Beast in Black @ Partille Arena

Det har nog framgått att jag inte är en sån där härlig, öppen människa som tar till sig ny musik till höger och vänster. I många, många år cirkulerade Iron Maiden, Megadeth, Judas Priest och Wolf i mina hörlurar. Japp, endast dessa fyra band. Nej, det är inte en överdrift. Jag försökte till och från dra på något obekant, men det slutade alltid med att jag tröttnade efter en halv låt och startade Rust in Peace igen. Även om det andra inte var dåligt (ibland var det faktiskt till och med bra) så var det ändå inte samma sak. Inte lika bra. Och varför ska jag då lyssna på något som inte får mig att känna så mycket, endast på grund av vadå? Variation? För vems skull? Nej tack. 

Tro nu inte att mina gamla beteenden har ändrats, för det har de definitivt inte. Detta handlar snarare om en Spotify-relaterad happy coincidence. Nuförtiden råkar man ju ut för rekommendationer när man har lyssnat på en låt eller platta. I 9,9 fall av 10 fnyser jag ytterst irriterat, rycker åt mig telefonen, avbryter låten som Spotify så vänligt har föreslagit för mig och byter till något bättre. Men en dag i december 2023 var det annorlunda. Plötsligt inföll sig den där 0,1:a gången av 10. Det var något som inte liknade något annat jag hade hört förut. Speedad powermetal, en jävla kraftvåg som golvade mig, en sångare med register utom denna värld, och plötsligt... synt? Något elektroniskt, mitt i allt. Eh, va? Jag fattade ingenting. Men min nyfikenhet var definitivt väckt, mot alla odds.

Låten visade sig vara Blood of a Lion och bandet visade sig vara Beast in Black. Detta finska band som glatt blandar power/heavy metal med 80-talspop. Ja, du läste rätt. Lyssna om du inte tror mig. En bekant sa föraktfullt att det är "schlagermetal", och må så vara, men då är det ta mig fan den bästa schlagermetal jag har hört i hela mitt 32-åriga liv. Hejdå Lordi, ni har blivit brädade av era egna landsmän! Beast in Black har bara funnits i tio år, vilket gör att de får räknas som närmast nyfödda, och har klämt ur sig tre studioalbum hittills. Samtliga håller, enligt mig, precis lika hög kvalitet. Efter min upptäckt ägnat nästan all vaken tid (nåja, åtminstone samtliga löprundor) åt att tjata sönder dessa tre stackars album, men än är jag inte less. När jag i våras fick nys om att de skulle agera förband åt Helloween på Partille Arena var jag inte sen att köpa biljetter. 

Dagen för konserten kom och min stackars sambo Anthon vaknade upp med världens mancold. När han satt invirad i en filt och snörvlade i soffan såg jag för mitt inre hur kvällen jag hade sett fram emot så länge föll i bitar. Men så kände jag att nä, inte fan ska jag sitta hemma när Beast in Black kommer till Sverige och jag dessutom har biljetter. Skit i Helloween då. Sorry guys, men det var ändå Beast in Black jag helst ville se. Så jag förkunnade att jag skulle ta bilen till Partille, se förbandet och sen dra hem. Själv. Men då kände morsan, som också bor här på gården, att hon ville haka på. Sagt och gjort. Vi begav oss till Partille arena (två timmar i bil enkel resa, men vad gör man inte), köpte proteinchips och ställde oss för att invänta konsertens början. 

Taggade som FAN! Måste ändå säga att mina horns ser lite mer naturliga ut än Morsans, hahaha

Jag har aldrig varit på Partille Arena förut, men det var verkligen en trevlig överraskning. Lokalen var precis lagom stor - tillräckligt stor för att kännas som en arena, men inte så stor att det inte kändes som att man kom nära scenen. Nu hade ju i och för sig Helloween propsat på Golden Circle, vilket jag inte fattade förrän jag kom dit och blev nekad inträde till de innersta gemaken. Jag surade en stund över det, men när Beast in Black klev på glömde jag bort att vara grinig. 

