bänkade i biosalongen, men jag måste säga att jag besviken på Skövdes så kallade metalheads. Var var hypen? "Maiden, maiden, maiden!!!"? En halvfull salong med folk som satt snällt och väntade, som om det hade varit vilken film som helst. Fnys. Enda skillnaden var att det var några Maidentröjor bland biobesökarna. När jag var på premiären av Flight 666 i Göteborg vill jag minnas att det var lite mer uppståndelse i alla fall. Antingen har folk blivit mer blasé över lag, eller så är det något jävla fel på Skövde trots allt.

Filmen då. Det är naturligtvis svårt för mig, på ett sätt, att vara kritisk. Jag menar, hur skulle en dokumentär om Maiden någonsin kunna vara dålig? Det räcker ju med att de spelar Maidenlåtar i två timmar så är det fortfarande en bra dokumentär... Dokumentären har ett berättarperspektiv som utgår ifrån citat och intervjuer från bandmedlemmarna och deras närmaste (typ Rod Smallwood), samt ett gäng mer eller mindre kända fans. Den där biten med fansen tycker jag alltid att de kan skippa, i alla såna här sammanhang. Helt ärligt, jag skiter väl i om det är hemlösa eller kungen som också gillar Maiden? Den jag verkligen saknade en intervju ifrån var Eddies pappa Derek Riggs, så mycket som de tjatade om Eddie. Och då förstår ni säkert att de tjatade en hel del om Eddie, om till och med jag tröttnade. 

Overall var det en sevärd dokumentär. Förstås. Vi fick se visst material som kanske inte var så välkänt och jag uppskattade särskilt hur de lyfte fram Maidens betydelse för människorna bakom järnridån. Det var även intressant att se hur de porträtterade det fantastiska åttiotalet, när det kanske blev lite för mycket av framgången till slut, särskilt för Bruce då. De var även väldigt respektfulla mot Blaze Bayley-eran utan att försköna hur det faktiskt blev.  Samtidigt hade jag verkligen hoppats på en nördigare dokumentär. Nu är jag förstås väldigt biased, men de allra flesta vet väl om de stora dragen i Maidens historia, och det var bara de stora dragen vi fick se i Burning Ambition. Hemliga, hittills osläppta intervjuer från de olika erorna? Juicy details? Näpp. Burning Ambition är en folklig dokumentär som känns som att den snarare riktar sig till de som inte redan är helt frälsta, vilket blir ganska märkligt i mitt huvud. Vem försöker de övertyga? Oss med Maidentatueringar i publiken? 

Nå. Nog med klagosången. Jag fick lyssna på Maidenlåtar och Maidenintervjuer i två timmar. Vem är ledsen? Inte jag. 

Leopard print for life

Jag minns så väl när jag fattade grejen med leopardmönstrat första gången. Vad kan jag ha varit, 13? Jag höll på att utveckla det som skulle bli min klädstil och fick upp ögonen för det där brunprickiga. På mina posters från 80-talet hade folk scarves, tights, väskor och tröjor i leopardmönster. Jag var bara tvungen att ha det. Men hur skulle det gå till? 2006 fanns det inte en enda liten djurmönstrad pinal i butikerna ska ni veta. Det måste ha varit en mycket sällsynt period då leopardprint var tvärute, för ända sedan det började komma tillbaka även till mainstreammodet (2010? 2012? Minns ej) har det ju alltid funnits i mer eller begränsad tillgång. Men tillbaka till 2006. Jag visste att jag hade sett tanter i leopardpäls. Någon päls ville jag inte ha, men jag tänkte att det kanske gick att få tag på något annat leopardmönstrat där tanter köper kläder. Och var köpte tanter kläder? Jo, Cassels! Dit gick jag och fick bingo direkt. Ett par leopardmönstrade strumpbyxor. Min allra första leopardmönstrade förälskelse. 

Annars då? Det är fredag och ikväll ska jag dra på mig alla Maidenattiraljer jag äger, för då är det Sverigepremiär av Burning Ambition! Så jävla fett. Hur ska jag lyckas sitta stilla och tyst i biosalongen? Det kommer ju inte gå, det fattar väl vem som helst. 