Spelningen var bra. Riktigt bra. De hade verkligen maxat sina 45 minuter. Det bidrog förstås att det verkade vara oproportionerligt många Beast in Black-fans på plats, av tröjorna och entusiasmen att döma. Jag är inte riktigt van vid detta på förband annars; publiken brukar mest bestå av människor som uttråkat inväntar huvudakten. Men inte nu minsann. "Beast in Black! Beast in Black!" skanderade vi i kör mellan låtarna. Frontmannen Yannis Papadopoulos hade ett sätt att ta in scenen på som kändes bekant, men det var inte förrän Morsan sa det som jag insåg att det för fan är Freddie Mercury han liknar, något i utstrålningen. Väldigt bra, med andra ord. 

Det enda jag tyckte var trist var att de inte hade lejt in någon person att köra synten live. Om jag nu ska klaga på något, alltså. I och med att synten är så karaktäristisk för dem som band tyckte jag faktiskt inte att syntpartierna gjorde sig särskilt bra playback. Visst, jag fattar att inte Anton Kabanen kan dela på sig och köra både gitarr och keyboard, men vad fan, hyr in en snubba eller snubbe som kör det live då så är problemet löst. Exempelvis One Night in Tokyo vill jag verkligen höra med 100 % liveframträdande. Nästa gång, alltså. 

Fick inte upp telefonen för en enda bild på konserten, men backdropen fick jag i alla fall med. Bra där, Aerime...

Yannis avslutade med att förkunna att de redan nu har nya Sverigedatum för turné under 2026, och inte bara det - nästa gång kommer de att headlina. De kör nämligen en New Album Release Tour under 2026, vilket betyder att jag har både en ny platta OCH en fullängdskonsert att se fram emot nästa år. YAS! Konserten tog slut, alldeles för snabbt, och vi smet ut för att få i oss någon mat innan det bar av hemåt igen.

Var mkt nöjd med mina naglar denna afton. Eller ja, de sitter ju en månad, men ni fattar vad jag menar. 

Hamnade på någon typ italiensk trattoria i Partille. I Partille liksom. Men maten var skitgod, de kunde ordna glutenfri pasta och ja, vad mer kan man begära? Personalen gav oss dock konstiga blickar när vi kom in, precis innan stängning i full hårdrocksmunering: "öh, är inte den där konserten NU?" De hade tydligen haft fullproppat med Helloweenfans några timmar tidigare.

All in all, en jävligt bra kväll, och 45 minuter Beast in Black var definitivt värt fyra timmar i bil. See you guys in Gothenburg 2026!

Never mind

50 minuter i skogen senare och nu är allt som det ska igen. Jag är absolut ansträngd i luftvägarna men inte tillräckligt dålig för att låta bli. I riktigt långsamt lufstempo kändes det nästan som vanligt. Och bättre med lufs i skogen än inget alls, right? Så nu sjunger fångarna igen och både regnbågar och rosa moln har återuppstått. Aja… Bättre att vara beroende av löpning än av typ kokain.
 

When running is your therapy

På väg hem från Island för två veckor sedan drog jag på mig något riktigt elakt isländskt virus. Planet hade knappt nått svensk mark innan det slog till med full attack. Vad fan har jag gjort Island liksom? Två veckor senare och jag är fortfarande inte helt frisk. Alla andra är liksom sjuka i tre dagar och sen är de up and running (hehe, pun intended) igen. Men jag hostar och snorar och vet inte vad mer än tolv dagar efter insjuknande. I tisdags bestämde jag mig för att jag var frisk och gick ut och sprang en runda med Anthon. Men trots att vi sprang så sakta att gamla tant Agda hade kunnat köra om oss med rullatorn var känslan helt bedrövlig. Jag flåsade som en strandad valross och lungorna kändes som att de skulle sprängas. Nja, kanske inte riktigt så illa, men nästan. Hade planerat 6 km, men efter två såg Anthon på min sorgliga, flämtande uppenbarelse och sa "nu vänder vi." Jahapp. Så bra gick det. 

Det är bara det lilla problemet är löpningen är min medicin och min terapi. Det är min antidepp och min ADHD-medicin. Det är det som gör att man kan ha en trevlig (nå, här skulle nog vissa invända) konversation med mig och att jag inte ägnar dagarna åt att sitta hemma i soffan och fräsa som en arg katt mot alla som vågar närma sig. Och nu när jag inte får/kan träna, hur blir det då, tror ni? Gissa en halv gång. Asdåligt, är svaret. Jag mår skit. JAG MÅR SKIT! Det är lite skrämmande att det är såhär min kropp känns att bo i "egentligen", utan allt kroppseget knark. Fy fan. Kan man flytta, eller? Hur ser bostadsmarknaden ut för kroppar? Kommentera om ni vet.

Vyn när första fjället var bestiget under Åre 42k i somras. Magi

Nervös Aerime före start. Och kolla hur nära jag var att få det ultimata startnumret?!

Spånglöpning at its finest.

An excuse to wear red

Igår var det julavslutning på institutionen. För er som har missat det jobbar jag alltså huvudsakligen med att försöka banka in lite vett i huvudet på blivande ingenjörer (med betoning på försöka - näää, just kidding, I love you guys) och ungefär i mitten av december varje år brukar vi kollegor ta en halvdag med julmat, en årssummering framförd av prefekten iklädd tomteluva samt glögg + pyssel. Nu är jag inte överdrivet förtjust i varken julmat (vad är egentligen grejen med att äta absurda mängder pålägg?) eller traditionellt kristet julfirande (om du inte tror att Jesus är din frälsare under fler av årets dagar än just den 24 december bör du nog tänka ett varv till kring religionsval...), men jag brukar ändå alltid se fram emot denna julavslutningsdag. Inte minst ger det mig en anledning att rota runt i den röda delen av garderoben (hahaha, that's cute. Som att min garderob inte är 99,9 % svart). Det är om inte annat nice att kunna matcha något till min svartröda battlejacket. Den tog ändå typ en månad att färdigställa, så den förtjänar fan att visas upp. Ska lägga upp ett inlägg särskilt dedikerad till detta storslagna konstverk så att ni får beundra den i detalj. 

För min del väntar ytterligare ett julbord om en vecka, och då inte på arbetstid (fördel: man får dricka vin). Men sen är det nog. På själva julafton tar jag hellre efter spanjorerna och käkar skaldjur. Hummer och löjrom, det är my kind of julmat det.

Lyckades ändå skrapa ihop en helt okej "jultallrik" med kål, rödbetor, lax, potatis, ägg och lite revben (utan ben då). Garanterat 100 % sillfritt. 

Ibland är det kul med löshår. Det är alltid kul med battlejacket.

Dagens skoval matchade inte riktigt det faktum att vi var tvungna att gå fram och tillbaka över hela campus till och från lunchen, dessutom i blåst + regn. Men de här stövlarna är snygga som fan, så vem bryr sig? (mina fötter bryr sig - aj)

Toalettselfie-game going on strong!

A new beginning #2

Öh. Det där gick ju... bra. 

Eller inte. 

Några enstaka inlägg och därefter - radiotystnad. Bloggtystnad. Ytterligare ett och halvt år har gått och nu sitter jag här och skriver återigen på en ny början på 2020-talets version av Aerimes blogg. Egentligen borde jag kanske be om ursäkt för min oförmåga att fullfölja åtaganden i livet. Eller ja, i alla fall om det hade varit någon idé. På vissa plan är jag verkligen ett hopplöst fall. En vän har efter många års frustration konstaterat en gång för alla att jag verkligen inte kan klockan och förväntar sig inte längre att jag ska dyka upp i tid som normala människor. När det gäller bloggandet verkar samma strategi behövas. Consistency är helt enkelt inte min grej. 

Något är det i alla fall som gör att jag gång på gång drar mig tillbaka till bloggandets värld och det skrivna ordet. Jag har ett behov av att få ut åtminstone 1 % av alla tankar som virvlar runt i hjärnan och tyvärr har det visat sig att de bild- och videoformat som är så populära idag helt enkelt inte tillfredsställer mig. Jag har aldrig känt mig helt bekväm med plattformar som Instagram och TikTok, även om jag verkligen har försökt. Istället för att skapa själv och verkligen lätta på den där ventilen hamnar jag bara på alla andras content. Vi kan konstatera att mitt liv knappast har blivit bättre sedan sociala medier gjorde intrång i min vardag. Det suger ut min tid, min energi och min kreativitet. Jag är förmodligen inte ensam om att känna att det hjärndöda scrollandet tar betydligt mer än vad det ger. Framförallt känner jag att min hjärna snart sprängs av apparnas snabba tempo och att man lär sig att man aldrig behöver hålla uppmärksamheten på samma sak i mer än 30 sekunder. Nej, tant vill ha en BLOGG som man kan läsa i LUGN OCH RO på en DATOR. Så det så. 