Accept + Enforcer @ Filmstudion Göteborg

Nacken är förvisso fortfarande stelopererad såhär två dagar senare, men herrejävlar vilken kväll vi fick! Om jag hade höga förväntningar överträffades de med råge kan jag säga. If you weren't there... så har du missat nåt, sorry. Enforcer har jag lyssnat på mycket (förstås, de är ju Sveriges näst bästa band efter Wolf) men av någon outgrundlig anledning aldrig sett live tidigare (shame on you Aerime, men när jag var i svängen sist spelade de nog mest på festivaler om jag minns rätt). Så de var jag givetvis väldigt spänd på att få uppleva. Accept har jag sett en gång tidigare, i samband med att jag intervjuade Wolf Hoffman under deras turné med Blood of the Nations - och den spelningen lämnade mig definitivt med mersmak. Nu var det 50-årsjubileum, med massor av hits från de gågna åren fick man förmoda. Anyway - vi tar det från början. 

Jag och Anthon tog bilen till Göteborg och Lindholmen och var givetvis tvungna att grunda med en rejäl platta sushi väl på plats. Gött som fan var det. 

Dagens look från Filmstudion. Provade en ny vågtång i håret dagen till ära och den sparkade rumpa. 

Jag stod och sörplade på mitt vinglas i lugn och ro när jag plötsligt hörde ett bröl från den delen av lokalen där själva spelningen skulle äga rum. Vad fan, två minuter FÖRE utsatt tid?! Det har väl aldrig skett i mannaminne? Det brukar, det SKA vara minst en kvart sent?? Halvsprang med vinet i näven och kastade mig fram till front rowen där Enforcer redan hade tagit ton med Destroyer. 

Såhär. Ljudet var lågt - men det är också det enda negativa man kan säga om Enforcers framträdande. Vilka fullblodsproffs de är. Jag får nog ändå lov att påstå att jag njöt varenda sekund. Undying Evil och Unshackle Me var fantastiskt att få ha upplevt live, men det bästa av allt var nog ändå Midnight Vice. Märkligt ändå, att det kan bli sådär när det är live - Midnight Vice är inte min favorit studio, och inte heller bäst på Diamonds (det är såklart Walk with Me, detta mästerverk). Men helvete vad ösig just den låten var i söndags. Låtarna i lite högre tempo kom också verkligen fram och man kände riktigt hur lokalen vibrerade av ursinnig energi, som taget från 1981. Jag är också väldigt positivt överraskad av frontmannen och grundaren Olof Wikstrands pipa, som jag emellanåt har tyckt kunnat låta lite tunn studio (jämfört med giganterna alltså!). Men live uppfattade jag precis det där trycket och kraften som krävs för att hans stora register skulle komma till sin rätt. Va? Om jag var nöjd? Jag var skitnöjd. Och 45 minuter var på tok för jävla kort.

Efter sista låten förkunnade Olof att de skulle sälja lite merch utanför konsertlokalen och sedan klev de helt sonika av scenen. Men hallå? Inga plektrum? Trumpinnar? Svettband? Badbollar? Paraplyn? Nä, inte en enda pinal slängdes ut till den hungrande publiken. Efter en kisspaus gick jag fram till dem vid merchbordet och sa surt "jaha, var är mitt plektrum?", varpå Olof fiskade fram ett ur fickan. Det kanske är så man får göra numera för att få tag på sin konsertmemorabilia. Nya tider osv. 

Vi stod och tjötade ett bra tag med Enforcer och plötsligt hör vi Balls to the Wall - men det är ju Udo som sjunger? De har väl inte börjat? Eller va? En andra gång fick jag och Anthon kubba genom lokalen för att upptäcka att Accept redan var i full blås med Restless and Wild och vi hade således missat både Metal Heart och Teutonic Terror - vad fan...! 

Utöver det lilla missödet var det en helt amazing spelning. Enforcer hade verkligen satt upp ribban högt för Accept, men det var inget som bekymrade de där tyskarna. Något som slog mig under spelningen var att de har oerhört många svinbra och dessutom välkända låtar - motsatsen till en one hit wonder, med andra ord. Varenda låt de spelade hade platsat i extranumret om ni förstår vad jag menar. Jag hade tjuvkikat lite på tidigare setlists (därav att jag visste att vi hade missat två...) och var förbannat taggad på alla låtar, men lite besviken på att Neon Nights inte verkade vara med. Förstå då min totala lycka när Wolf Hoffman kliver fram, river av ett solo och sedan sätter introt till just Neon Nights. Ahhh!

Jag är imponerad över vilken energi de levererade under hela setet från start till mål (som vilka trettioåringar som helst. Inte kan man tro att de närmar sig/har passerat 70-sträcket!). Och på tal om att ha passerat 70-sträcket - jag har sagt det förr, men det tål att sägas igen. Mark Tornillo, vilken jävla stjärna. Han klev på inför inspelningen av den fantastiska plattan Blood of the Nations 2010 och visade redan då att Accept inte står och faller med Udo Dirkschneider, men att nu få höra honom köra 95 % låtar från Udo-tiden och göra det så jävla bra, det var en upplevelse i sig. Jag har nog inte varit med om något annat band som har kunnat plocka in en ny sångare som både lyckas leverera något eget, något unikt, samtidigt som det verkligen är i linje med bandets sound, kärna och själ. Hatten av för Mark!

Bästa låt för kvällen måste nog vara Up to the Limit. Utöver de hysteriska stämningshöjarna i extranumret då, förstås. Det är något särskilt att stå och skrika, hoppa och skråla "faaaaast as a shaaaaark!!!" samtidigt som en gigantisk uppblåsbar haj turnerar runt på publikhavet. Nä, jag har helt klart svårt att bestämma mig. Det var otroligt från början till slut. Period. Frågan är om denna spelning inte toppar den i Fryshuset 2011? Nu är mitt minne kasst, men om det är så så har de alltså gjort det omöjliga i att lyckas bli bättre (!) på över 15 år. Vansinne. Ja, inte fan är Accept redo för pension än i alla fall, ska det vara såhär har de bara börjat. 50 år till vill vi ha, minst!

Morgonen därpå, när jag satt på hotellet och drack dagens första köpp, hände det sjukaste. En man kom fram till mig och sa att han har filmat och tagit bilder för Accepts räkning under gårdagen och lagt märke till mig i publiken (jag såg någon med en kamera på scenen vid några tillfällen, så det måste ha varit han då). Men eftersom jag verkade vara ett sånt fan tyckte han att jag skulle ha detta - gårdagens setlist och Martin Motniks plektrum!!! Snälla nån, hur gulligt? Vilken jävla legend, vem det nu var. Så nu får ni hålla utkik efter ett tvåfärgat headbangande hårburr på Accepts sociala medier.

Utöver setlisten och plektrumet ovan blev detta kvällens fångst. Älskar när banden har med sig patches till merchförsäljningen.

Ja, vad finns det mer att säga? Jag låter denna hyllning till två fantastiska band tala för sig själv, och på fucking återseende. 
 

Drinkar, eld och usel löpform

Ja, nu kan ingen säga att det inte är vår i alla fall! Valborg kom och gick och nu har vi plötsligt landat i maj. Från ingenstans blev det dessutom högsommarvärme och det firades såklart med drink och chips. Slurp! Sen att jag blev helt utslagen av all värme och pollen är en annan historia... Jag har så smått börjat återhämta mig från maran förra helgen (japp, jag kom, jag såg, jag segrade... typ. Jag var i alla fall med och jag sprang hela sträckan) men gårdagens löpning visade att kroppen nog fick sig en törn efter att ha sprungit trailmaraton halvsjuk, pulsen var skyhög och benen blytunga. Men jag var glad ändå för jag fick äntligen min fina vitsipperunda på Billingen. Har ju blivit tant som sagt, och blommor är numera ett glädjeämne i livet. Sen är det kanske inte bara fun and games - SM närmar sig obönhörligen (tre veckor kvar) och formen känns allt annat än vad den borde vara. Men vad fan gör man åt att man blir sjuk och inte kan träna som planerat? Nä, just det, inget. 

Skitsamma med den usla löpformen for now - jag och Anthon har slitit oss från odlingarna och är nu på väg till Göteborg. Accept! Enforcer!!! Vröööööl! SÅ. Jävla. Taggad. Ses vi ikväll mina hårdrockande läsare?