Vad jag vill få fram här är att jag gör ett nytt försök att få lite rutin på bloggandet (ifall det nu inte hade framgått, eller så). Tro mig om ni vill. Ni borde inte tro mig, är som sagt hopplös, men det finns säkert någon naiv jävel därute. Vi hörs... när vi hörs. 

(Bild för uppmärksamhet - konferens på Island för två veckor sedan! Island var ballt som fan! Mer om det någon annan gång, kanske)

School's out! ...no wait

När man jobbar på högskolan är det som att man aldrig riktigt lämnar skolans värld. Även fast jag har semester som alla andra (nej, vi har inte sommarlov) har jag fortfarande i allra högsta grad skolavslutningskänsla och skolstartskänsla. Nu är, som ni säkert förstår, det senare i antågande. Studenterna trillar förvisso inte in förrän runt första september, men nystartskänslan har redan smygit sig på mig nu när jag har börjat jobba igen. I torsdags kröp jag ur mjukisbrallorna och hemmakontoret i soffan och körde in mig själv till campus, och vad känns inte mer höst och nystart än att få dra på sig en kavaj och ett par krispiga nya Converse? Skit samma att det fortfarande är 25 grader i skuggan och att jag nära på avled av värmeslag i nyss nämnda kavaj - om jag säger att det är höst så är det höst. Så det så. 

En annan kul grej som har hänt i dagarna är att Hammerfall har släppt nytt. Förra fredagen släpptes deras trettonde studioalbum Avenge the Fallen och plattan går redan varm på min Spotify. Recension kommer, of course. Man kan ju hoppas på en liten turné till Skövde 2025 och en fin repris på konserten 2023. 

Patch me up, baby!

I mitt tidigare liv var jag minst sagt fullkomligt besatt av patches. Jag la glatt varenda spänn jag hade på merch, och helst allra helst vintage merch med copyrights från 80-talet. Nu kanske jag inte är beredd att lägga fullt lika stor del av min inkomst på gamla tyglappar (vi får ändå ta i beaktande att varenda spänn när man är sjutton är ganska bra mycket mindre än när man är över trettio med dubbla inkomster), men jag har känt det senaste att det börjar klia lite i symaskinsfingrarna igen. Jag romantiserar verkligen känslan av att äga ett helt unikt plagg som absolut ingen annan än just jag har. Ja, jag försöker ju leka speciell, som ni vet. Det är också något alldeles särskilt med att lägga många många timmars hårt slit på något och sen se resultatet varje gång man går förbi en spegel. För hårt slit är det verkligen, det vet alla som någon gång har kämpat med tråd, nitar, läder och jeans. Just vissa sorters nitar är ett rent helvete att få till. Särskilt om man vill ha många. Och det vill man ju. Jag kanske fortfarande kan se förslitningsskadorna på fingrarna om jag tittar tillräckligt noga.

Nu har jag i alla fall beställt hem en hel hög med patches till åtminstone tre jackor. Två av dem som ska pimpas är mina skinnjackor från Rock 'n' Blue. Jag köpte först den röda och blev så kär så jag finkammade internets alla secondhandbutiker efter en exakt likadan svart. Och här ser ni ju att envishet lönar sig. Jackorna är jävligt tuffa även som de är, det kan jag motvilligt erkänna, men sen när har något blivit sämre av att kläs med så mycket bandpatches och nitar att det mer liknar en heavy metal-julgran än en jacka? Just det. Inget. Den enda farhågan som kvarstår i detta är att min kreativa motivation inte ska lyckas hålla ut fram tills patcherna faktiskt är påsydda. Risken är tämligen överhängande att just det inträffar och att patcherna endast får pryda insidan på en plastpåse i något mörkt skrymsle av huset. Jävla lurig, den där motivationen.